onsdag 27 februari 2013

Die Sonne und die Stafette

Hej.

Imorse vaknade jag och ville egentligen inte gå upp (nytvättade lakan och stuff ni vet) men så gick jag upp ändå, greppade tag i mina skidor och stavisar och gick en grym promis till joppet. Armen värkte lite efter badmintonmatchen igår (fan ta dig Valle med dina regler ;)) men äsch, jag mådde bra och diggde fransk hiphop och annat adrenalint och njöt av att kloten faktiskt värmde min bleka fejs.

Jag väcker alltid smärre uppseende med mina sportprylar på stan, kanske för att jag inte klär mig sportigt i övrigt. Folks förväntar sig liksom inte en brud i knähöga stövlar, rött läppstift och svart yllecoat bärandes på skidor (utan fodral så klart), stavar och ibland, ett och annat hjul, kanske en ram eller annat skojsigt. Men jag har liksom aldrig förstått varför man måste klä sig "sportigt" bara för att man gillar sport?

Hursom.

Efter jobbet vallade jag och Taavo och Richie järnet som traditionen bjuder. Bajs va skadade mina skidor är förresten, repor hit och dit. Nästa år är det dags för nya tävlingsskidor. Jag är nog för oförsiktig. Men äsch. Vilken pepp, StafettVasan! 24 km med mål att få bättre kilometertid än mina lagkamrater (allt för lagkänslan!) och förhoppningsvis goda middagar med de andra nitton lagen från vårt företag. Och sen två dagar med fjället och solen och mina drömmar och kanske ett och annat leende i spåret.

Och sen hem, och sen smälter iseländet och så är det dags att tajta till, smörja och sätta ihop och ge sig ut på vägarna.


Glad jäkel, gillar att valla. Är ju halva nöjet med skidåkningen. Gillar alla de olika glada färgerna på vallorna, alla tillbehören, allt mekande (material före prestation, eller hur var det?). Kan också vara så att jag älskar snö och snökunskap i sig.


Pryttlisar!


Taavo säger inte så mycket men vallar desto snyggare.

Och sen tog jag en fet promenad hem och nu har jag ätit fisksoppa och nu ska jag packa. Imorgon bitti åker vi upp.

Säg hej om ni ser en rödhårig brud som åker slalom med längdskidor och häller i sig gud-vet-vad ur den gröna termosen.

Och jag drömmer om cyklar och knark

Hej. Nu tycker jag att vi firar våren med lite fräscht, grymt eller allmänt peppigt bra och höjer stämningen här!







Fler grymma låtar alla borde ha hört minst en gång finns i den ständigt växande VÅRKLASSIKER-FESTEN-listan!

tisdag 26 februari 2013

Skärpning på sifferfronten

Fasiken, jag måste bli bättre på att logga min träning. Tack Öijer för att du med ditt ödmjuka inlägg om att du fixat årsmålet "1 timme träning/dag" påmint mig om att det är dags att skärpa mig (och grattis, förstås, grymt gjort!). Och tack Velonoir för ditt oroliga "Har du slutat logga din träning?"-mail på Funbeat. Det är skitenkelt att logga utepass (cykel, skidor, löpning ja whatever bara jag rör mig framåt i terrängen) för då gör Garmin / Endomondo jobbet. Men spinning och sånt jag gör inomhus och på ett och samma ställe loggar jag ju av naturliga skäl inte med nån handhållen manick (förutom de ytterst få gångerna jag bryr mig om att logga pulsen). Och då måste jag ju manuellt lägga in passet på Funbeat som jag försöker hålla som samlingsplats för alla mina pass. Och vissa dagar hittar jag helt enkelt inte tiden - det är exempelvis mycket roligare att blogga eller twittra med er än att logga rygglyft! - och dels så finns det inte så mycket att analysera rent siffermässigt från inomhus-passen (just för att jag inte kör med pulsbälte eller liknande).

