Hej.
Jag är tillbaka hemma från en episk vecka med MELT! och Berlin.
Jag är extremt cykelsugen.
Och väldigt, väldigt förkyld.
Jag saknar er jättejättemycket.
Vi hörs så fort jag kan se något beyond snoret.
Stay strong i den helvetiska hettan!
//eran huskatt
fredag 26 juli 2013
tisdag 23 juli 2013
One hell of a maple leafed cyclist
Katja är på annan ort och jag har mellanlandat i Västerås så det här inlägget handlar om premiärturen med mina Team Canada-kläder, och om personen som svettades och käkade styrlinda i dem före mig.
Premiärturen började med att jag skulle köpa skoöverdrag från en tjomme på Bjurhovda i Västerås. Alla måste ha sett att jag var snabbast i världen där jag susade fram i min lönnlövslycra. Den första kommentaren jag fick var:
"Hej sexy baby i tajts, ska vi knulla!"
"Nej, du har för liten kuk", sa jag, eller borde jag ha sagt, men tänkte det bara.
Lite senare kom fem ungdomar på cykel med brölande högtalare på pakethållaren och verkade helt höga. En hade krulligt hår. De hade cyklat från Uppsala och skulle till Västerås för att missionera.
"Gillar du cykling??", frågade de mig, och jag sa ja och gav dem glada tillrop.
Västerås, staden utan gränser, ahh.
Sen lockade jag med mig Mattias på en vända i den gudomliga kvällssolen till Skultuna och tillbaka.
Så över till Kanada.
När jag gick i trean på gymnasiet, 98-99, var jag utbytesstudent i den lilla hålan Valemount som ligger i British Columbia, mitt i kanadensiska Klippiga Bergen. Valemount har drygt 1100 invånare som älskar att hitta på saker utomhus. Och det kan man förstå, när de lever med det här inpå husknuten:
Jag hängde glatt med på allt som kom i min väg, även om jag nog mest tyckte om skidåkningen (och en viss snowboardåkare-hockeyspelare, men det är en annan historia).
Det blev även en del mountainbike.
Det var ganska roligt att skutta fram över stock och sten, även om jag inte blev direkt fast. Jag minns tränaren med tempomage och att jag tänkte på cykeltröjorna med Valemount-logga som cyklisterna bar. Fickor bak. Mycket märkligt.
En av dem jag lärde känna lite grann när hon var 14 och jag 18 hette Jean Ann McKirdy. Idag heter hon Berkenpas och har precis gjort det hon är bäst på: att vinna MTB-tävlingar.
Premiärturen började med att jag skulle köpa skoöverdrag från en tjomme på Bjurhovda i Västerås. Alla måste ha sett att jag var snabbast i världen där jag susade fram i min lönnlövslycra. Den första kommentaren jag fick var:
"Hej sexy baby i tajts, ska vi knulla!"
"Nej, du har för liten kuk", sa jag, eller borde jag ha sagt, men tänkte det bara.
Lite senare kom fem ungdomar på cykel med brölande högtalare på pakethållaren och verkade helt höga. En hade krulligt hår. De hade cyklat från Uppsala och skulle till Västerås för att missionera.
"Gillar du cykling??", frågade de mig, och jag sa ja och gav dem glada tillrop.
Västerås, staden utan gränser, ahh.
Sen lockade jag med mig Mattias på en vända i den gudomliga kvällssolen till Skultuna och tillbaka.
Jag passade på att göra en stilren SPD-vurpa vid en vägöverfart också, men den fastnade tyvärr inte på bild
Så över till Kanada.
När jag gick i trean på gymnasiet, 98-99, var jag utbytesstudent i den lilla hålan Valemount som ligger i British Columbia, mitt i kanadensiska Klippiga Bergen. Valemount har drygt 1100 invånare som älskar att hitta på saker utomhus. Och det kan man förstå, när de lever med det här inpå husknuten:
Jag hängde glatt med på allt som kom i min väg, även om jag nog mest tyckte om skidåkningen (och en viss snowboardåkare-hockeyspelare, men det är en annan historia).
Det blev även en del mountainbike.
