onsdag 28 november 2012

Dags att plocka fram rånarluvan

Hej.

Jag behöver koncentration just nu. På jobbet, då jag måste koncentrera mig på mina uppgifter för annars gör jag inget bra jobb. När jag tränar, för då måste jag koncentrera mig för att göra det så jobbigt för kroppen som möjligt för att den fysiska smärtan ska ta över den psykiska (på tal om smärta, fy satan va träningsvärk jag har i magen! Känns skönt.) När jag är med mina vänner, för då måste jag koncentrera mig för att höra när jag lyssnar, för att inte hela tiden försvinna in i min snurriga inre tankevärld. Denna ständiga koncentration är både en ansträngning och en lättnad för hjärnan. Och så har jag också insett att jag behöver små, små glimtar av glädje som jag tvingar mig själv att se fram emot för att kunna gå upp ur sängen om morgnarna. Lunch eller fika med någon av mina bästast vänner (kräver koncentration det med för jag har inte mage att bara snacka om det som har hänt). Ett stenhårt träningspass där lill-kroppen får veta att den lever. Spontantur någonstans i närheten med någon som bara kommer och hämtar en utan vidare frågor. Hockey och öl med lite goda folks. Och så lite träningsevenemang att se fram emot förstås...
  • Årets första vallastuga på fredag. Med glögg, pizza och ett litet gäng av goda kollegor / vänner. Pinsamt nog är mina skidor fortfarande inkletade i klister sedan förra årets Vasalopp...
  • Tribute-minifestival till den bortgångna reggaeartisten Internal Dread på lördag. Ska och reggae i sällskap av goda vänner är själavård de luxe, för stunden i alla fall.
  • Kors i taket, Marylin Manson och Rob Zombie med en gammal vän på onsdag (han hade en biljett över). Ska bli... speciellt. Kan tänka mig att grabbarna ställer till med en sjujäkla show.
  • Minst två stenhårda pass innan fredagen. Ikväll ska jag demontera lite cykel så får se om det hinns med träning efter det.
  • Idre med skidgänget torsdag - söndag nästa vecka! Jag vet att jag kommer att gråta och käka snö och förmodligen köra lite för långt och lite för snabbt och köra vilse och småpaja min rygg igen men då får det väl bli så. Nu håller jag tummarna på snö däruppe. Jag behöver snö.
Och vad som kommer efter det... Ja, det vägrar jag tänka på nu. Men förhoppningsvis, nya små glimtar av glädje att tvinga mig själv till att se fram emot.

Jag och min festliga skiddress i klassisk fjortis-pose förra året.
Notera min bästis rånarluvan på främre raden. Utan rånarluva - inget skidnöje!

tisdag 27 november 2012

Gårdagens ö







Och varje gång jag blundar ser jag framför mig huset, det där kärva, gamla murgrönetäckta huset vid bergsfoten, med den torra kalkstensbeklädda terrassen med en sprucken platta eller två, du vet huset vi drömde om. Som jag skulle sköta om och göra så att vi trivs i, i vacker klänning du inte kan slita blicken ifrån, när jag inte skriver eller läser eller cyklar eller är upptagen med att älska dig. Medan du skulle vara en ståtlig värd och ta hand om mig, oss, våra vänner samt de nya, cyklisterna och vandrarna, som skulle komma till stället för att hänföras av naturens makt och skönhet. Visa dem runt, lära dem om de små slingriga vägarna högt upp i bergen, tipsa om den godaste maten, bjuda på lokala drycker de skulle bli yra av.

Undrar var detta hus finns och när vi kommer att ses där.

När får jag börja leta?

Och kommer du att stå där, varm och leende och hungrig och sträcka ut dina solbrända armar mot mig, sådär som du brukar när jag kommer hem med kassen full med mat och vin och nåt litet gott att överraska dig med?

Och kommer den blåögda valpen som vi drömde om att så småningom skaffa, känna igen mig fast jag varit borta i en evighet sökandes efter huset där vi äntligen får vila ifrån världen? Kommer du själv att känna igen mig fast jag varit på resande fot i hundratals år? Fast så lång tid kan det väl inte ta att finna huset? Eller, hur räknar du tiden nu min kärlek?

Och sen så nattar vi våra små barn som vi drömde om och så lägger vi oss tillsammans i den lavendeldoftande sängen, och tittar länge in i varandras trötta ögon där evighetens drömmar speglas och sover till den nya dagen kommer som bara du och jag får utan att någon tar den ifrån oss.

Och då vet vi att vi har kommit hem.

måndag 26 november 2012

Skaka liv i armarna

Actic Kristiansborg ligger i en riktigt gammal badanläggning.
Det står t o m "Tvagning dam" på dörren till duschrummet...
Hej.

Igår körde jag mitt första F&S-pass på cirka fem år. Station/styrka vart det, 75 minuter med "gamle gode" Jan. Kondisen fanns där, liksom benstyrkan. Armstyrkan dock var långt under skamgränsen. Nu till skidsäsongen (som faktiskt börjar redan nästa vecka då vi drar till Idre ett gäng!) kommer jag att lägga mycket fokus på armarna.