Visst, en kan tycka att det är ju träningsnöjet det är handlar om, en som inte tävlar och så. Men. Dels så ger siffrorna tillfredsställelse och inspiration till den tekniknörd jag är, dels så tänker jag börja tävla inom inte alltför avlägsen framtid och dels är det förstås till grym hjälp de dagarna motivationen tryter. Eller de dagarna man är sjuk och tror att man aldrig, aldrig kommer att kunna träna igen. Vi kan nog alla känna igen oss i den där hopplöshetskänslan - men då är det ju bara att kika på hur ofta och braigt man tränar annars så ler man och ler man, så blir man kry fortare!

Så, from nu, inga såna där tomluckor, där man vet att man tränat nånting varje dag men inte kommer på vad och när och hur!

Nä, skärpning från och med nu.

Var loggar ni er samlade träning? Jag kör ju Funbeat på ren rutin men det finns kanske bättre ställen för loggning (förutom Garmin dårå)?

Och ni som kör Funbeat, vad heter ni där?

//er ödmjuke vän på väg mot skarpare egenkontroll, just nu mörbultad efter grymt spinning- / core-pass med Ironman-Freddan

Vad kännetecknar en bra vs. usel cykelledare?

Hej.

Nu kommer det utlovade cykelledarinlägget.

Våren är strax här! Visst känns den i luften? För min del innebär den förestående StafettVasan-helgen årets officiella avslut på skidsäsongen och början på utecyklingsäsongen. Hoppas bara vädermakterna (och de som ansvarar för gatusopning) ligger i fas med mina hålltider... Men hursom.

Alla vi som cyklar i grupp sitter väl och peppar inför de förestående gruppassen. Olika klubbar tar olika seriöst på det där med motionsledarskap. Ett mindre, samspelt kompisgäng som brukar cykla ihop behöver väl ingen speciell ledare, men för större grupper av cyklister som är tryggt ledarskap under träningspassen oumbärligt, om inte helt nödvändigt. En annan sak är att våren även innebär att många nybörjare söker sig till de lokala cykelklubbarna för att ta sin cykling till en annan nivå (man blir bättre av att cykla i grupp punkt slut). Och säg den som inte minns de första nervösa rundorna med klubben! Samtidigt som man satt på tusen frågor så vågade man knappt öppna munnen. Att ta väl hand om nybörjarna borde vara prio ett för de seriösa cykelklubbarna. Jag vet själv hur jobbig jag kände mig de gångerna det strulade än med cykeln, än med kroppen, och hur lättad och glad jag blev när någon av klubbkamraterna tog sig tid att hjälpa mig och ge mig diskreta tips på förbättrad teknik.

Även om man som vissa klubbar inte har upptryckta jerseys med ordet "Ledare" på ryggen utan bara utser en av motionärerna till ledare för dagen kan det vara nyttigt att fundera på vilka egenskaper man som person bör besitta för att hjälpa klungan till en glad, träningseffektiv och framför allt säker runda.

Jag har här sammanställd ett antal punkter som kännetecknar bra kontra usla ledare (som motsatser till varandra). Punkterna kommer dels från brainstormingen under ledarutbildningen (och andra ledarutbildningar jag deltagit i under mina studie- och arbetsår), dels från min egen erfarenhet, dels från de kommentarerna jag har läst på min och andras bloggar, samt hört IRL.

Vi börjar med den braiga ledaren.


Och h*ns totala motsats, den usla ledaren.


Vid första anblick kan det te sig att det rör sig om ett sjujäkla massa punkter! Men egentligen handlar det om rätt så enkla grejer - trygghet, lyhördhet och att man ser sina medcyklister. Eller som Jonas så klokt påpekade i en kommentar: "En bra klungledare behöver vara rak, öppen och se folk".

Det handlar förstås även om personkemi. Vi kan nog alla hålla med om att det finns de man litar på och de man inte litar på. Alla kan inte gilla alla, så är det bara. Tyvärr är det oftast rätt så ont om ledare vilket gör att man inte alltid kan få cykla med sin "favorit". Men det vi ska komma ihåg är att de som ställer upp som ledare gör det av engagemang och välvilja. Och gör de nånting fel så är det inte av elakhet utan snarare av okunskap. Ingen är helt fullärd och jag tycker att det åligger även motionären att hjälpa ledaren genom att på ett sjysst sätt komma med tips och idéer. Det handlar ju trots allt om att samspelt ha roligt tillsammans.

