8 km of pain (nädå!)

Hej babes.

Alltså jag har insett att jag är en sån där typisk gnällidrottare.

Att ha med mig ut på ett träningspass är inget jag önskar den med svagt psyke.

Eller beror på iofs. 

Cyklar jag ut med för mig relativt okända gubbs (t ex nya i klubben) så håller jag tuff min, biter ihop och sitter lite extra stelt med överkroppen (ba för att liksom).

Men tränar jag ihop med en jag har relation till - må det vara min man alternativt nån träningspolare - så är jag världsbäst på att gnälla upp min träningsmojo.

Ah men som i lördags.

Låg i sängen och gjorde nada och bara mådde bra halva dan tills vi bestämde oss för lite terränglöpning. Nu kör vi, sa vi och drog på oss våra löpartights. Knöt snörena små på våra Asics, pumpade upp en jävlaranamma inombords och drog igång GPS:en.

Varje gång jag springer så väntar jag på det där magiska nu lossnar det-ögonblicket. Ni vet, när fötterna lyfter, den dära inälvan i magen som orsakar håll håller äntligen käften, de dyra "xtralite"-löpardojorna tappar hälften av sin vikt... Vanligtvis inträffar denna förlösning efter säg, 2-3 km. I lördags tog det mig kanske 5? 6 km innan jag äntligen började löpa (dvs. inte tröttsamt jogglöpa hatandes allt och mest av allt mig själv).

Haha, gnällde alltså lagom i cirka 5-6 km innan jag började trivas :) *Evil*

Kom på att 6 km löpning motsvarar 6 mil lvg i svett- och gnällmängd.

Men fasiken, blev 8 km i skog / backar upponer/ ler / hästbajs / diverse höstgegga till slut :)

och sen gick vi på fest och så pussades jag med en tjejkompis med småbarn i dagisåldern och igår vart jag sjuk och hade alltså inget annat för mig än soffhäng och Cykel-VM.

Men ändå, nu pallar jag alltså 8 km i terräng! Heja mig :)

/lill-tungsten

Vilken njutning - att springa i skogen!

Åh så mycket roligare det är att springa i skogen! Även om det förmodligen går mycket saktare att att dunsa fram på asfalt (blä) så känns det som att jag faktiskt flyger fram när jag springer i skogen. Marken är mycket mjukare och ger alltså bättre studs och den skiftande miljön (alla grenar, rötter, stenar) erbjuder omväxling. Jag har alltid älskat skogen. Det finns ingen bättre miljö för tankerensning och självsjälavård (heter det så?). Nu har vi hittat en perfekt runda, med få asfaltpartier, som utgår hemifrån mig och ger oss flera olika typer av skogsterräng - både "vanliga" smalare grusvägar och klurigare stigar med gegga, rötter och andra små hinder som man kan hoppa över för att känna sig lite extra "offroad". För lite extrapepp brukar jag låtsas att jag är med i en häftig actionrulle à la Indiana Jones och jagar nån odefinierad bov eller ska hinna nånstans för hela filmutgången beror ju på mig! Testa det tankesättet, rätt så kul faktiskt.

Bilderna är från gårdagens pass ut mot Hälla här i Västerås.

Fly girls put your hands in the air

Alltså helt seriöst.

Hade nån för ett halvår sedan frågat mig om jag kunde springa fem km så hade jag skrattat åt stollen i fråga. Jag, 5 km? Springa är ju fett tråkigt, det går fort och förresten så klarar jag knappt av att springa till bussen, typ.

Igår sprang jag och älskling nästan sju (6,82) km i varierad terräng. Det var min tredje (!) löprunda sen typ, gymnasiet. Kanske 80 % asfalt, resten skog, backe upp, backe ner. Rötter och kottar och grenar och lera och mossa och allt annat skojigt.

Det var ett av de roligaste träningspassen jag kört på länge. Jag älskade varenda meter utom de på asfalten.

Och visst, jag har rätt långt kvar till de avundsvärda under 5 min/km. Men jag är på god väg. Jag kan. Jag fixar.

Och

vilket jag aldrig trott skulle hända mig?

(den tunga gängliga flickan)

ibland känns det som att fötterna lyfter av sig själva... 

Ni vet, den flygande känslan.

Visst, den kommer mest i slutet, efter kanske sex tunga, tunga kilometer, men den kommer. Och jag tackar cyklingen för det. Utan cykling hade jag aldrig kunnat börja njuta av löpning.

I våras tog jag denna bild när jag cyklade uppe på Badelundaåsen.
Igår var det dags att anstorma den med löparsteg. Alltid lika vackert där!

Katten löper (höhö)

Kors i taket!

Igår sprang jag och mina 78 kg hela 6 km, blandat asfalt / skog! Strålande vackert var det ute. Peter lurade mig på en kilometer så jag trodde vi hade sprungit 5 när vi i hela verket sprungit 6 :) Bra gjort, fortsätt så!

Det är det längsta jag nånsin sprungit sen typ, gymnasietiden.

Inget stort steg för den samlade mänskligheten. Men ett grymt stort steg för mig! Och faktum är att jag faktiskt halvnjöt av turen också.


Har tänkt att hålla mig till minst två löppass i veckan som komplement till cyklingen / promenaderna. Jag gjorde ju ett halvvärdigt försök till att springa i början på sommaren. Handlade då ett nytt löparset för 1600:-, sprang ett par gånger, sen var det över. Nu är dock energin och motivationen tillbaka (men var faen är kläderna? kan inte hitta dem nånstans i lägenheten!)

Insåg dock att mina gamla jympa-Nikes inte längre duger till annat än just inomhusjympa. Dessutom var jag inte speciellt medveten om detta med pronation när jag köpte dem. Så igår var jag och sprang på ett sånt löpband inne på skoaffären och så kände de och mätte och kollade och valde ut en sko åt mig. Kunde dock inte bestämma mig i affären så gick hem och funderade. Idag slog jag till på denna sko, fast i svart utförande, på nätet. Jag kunde inte välja annat än Asics GT-2170, sådär lagom ful för att vara en löparsko men ändock utsedd till världens bästa löparsko av tidningar som Runner's World, år efter år. Mest såld är denna sko också. Får springa i mina Nikes med inlägg tills skorna anländer :)

Så nu tänker jag bli en sån som alltid har med mig ett par löparskor när jag reser, både kort och långt. Jepp, jag tänker bli en sån.