Idag vart det dags för veckans första lunchspinning/core på Actic med Västerås egna Ironman Fredrik. Riktigt tungt som vanligt, fy satan va core orsakade smärta efter gårdagens genomkörning.

Och sen vart det pasta till lunch. Helt okej.

torsdag 22 november 2012

Du gjorde det bra, grabben

Même quand je marcherais par la vallée de l'ombre de la mort, je ne craindrais aucun mal; car tu es avec moi; ton bâton et ta houlette sont ceux qui me consolent.


onsdag 21 november 2012

Bon courage!

Hej.

Trots att jag inte förmått mig att producera fler än ett inlägg sedan det hände så ser jag att antalet läsare inte har sjunkit avsevärt. Så jag känner att jag måste börja ge tillbaka lite. Denna blogg har varit mitt glädjeprojekt sedan det första inlägget med det peppa namnet Min rygg är din rygg. Tyvärr känner jag ingen riktig blogglädje just nu. Faktum är att jag känner ingen livsglädje överhuvudtaget. Ja, den enda känslan som är precis nog att kunna uttryckas i ord är tristess, eller kalla den kanske vemod. Av den tyngre, östeuropeiska sorten. Livet är så pissigt tråkigt just nu. Jag är brutalt uttråkad och tömd på innehåll. Omgivningen kallar mig stark men det är för att jag är för svag och hämmad för att våga balla ut offentligt. Istället ler jag mitt signaturleende och tröstar de andra - för det är ju så mycket enklare att trösta än att låta sig tröstas. Och egentligen, varför trösta mig. Jag lever och äter min choklad och producerar på jobbet. Medan han är kall, stendöd, ensam i någon skum låda och ska in i ugnen för att sedan bli till jordmån på en kyrkogård. Hans cykelkeps hänger kvar på väggen och hans smärta Canyon (bara 600 gram tyngre än tillåtet!) står på stjärten och väntar på att sättas ihop och ge sig ut på vägarna igen (den tisdagen Peter blev dödad körde han på sin pendlarhoj). Det Canyon inte vet är att ryttaren inte kommer tillbaka. Det vet förmodligen inte den andra Canyon om heller, den lätta skogsvänliga framdämpade som står inne på sin husses kontor och inte hunnit bli tvättad än (på tal om träningsfolks på jobbet, har ni läst denna artikel? Snacka om att ha noll koll).

Ärligt talat så var min första tanke efter att jag fått veta vad som hade hänt Peter att Åt helvete med cykling, ska fan slänga ut eländet! 

Men den tanken var tack och lov väldigt kortvarig. Utan närmare detaljer så hade Peter inte klarat sig även om han hade promenerat, eller åkt rullskidor, eller skejtat, eller krypit hem den kvällen. Krafterna var helt enkelt för starka. Inget hade kunnat skydda honom från en övertänd pundare på trimmad moppe - som inte hade något på cykelbanan att göra, än mindre ute i samhället överhuvudtaget.

Jag försöker att tänka så här istället: Han dog när han gjorde det han älskade mest. Han cyklade vilket han älskade, på väg hem till en han älskade och var älskad av, från jobbet han älskade och som älskade honom. Och det är få förunnat, hur makabert det än låter.

Sen att hon som älskade honom nu inte har någon kvar att älska är en annan femma, men detta är en nischad blogg så vi håller oss till ämnet.

Så... Klart som tusan tänker jag cykla igen. Det är ju det bästa jag vet! Jag kommer att sälja min bike till högsterbjudande och inte en jävel får ett öre av mig för jag ska bygga mig en ännu snabbare, lättare och vackrare hoj (eller två). Jag kommer att lära mig ännu mer om mekanik och fysik i bästa Gräm-stil (så som Peter lärde) så jag inte behöver be om hjälp så ofta (även om det i mitt fall mest handlar om lathet, inte okunskap) och jag kommer att ta mig ut till Europa där jag känner mig hemma, och jag kommer att uppleva, och uppleva, och uppleva så länge jag lever.

Jag vet att Peter kommer att vara med mig under turerna. Så jag får helt enkelt finna mig i att ha en extra mandarin i fickan.




onsdag 7 november 2012

tills det inte blev något liv kvar.

Dagen före.
Du sitter på soffryggen inne i arbetsrummet och tittar. 
Vad gör du kärlek, frågar jag för du är tyst. 
Nä, tittar på min cykel bara. Så snygg den är. 
Och jag håller med dig.
Ja, den är otroligt snygg, men vi måste nattas nu. Kom.
Och så myser jag in dig och så sover vi gott.