Vilka är era erfarenheter av bra och dåliga ledare? Finns det några punkter som jag har glömt eller som ni inte håller med om? Kom gärna med tips och idéer.

söndag 24 februari 2013

Solen skärper fokus

Hej folks.

Här skiner solen, så vackert! Och... äntligen värmer den också.

Jag är alltså i Stockholm och hänger med familjen och har alltså 0 tid till att blogga nåt vettigt (lillebror, 6 år, han vill liksom leka och då gäller leka IRL).

Under tiden tycker jag vi hejar på de grymma ena som kör Öppet Spår, till exempel Helena eller förstås min cykelkompis Anna (som tyvärr inte bloggar).

Vi kan också glädjas tillsammans med fina Emma Johansson som knep tredje platsens i dam-Omloop, stort grattis! Annars är det snubbar från laget som är namne med mig (på ryska dårå) som har gjort fint i från sig i herr-Omloop igår. Grattis, här är de sista kilometrarna från racet för er som inte kunde följa det live igår.

Mentalt är jag inställd på spinning / core måndag, tisdag och onsdag. På torsdag åker vi upp till Sälen så tidigt vi kan för att testa spåren inför fredagens StafettVasan och sedan väntar två härliga, tävlingslösa men tuffa (tänker köra järnet, på nåt sätt har det blivit så att StafettVasan-helgen innebär det mentala slutet på skidsäsongen) skiddagar lördag och söndag.

Ser alltså fram emot en vecka full med massa jobb (konsultlivet, antingen har man för lite att göra eller för mycket...) men också träning varje dag!

Fokuset är inställt.

P.S. Ni har väl inte glömt att checka in min Pinterest då och då? Har fyllt på med lite nytt material.

fredag 22 februari 2013

Ledarutbildning i klubblokaler, unveiled


Hej.

Igår eftermiddag kom jag hem och bokstavligen slängde mig in i badet. Var ju satans kallt att cykla hem.

Alltså kombinationen bad + nytt nr av cykeltidning. Det enda som slår det är sällskap i badet som masserar ens fossingar / vader men en kan inte få allt.

Efter badet bryggde jag mig en kopp riktigt starkt kaffe och mötte upp Grannen för att tillsammans bege oss mot våran cykelklubbs klubblokal - bara femminuters cykelväg hemifrån!


Grannen var som vanligt glad och pepp och vitsig.


Och Lasse på väggen såg smått förbannad ut. Rätt åt honom!

Syftet med vårat besök var dock allvarligare och roligare än så. Vi skulle nämligen genomgå den första delen av utbildningen mot att bli cykelledare!


Sneglande mot de prydligt uppstaplade kaffekopparna som vittnade om förestående wienerbrödsfika fick vi lära oss om vad man ska tänka på som klungledare, vilka egenskaper man bör och inte bör besitta, hur man ska agera i olika situationer, de rent cykelmässiga aspekterna och massa annan nyttig information. Vad säger ni, kanske ett separat inlägg sedan om braiga och mindre braiga klungledare? Jag misstänker att alla som nånsin cyklat i grupp har en stark åsikt om hur en bra ledare ska vara... 

Thomas Eriksson, själv före detta elitcyklist, var grymt duktig som föreläsare och väckte engagemang hos församlingen (mig är det liksom aldrig svårt att få igång).


Kursen väckte en hel del funderingar kring det där med hur andra uppfattar en inom mig. Jag tror att det blir riktigt roligt men också väldigt utmanande att vara gruppledare. Jag vet till exempel att jag är duktig på att se, peppa och dra igång folks, men jag vet också att jag kan bli lite tankspridd ibland. En ledare måste vara trygg, tydlig och inge ro. Åh, blir en hel del inre arbete vet jag med mig redan nu.