Det var ganska roligt att skutta fram över stock och sten, även om jag inte blev direkt fast. Jag minns tränaren med tempomage och att jag tänkte på cykeltröjorna med Valemount-logga som cyklisterna bar. Fickor bak. Mycket märkligt.
En av dem jag lärde känna lite grann när hon var 14 och jag 18 hette Jean Ann McKirdy. Idag heter hon Berkenpas och har precis gjort det hon är bäst på: att vinna MTB-tävlingar.
foto: Cycles Xprezo
Jag kollade in Jean Anns blogg och frågade om inte hon hade några gamla cykelkläder som hon kanske hade lust att bli av med.
Det hade hon. Jag fick dem på posten, som 1 juli-gåva från Jean Ann.
Lönnlövet i klungan är jag.
Det hade hon. Jag fick dem på posten, som 1 juli-gåva från Jean Ann.
Lönnlövet i klungan är jag.
Anna
fredag 19 juli 2013
Backpackerkatten.
Hej.
Här är anledningen till att jag inte kommer att kunna blogga på en vecka.
Kan ni gissa var jag är och vad jag gör?
P.S. Alltså Touren. Hur fullkomlig är inte tävlingen i år?
Ha en skön sommarvecka så hörs vi snart när livet återigen handlar om 90 % cykel och resten cykelsnack.
Puss!
fredag 12 juli 2013
Ett smått misslyckat upphottningsförsök och så Rapha Women's 100 på det.
Min satans rygg. Att den tar sådan tid på sig att anpassa sig!
Som i söndags då jag lite halvpeppt (hade blivit lagom sent ute på stan i lördags, var ju tvungen att "göra" Sandviken för att fira Fridas första tiomilare och ja, bara för att stan är lite kul för en som är där så sällan) ändå tog mig i kragen och körde Rapha Women's 100.
Innan det så tänkte jag att äsch, nu har ju min rygg mått bra så länge att jag äsch, tar bort en 50 mm-distans och vänder på styrstammen (som alltså varit lagom osexigt gubbvänd just för att behaga ryggen). Sagt och gjort - efter lite pickel var stystammen vänd och distansen borta. Aggro sittställning, racerlook, hela kittet. Förutom motorn då, seg och stel som en frystorkad vandrande pinne.
Men så for jag iväg, väl medveten om att de första milen inte skulle kännas fullt så lekfulla som vanligt. Men det som hände var värre än utebliven lekupplevelse. Ryggsmärtshelvetet bröt loss nästan omedelbart. För varje kilometer gjorde det mer och mer ont och kraften i benen försvann nästan helt och hållet.
Efter tre-fyra mil började milfarten sjunka mot oroväckande 25 km/h vilket ju var riktigt otäckt och jag fick inse - tyvärr, ryggen skulle inte läka av att jag stannade var femte km för att massera den. Det fanns bara en sak att göra - stanna mitt i skogen, langa fram verktyget och göra om jobbet med styrstammen. Hejdå aggro sittställning - jag får nog köra på gubbvänd ett tag till. 50 mm-distansen, den fick dock vara kvar i fickan. Ett pisskvätt för mänskligheten, men en liten seger för mig ändå.
Meket tog ett tag, speciellt med tanke på alla knotten som ju förstås ville kalasa på söta mig. Därefter fick det gå undan - så gott det gick men ryggen som plötsligt inte gjorde ont längre men ömmade på allt den kunde. Men jag blåste på! Åh så svalt och mystiskt och magiskt det var i skogen. Senkvällscykling, finns det något friskare?
Till slut rullade jag in i Sandviken, rätt så less på mig själv efter ganska så träliga tio mil. Tur Rickard bjöd på liten depå i form av en energikaka, och så hade jag med mig lite havredryck. Lärdom: kör inte Raphas utmaningar dagen efter fest. Köp kortare styrstam? Eller ta bort en distans i taget, lagom till 2015 så kan jag kanske köra med nedåtvänd längre styrstam… Här är Garmin-siffror, om ni orkar.
Och förresten… Finns det överhuvudtaget några kvinnliga landsvägscyklister i Sandviken-Ockelbo-Järbo-trakterna förutom mig och Frida dårå?
