8 km of pain (nädå!)

Hej babes.

Alltså jag har insett att jag är en sån där typisk gnällidrottare.

Att ha med mig ut på ett träningspass är inget jag önskar den med svagt psyke.

Eller beror på iofs. 

Cyklar jag ut med för mig relativt okända gubbs (t ex nya i klubben) så håller jag tuff min, biter ihop och sitter lite extra stelt med överkroppen (ba för att liksom).

Men tränar jag ihop med en jag har relation till - må det vara min man alternativt nån träningspolare - så är jag världsbäst på att gnälla upp min träningsmojo.

Ah men som i lördags.

Låg i sängen och gjorde nada och bara mådde bra halva dan tills vi bestämde oss för lite terränglöpning. Nu kör vi, sa vi och drog på oss våra löpartights. Knöt snörena små på våra Asics, pumpade upp en jävlaranamma inombords och drog igång GPS:en.

Varje gång jag springer så väntar jag på det där magiska nu lossnar det-ögonblicket. Ni vet, när fötterna lyfter, den dära inälvan i magen som orsakar håll håller äntligen käften, de dyra "xtralite"-löpardojorna tappar hälften av sin vikt... Vanligtvis inträffar denna förlösning efter säg, 2-3 km. I lördags tog det mig kanske 5? 6 km innan jag äntligen började löpa (dvs. inte tröttsamt jogglöpa hatandes allt och mest av allt mig själv).

Haha, gnällde alltså lagom i cirka 5-6 km innan jag började trivas :) *Evil*

Kom på att 6 km löpning motsvarar 6 mil lvg i svett- och gnällmängd.

Men fasiken, blev 8 km i skog / backar upponer/ ler / hästbajs / diverse höstgegga till slut :)

och sen gick vi på fest och så pussades jag med en tjejkompis med småbarn i dagisåldern och igår vart jag sjuk och hade alltså inget annat för mig än soffhäng och Cykel-VM.

Men ändå, nu pallar jag alltså 8 km i terräng! Heja mig :)

/lill-tungsten

Vilken njutning - att springa i skogen!

Åh så mycket roligare det är att springa i skogen! Även om det förmodligen går mycket saktare att att dunsa fram på asfalt (blä) så känns det som att jag faktiskt flyger fram när jag springer i skogen. Marken är mycket mjukare och ger alltså bättre studs och den skiftande miljön (alla grenar, rötter, stenar) erbjuder omväxling. Jag har alltid älskat skogen. Det finns ingen bättre miljö för tankerensning och självsjälavård (heter det så?). Nu har vi hittat en perfekt runda, med få asfaltpartier, som utgår hemifrån mig och ger oss flera olika typer av skogsterräng - både "vanliga" smalare grusvägar och klurigare stigar med gegga, rötter och andra små hinder som man kan hoppa över för att känna sig lite extra "offroad". För lite extrapepp brukar jag låtsas att jag är med i en häftig actionrulle à la Indiana Jones och jagar nån odefinierad bov eller ska hinna nånstans för hela filmutgången beror ju på mig! Testa det tankesättet, rätt så kul faktiskt.

Bilderna är från gårdagens pass ut mot Hälla här i Västerås.