Åh, jag ser så fram emot våren!


Vi passade på att se oss omkring i klubblokalen efter kursens slut. Grannen sträckte ut sina långa fibrer på den här gamla skönheten. Jag var mest glad över nyheten att VCK äntligen förvärvat mekverktyg för Campa-prylar. Känns plötsligt inte så ensamt liksom...


Och så kunde jag ju inte låta bli att träna drop på den vita trainern. Som ni märker så är celeste en väldigt populär färg bland VCK:arna... Undrar varför?

Allt som allt - trevlig kväll med mina grymma, engagera klubbkamrater. Tillsammans kommer vi att göra cykelsäsongen 2013 alldeles, alldeles underbar och givande!

Hur tycker ni en bra klungledare bör vara och inte vara?

torsdag 21 februari 2013

There is something magical about kissing past the race.








Hej.

Har kommit på en ny himla het torsdagstradition här. På torsdagar blir det alltså extraroligt för flickor (och de cykelestetiskt besatta) att kika in i bloggen. Men misströsta inte, jag sviker inte mina manliga besökare. Ögongodis här och här. Ride on!

onsdag 20 februari 2013

For you cannot spend your life regretting.

Hej.

Idag har det inte blivit mycket träning alls (bortsett från den lilla löjliga cykelturen till jobbet).

Satt i möte hela arbetsdagen; strax efter det blev det dags för bio och Django Unchained. Och massa onyttiga och alldeles underbara sour cream snacks.




Som jag sedan nästan satte i halsen.

Grym jävla film. Brutalt otäckt sann och otrevlig. Hur fortsätta leva på som vanligt när det känns som om man själv varit med och vittnat och… deltagit?

Inte mycket cykel i detta inlägg men det skiter jag i.
Jag ber er alla att gå och se filmen vare sig ni älskar / hatar Tarantino. Jag begär inte att ni ska finna filmen bra men ibland måste man påminnas om vissa saker. För att aldrig, aldrig låta dem ske igen.
Så. Nu har jag sagt det.
Imorgon väntar roliga saker! Förutom ett (förhoppningsvis) brutalt spinningpass så väntar motionsledarutbildning i Västerås CK:s regi. Hoppas vi blir många nya ledare i vår! Det behövs.

tisdag 19 februari 2013

Ode to the post-hell shower

Du är på gränsen till nervsammanbrott.

Du känner inte längre vad som finns mellan dina ben

som förresten är fortfarande trasiga sedan passet du körde igår.

Ledarens uppmaningar att visualisera den fina stigningen framför dig som för dig närmare toppen klingar avlägset, någonstans bak i skallen.

Mest av allt vill du skicka den redan tomma bidonen rakt in i ledarens hånfullt svettfria torso.

Du törs inte längre blunda för att du vet att det finns risk att du svimmar.

lite… lite till.

dunk dunk dunk
hjärtat pumpar blod
du ser ner på dina vader och åsynen av musklerna får dig att ta i lite extra

för att orka in i det sista

och sen

sjuttiofem minuters helvete senare
och förbi den där utrullningen
och stretchningen

förbi de där lugna akustiska tolkningarna av kända låtar som hör varje nedvärmning (heter det så?) till

in till skåpet
fram med tvålen, handduken

in i den gudomliga strålen
först jättehet sen plötsligt kall (om anläggningen är offentlig)
kanske lite mer balanserad hemma i din egen duschkabin

skitsamma,

den är i alla fall gudomlig när den väl blir riktigt het
splash ner på den nerkylda svanken
och så händerna kupade runt hjässan, lite lätt nedböjd
så att de varma strålarna strilar ner mot nacken
återupplivar den stela kroppen

inger dig hopp om framtida segrar
smeker dig sakta till insikt om att fan, va bra du har gjort ifrån dig.


Ja tvagningen efter träningen alltså. Vilken satans gudomlig upplevelse! Värt allt näsblod och de akustiska tolkningarna av de kända låtarna och de pinsamma stönanden du gett ifrån dig i slutet av passet.

fett värt.