Jag är lite ledsen och småirriterad. Det har varit struligt med vissa jobbgrejer på sista tiden och jag vill få undan en sista grej innan jag kan logga ut för dagen. Du kommer in på mitt rum, tre rum mellan oss från ditt rum, och vill prata lite, jag pussar på din fluffiga mage, i smyg, som jag alltid gör (uscha för magpussar på jobbet!) - men gör jag det just idag? - jag tror att jag gör det, men sen skickar jag iväg dig. Iväg med dig, jobba nu så får vi åka hem snart! Du säger att du nog tar cykeln hem och jag säger kom snart, inte cykla långt, nej en halvtimme bara säger du. Och jag förstår dig, det drar i kroppen din, du måste träna för att må bra.

När jag är klar så klär jag på mig mina vanliga ytterkläder. Går förbi ditt rum, tror att du har åkt men du är kvar och pillar på nånting. Går in till dig och kysser dig mjukt på den lena tinningen och den duniga hjässan, masserar lite på ditt trötta huvud. Älskar dig gumman, säger du snabbt och tyst och ler och jag svarar - jag minns inte vad jag svarar men antagligen så fnissar jag till bara för det känns så gott på hjärtat! - och så hjälper jag dig snabbt med en datorgrej och så går jag till mitt rum igen och hämtar nåt och vinkar hejdå till dig med vanten.

Det är mörkt ute. Kallt. Jag sätter mig på min tralla. Cyklar lite snett, tar en genväg inne i stan. Ska jag åka förbi Friskis och betala årsavgiften? Äsch, gör det imorgon. Hämta kappan hos skräddarn? Nä, har ju tvättid, måste hinna innan nån annan snor tiden för att vi är sena. Springer dock in på Coop, handlar lite gott, vill överraska dig, laga nånting vi inte ätit förut. Inspireras av ett recept på rotfruktspytt med sidfläsk. Kalas, tänker jag, har ju lite rotfrukter hemma, bland annat de där dumma svartrötterna jag råkade köpa av misstag. Fast byter ut fläsk mot korv. Det får bli goda babytomater till, sen så ska jag göra en färskoströra med rosépeppar i. Munkar? Nä… Inte idag. Det får bli ostbågar istället. För du njuter ju så av dem. Det bästa jag vet - överraska dig med nåt gott. Salt före maten - sött efter maten. Ja, ostbågar blir grymt.

Jag är seg. Har tankarna på annat håll. Vill komma hem. Vill att du ska komma hem. Helst på en gång. Men kanske hinner ta en dusch? Fast först, tvätta. Skyndar mig in i tvättstugan, yes, ingen där än. In med massa tvätt, trosor, träningsplagg, vita lena Rapha-sockisar, fintvätt check, och så skjortor förstås, dem måste vi ju stryka snart nu när de blir tvättade. Blir dålig i magen. Konstigt. I köket, metodiskt, sakta, skalar alla rotfrukter som finns. Sakta, sakta. Varför så sakta? Tiden går. Ner igen, hämtar tvätten. Maten är klar. Eller springer jag en gång till till tvättstugan? Maten klar sen länge. Magen dålig. Oron äter upp mig inifrån. Varför hör du inte av dig? Varför svarar du inte på mina sms? Mina samtal? Var är du? Skickar iväg mitt tredje sms. Älskling, jag är uppriktigt orolig. Skräms inte. Ring! Hör din röst i svararen, om och om igen. Börjar ringa till akuten. Kommer inte fram. Ringer igen. Och igen. Förstår egentligen inte varför jag ringer. Vad skulle han där att göra? Men tiden går och det har snart gått tre timmar sen maten blev klar. Oron svämmar över mina tankar, sköljer över hoppet. Tänk om han hamnat i nån olycka med cykeln tänker jag. Brutit nånting, ligger på sjukan. Måste få tag i akuten igen. Kommer fram till slut. De kan inte säga nåt nu, först vill inte ge ut uppgifterna alls för jag kan förstås inte komma på hans sista fyra i personnumret, sen efter att jag ber och ber och säger det är min man! - ja sen så sticker hon iväg och återkommer och säger sen att ja, de ringer mig sen när de vet något för kvällsrapporten har inte kommit in än. Ok, sure, visst. Lite lugnare, han verkar inte vara där, annars hade de ju sagt, eller hur, eller hur?

Skickar iväg ett sms till din son som bor kvar hos sin mamma. Ber honom att höra av sig till mig genast, bara svara om pappa är där, med dem, så blir jag lugn. Men jag vet. Jag vet att han inte är där. Och hade han varit där så hade han meddelat mig det för

ett

två

tre

timmar sedan. Timmar, de längsta timmarna i mitt liv, fyllda med tankar - från både humoristiska och fyllda med lättsam svartsjuka till sådana, enbart kräksjuka av oro.

Jag får inget svar från sonen.

Runt tio ringer det på dörren. Gällt och kanske, minst en och en halv sekund.

En kort första tanke, det är min Peter. Nåt har hänt, hoppas han inte är ledsen! Men jag vet. Vet att det inte är han. När jag öppnar dörren och släpper in den blonda polismannen som med allvarlig min pratar om nån trafikolycka så har jag förstått

varför du inte ringt mig sedan klockan kvart i sju

kvart i sju

då hela vårt liv krossades mot asfalt, om och om tills det inte blev något liv kvar.