Som i söndags då jag lite halvpeppt (hade blivit lagom sent ute på stan i lördags, var ju tvungen att "göra" Sandviken för att fira Fridas första tiomilare och ja, bara för att stan är lite kul för en som är där så sällan) ändå tog mig i kragen och körde Rapha Women's 100.
Innan det så tänkte jag att äsch, nu har ju min rygg mått bra så länge att jag äsch, tar bort en 50 mm-distans och vänder på styrstammen (som alltså varit lagom osexigt gubbvänd just för att behaga ryggen). Sagt och gjort - efter lite pickel var stystammen vänd och distansen borta. Aggro sittställning, racerlook, hela kittet. Förutom motorn då, seg och stel som en frystorkad vandrande pinne.
Men så for jag iväg, väl medveten om att de första milen inte skulle kännas fullt så lekfulla som vanligt. Men det som hände var värre än utebliven lekupplevelse. Ryggsmärtshelvetet bröt loss nästan omedelbart. För varje kilometer gjorde det mer och mer ont och kraften i benen försvann nästan helt och hållet.
Efter tre-fyra mil började milfarten sjunka mot oroväckande 25 km/h vilket ju var riktigt otäckt och jag fick inse - tyvärr, ryggen skulle inte läka av att jag stannade var femte km för att massera den. Det fanns bara en sak att göra - stanna mitt i skogen, langa fram verktyget och göra om jobbet med styrstammen. Hejdå aggro sittställning - jag får nog köra på gubbvänd ett tag till. 50 mm-distansen, den fick dock vara kvar i fickan. Ett pisskvätt för mänskligheten, men en liten seger för mig ändå.
Meket tog ett tag, speciellt med tanke på alla knotten som ju förstås ville kalasa på söta mig. Därefter fick det gå undan - så gott det gick men ryggen som plötsligt inte gjorde ont längre men ömmade på allt den kunde. Men jag blåste på! Åh så svalt och mystiskt och magiskt det var i skogen. Senkvällscykling, finns det något friskare?
Och förresten… Finns det överhuvudtaget några kvinnliga landsvägscyklister i Sandviken-Ockelbo-Järbo-trakterna förutom mig och Frida dårå?
torsdag 11 juli 2013
En uppvisning i spänstighet.
I måndags när Frida jobbade bestämde jag mig för att ta an mig den fruktade (?) Baggbobacken uppe i den ljuva byn Bjursås. Backen är ett slags lek för såna som Öijer och Darvell, men kan ändå te sig som en utmaning för en klassisk nybörjare som en annan.
Jag la mig an med determinerad min.
Jag la mig an med determinerad min.
För att turen inte skulle gå ut på masochism only började jag med att bila upp till Falun för lite lunch och velodromspaning. Jag hoppas att han inte har nåt emot att jag skriver ut hans namn här på bloggen men Mr Määttä (som tyvärr suger på att uppdatera sin blogg som enligt mig är helt klart läsvärd i sin humoristiska enkelhet) var helt suverän att luncha med. Vettig, djävulskt cykelsnabb, cykelcoachande och sådär konditionsträningselegant - en förebild helt enkelt.
Efter lunchen var Mr Määttä snäll nog att ge mig en privat visning av den berömda Velodromen-i-Falun (har aldrig hört någon referera till velodromen annat än så, vilket är ju lite dumt då det bara finns en enda velodrom här i Sverige).
Velodromen-i-Falun visade sig, förutom att ligga i Falun, vara byggd av en västeråsare, vara inrymd i gamla fina Scania-lokaler, vara gjord av finaste kvalitetsfanér samt även inhysa ett hurtigt gym mitt i "ringen". Tyvärr föregick det ingen cykelaktivitet just denna dagen men jag fick nöja mig med att blunda (när inte Stefan tittade på) och låtsas höra ljudet av heltäckta hjul och tunga andetag stiga upp mot de gjutna industribjälkarna.