Fem saker att sukta efter en tisdag

Domestique Roast-kaffe från PRIMA


SRAM part project-girl, spana in fler SRAM-konstverk här



Smidiga och fina övergångsställestolpar för trötta cyklistfossingar


Cykla ner till klippstranden med kottar knastrande under däcken medan det luktar tallkåda så att man nästan blir yr


Campagnolo-drev med Colnago pantograferat

måndag 18 februari 2013

Go to the devil the Lord said


fasiken

alla tjatar om att jag är så stark, så stark, så stark

det har jag alltid fått höra (senast idag)

Vad stark du är Katja! Tänk om jag besatt lika inre styrka som du!

och jag är så tacksam och glad och stolt över att människor tycker så (även om jag innerst inne är den fegaste lilla skiten som finns, ni anar inte)

men vet ni, ibland - bara ibland!

så är jag så trött, så trött, så innerligt trött på att framställas och uppfattas - och alltså spela rollen - som den starka. Det vore så förbaskat skönt att också få vara den svaga, den lättsamt oansvariga, den axellutande människan ibland.

Vet någon hur man gör?

Coreografera!

Hej.

Sitter och är nöjd med mig själv efter dagens spinning plus core-pass. Alltså älskar, älskar den kombinationen. Eftersom cykelpartiet är så kort (enbart 30 min) så gäller det att ta ut sig som fan innan det är dags att plåga innanmätet.

Att få ut nåt vettigt utav spinningen är ju en konst i sig, det kan ju alla intyga som tränar det i cykelsyften. Vissa cyklister föraktar spinning. Andra (som jag) kör det som komplement till den ordinarie cykelträningen. Vad jag har märkt så har i alla fall jag störst nytta av spinningen just i "spurtsyften". Visst kan distansspinning vara kul då och då, men jag ser spinning främst som ett tillfälle att få träna explosiviteten.

Vad jag egentligen vill ha bloggat nu är att jag uppmanar alla vettiga cyklister (och andra förstås också, speciellt er med sittande arbete!) att köra regelbunden coreträning. Det må låta pisstråkigt - och det är inte speciellt kul att i en halvtimme varva rygglyft med maglyft med lite balansträning. Men fördelarna är för många för att negligeras till förmån för ingen coreträning alls:
  • Du får bättre balans. Och bättre balans innebär snyggare och säkrare cykelhantering.
  • Du ökar fettförbränningen. Face the fact, det är drygare att klättra i berg med massa överflödskilon att bära på. Då hjälper det inte att du bytt upp dig till Giros senaste lättviktshjälm.
  • Du får starkare mage och rygg. Behöver jag säga mer?
  • Du stärker kroppen inför framtida belastningar och minskar på så sätt skaderisken.
  • Du lär känna din kropp på ett helt annat sätt. Och ökad kroppskännedom ökar dina chanser att träna på rätt sätt.
Har du ingen lust att pallra dig på gruppcore så finns det inget som hindrar dig från att göra övningarna på egen hand. Lägg upp en spellista där varje övning får ta cirka en halvlåt, så kör du tills du är klar. En halvtimme per pass räcker. Här och här och här finns bra tips på coreövningar - som man ser så är det ungefär samma övningar som ingår i uppläggen vilket gör att övningarna är lätta att komma ihåg. Glöm inte att hela tiden hålla magmusklerna spända.

Perfekt efter ett medeltufft cykelpass när du känner att du kan "ge lite mer" när du väl kommit hem.

Himmelsk balearisk bajskorv

Sobrasada. Kanske den godaste korven jag känner till.

Inget du hittar på en stilren nordisk matblogg, inget du kan inte längta till när du längtar till Mallis.

Jag vill åka nuuu!

söndag 17 februari 2013

Min helg i bilder

God morgon!

Måndagen är snart här med nya upptåg. Men tänkte att vi kunde titta på min helg till att börja med. I lördags sov jag in i det sista. Denna vinter har verkligen tagit kol på min energi. Vill sova konstant!


Jag försökte uppbringa mig till att gå till gymmet. För ryggens skull. I fredags var jag nämligen tvungen att gå hem tidigare än vanligt och sträcka ut mig på det hårda golvet för att jag varken kunde sitta eller stå pga. smärtan (och ja, jag har nu bokat träffar med nappen). 

Eftersom jag verkligen ogillar gym - jätte-jättemycket - så drog jag ut på det in i det sista. Städade och hade tusen saker för mig. 

Plötsligt ringde min skidåkande kollega Christopher och frågade om jag ville med ut och åka lite i spåret. HELL YEAH! På med skidkläderna (som till 60 % består av cykelkläderna, fördelen med att vara cyklist!).


Men först en sjysst, rejäl klassikerfrulle med gröt och massa nyttig cykel- och träningsläsning.


Varken Christopher eller jag hade pallat valla. 


Och i och med att det var plusgrader så gällde klisterföre och alltså brutal stakning för oss klisterlösa. Fort gick det i alla fall! Och smått otäckt nedför. Jag känner dock att min utförsteknik har blivit mycket stabilare. Nu arslar jag inte lika ofta utan lyckas plog-parera alternativt landa i lössnön utanför spåret - men utan att ha ramlat.


Cirka en mil blev det i norra rocklundaspåret. Och i och med att det var stakning som gällde så fick ju både ryggen och magen och armarna styrketräna.

Där slapp jag gymmet men tränade de rätta lemmarna ändå.



Väl hemma blev det dags för lite välförtjänt förtäring av den finaste sorten - gulasch med ryssjoghurt i, färskt bröd och så lite jos och en belgisk på det. 


Kaffet fick skyndsamt hällas in i min nya favvobabytermos för det var dags att bege sig till tågs till Katrineholm! Jag älskar åka tåg. Efter cykling och promenad och roeka är tåg mitt favvotransportmedel.  Känna sig smått nöjd med sin träningsinsats, lyssna på fet musik i lurarna och hälla i sig gott kaffe - om inte det är livskvalité så heter jag Gottfried.


Väl i Katrineholm började jag med att avlägga en visit hemma hos min kära vän och tillika triathlet Mika. Mika bor fint, centralt, har en fantastisk ball liten dotter och springer jävligt fort. Vi skålade för oss och massa annat och så mådde vi lite bra på det.


Vid sju-tiden sa jag tillfälligt hejdå till Mika och begav mig några kvarter bort för att gratta de här tjusiga två till samflyttning och vackert hus. John här är min gamla klasskamrat och Sara är den fantastiskt vackra och snälla kärleken John hittat. Om ni undrar det något kontinentala klädvalet så var inflyttningsfesten maskerad. Med temat färg.


Nu syns det kanske inte pga. den sunkiga mobilbildkvalitén (lovar att fota mer med vanlig kamera framöver!) men folks hade verkligen gått in för saken. Jag var den enda (!) på hela festen att ha svart på mig. Hur ovanligt är inte det liksom? Bäst enligt mig var flickan som hade klätt ut sig till Rödluvan och en annan flicka som var helt rosa fast tuff-rosa sådär, inte tönt-rosa.

Tyvärr blev jag tvungen att lämna festen tidigare än planerat pga. brutal mensvärk som knockade ut mig i en timme. Kröp nästan hem till Mika, tur det fanns soffa, varm filt och en sjysst gammal Harrison Ford-rulle att glo på.


På morgonen hanns det med två viktiga saker: bakning av kladdkaka med daimbitar i samt ett gäng skojsiga Kinect-matcher. Hade aldrig testat Kinect förut, fy va skojsigt! Nästan svettigt ju.

Och sen så sa jag hejdå till Mika och lilltjejen och hoppade på tåget hem till Västerås igen.

För nu skulle jag till Bistro du Lac (kanske finaste restaurangnamnet på länge i Sverige?) på Lillåudden. Hemmaklubben Västerås CK hade ju årsmöte och det fick jag ju inte missa.


Årsmötet vart i stort som alla årsmöten är - lite ekonomisnack, lite debatt, lite idéer och ett gäng diskussioner. Bland annat diskuterades det roliga faktumet att det jämte elitloppet Anundsloppet kommer arrangerades ett lopp för oss vanliga motionärer. Kul!

En tyst minut hölls för min bortgångna kärlek. Jag hade inte väntat mig det; tack styrelsen för att ni inte hade glömt.

Jag kommer att senare skriva fler utförligare inlägg om mina tankar kring klubbverksamheten.


Annars var jag mest glad åt att träffa mina fina cykelvänner och bekanta.


Mötet avslutades med lite fika och vidare diskussioner kring fortsatt verksamhet. Kul att så många ändå är engagerade i vad som händer i klubben! Jag tror starkt på klubbens framtid. 

Och så småningom landade jag hemma i badkaret tillsammans med några sidors kvalitetsreportage om Campa i Bicycling (här finns den förresten som pdf ser jag!).

Helt ok helg med andra ord!

Ride on!

Katja

10 kg tyngre

Haha. Går igenom lite gamla bilder och hittar denna. En gång i tiden vägde jag tydligen ca 10 kg mer (fett, inte muskler) och lekte seriös modebloggade.


Tåg-snapshot

Hej.

Sitter nu på tåget som tar mig från lilla Katrineholm hem till Västerås. Morgonen spenderades med kladdkakebakning och en svettig friidrotts- och golfmatch (Kinect ftw!) sällskap av min fina vän Mika och hans söta dotter Amanda. Idag står Västerås CK:s årsmöte på schemat. Och så ska jag ge bloggen lite kärlek också.

Hörs snart igen!

Puss!

lördag 16 februari 2013

Lördagsmojo


Tjoho, hinner inte blogga så mycket nu för jag är bortlovad till Katrineholm för lite inflyttningsfest ikväll och snowracing imorgon. Med mig tar jag ett par-tre Duvel samt det glada humöret som beror på en riktigt skön skidrunda (90 % stakning, mina armar behövde det!) i rocklundaspåret idag.

Ha en kalasers lördag!

torsdag 14 februari 2013

Racerkväll på Stenströms

Igår tog jag och Västerås CK-kamraten Andreas bilen till Hallstahammar. Det var nämligen racerkväll på Stenströms! Även om jag kör varken Bianchi, Trek eller Nishiki (som är deras specialité) så är det aldrig fel att glutta lite och träffa likasinnade. Dessutom behövde jag lite småpryls, som till exempel nya klossar till mina landsvägsdojor.


Utanför var det mörkt och kallt. Men inuti surrade det av cykelliv!


Innanför möttes vi av en man som verkar en jäkel på rumpsalvor och andra salvor man som cyklist kan tänkas behöva för att behandla sin sargade träningskropp. För min del blev det en värmande muskelsalva.


Det bjöds på snittar, chips och cider. Jag körde cider all in. Och så gick och klämde på lite bikes och tillbehör. Var ju förstås dessutom prompt tvungen att konfliktera om vikten på tre olika flaskhållare. Den lättaste av dem tillhörde dock ett tråkigt märke så det blev inga nya flaskhållare. 


Herr Vacchi var konferencier och en sån där allmän hålla-i-gång-försäljningen-kille. 


Så jag och unge herr Vicini passade på att tvinga med honom på en gruppbild. Jag beundrar verkligen Vacchi, han är en av de få tv-personligheterna som inte får mig att vilja somna. Jag älskar verkligens hans kommentatorsnack.


Ett fint inslag blev auktionen där cykelprylar klubbades ut till förmån för utbildningsinsatser i Ghana. Gå in här på Time for Ghana och läs om de coola cykeltjejernas insamling och tippa på deras sluttid i Vättern / Halvvättern / Vänern runt!

Allt som allt blev det en mysig kväll i cykelsnackets tecken. Träffade några klubbkamrater, snackade lite hjul, smekte lite överrör, köpte lite kedjefett, ja helt i sin ordning med andra ord. Lokala cykelhandlare ftw.