Besöket på Velodromen-i-Falun stärkte min idé om att ta dit Periferigruppen™för en festiv bancyklinghelg samt lära mig själv bancykling. Individuell- och lagsprint är ju ändå de cykelgrenarna som jag tycker är roligast att titta på näst efter linjelopp i berg. Är ju typ, cyklingens roulette. Hjärtat bara studsar till då, eller hur..? (plus estetiken kring det hela. dör lite)
Efter velodromvisningen paceade den snälle Mr Määttä ut mig ur stan och så vinkade vi hejdå till varandra och jag blåste på mot Bjursås (aka Bjurs). Nu fanns det ingen återvändo - nu var det Baggbo mot mig.
Jag la mig an med sammanbiten sjömannamin.
Jag la mig an med sammanbiten sjömannamin.
Bjurs är en äkta håla (sorry Bjurs men det är det) men kan stoltsera med att vara en vacker, backig håla, insåg jag när jag värmde upp de tröga post-mila-benen genom att cykla fram och tillbaka på huvudgate (de säger så i Bjurs tydligen, gaaaate) aka genomfartsväg.
Sen tänkte jag på smärtan i benen, tänkte sedan äsch, idag blir inga personbästa tagna så jag stängde av Garminet och började trampa uppför.
Plötsligt ramlar en skjortklädd lokalgubbe ut på vägen och börjar snacka med mig. Nämen se vilken cykel, nämen bla bla bla… Jag tvingas pausa och stå och prata med gubben. I en halvtimme, utan överdrift. Han berättar allt för mig. Han berättar bland annat att man i Bjurs säger gaaaate istället för väg. Att han bott på samma ställe hela sitt liv. Han berättar om sin treväxlade cykel. Han berättar för mig om allt och mycket mycket till. Och när jag försiktigt påpekar att jag nu tyvärr, blir tvungen att åka ner igen för att sedan ta mig upp i ett svep ungefär, ja då kallar han mig "en uppvisning i spänstighet" och fortsätter mala på om allt och mycket till. I början är jag smått irriterad - det är varmt och jag vill mest ta mig upp och sedan stämpla ut för dagen - men sedan kommer jag på mig själv med att skämmas för min otacksamhet. Här står jag med en genuin bit geografi och kulturhistoria - och tänker bara på höjdmeter och lutningsprocent. Till slut tackar jag bestämt för mig och hejdåar gubben, åker ner och sedan cyklar upp igen.
Efter Baggbo skiter jag i att cykla Dössberget upp, jag är för varm, klockan börjar bli sen och jag känner att jag ska besitta piggare ben om jag ska bli någorlunda snabb i en backe som Baggbo. Men den dagen Periferigruppen™åker upp till Falun för att cykla på Velodromen-i-Falun så tycker jag absolut att vi gör en kraftmätningspaus (och ja, jag vet att Grannen kommer att vinna) i "Dalarnas Alperna" (som min lokalpatriotiska backgubbe kallat Bjurs).
Jag la mig an med en solstingad slömin och åkte tillbaks till Sandviken.
Jag la mig an med en solstingad slömin och åkte tillbaks till Sandviken.
Frida och Freddan höll på och schaktade för sin nya gräsmatta så jag passade på att smälla upp en mek- och glansverkstad inne i Fridas stall! Självklart med de bästa ingridienserna - grym musik, fullt med sprutande vatten, rötjut och rabarberpaj i sikte.
Efter en timma glänste cyklarna.
Och så åt vi rabarberpaj och så var denna cykeldagen också slut på ett kanoners sätt. Och jag drömde berg.
tisdag 9 juli 2013
De glada lördagstio
God kväll.
Har ni haft det bra i solen? Jag har kört en äkta vilodag idag. Noll cykel! Desto mer solstol och Touren-tidning, som vanligt i dessa gula tider. Och strandhäng med fina kompisar förstås!
Oj va fint jag haft det i helgen. Och cykligt, förstås.
Tänkte i det här inlägget berätta om lördagen.
På morgonen var både jag och Frida uppspelta. Här skulle det cyklas Rapha Womens 100. Vid åttatiden på morgonen fick jag av Hanna veta att Womens 100 visst skulle köras på söndag men äsch, nån dag hit och dit - här skulle det cyklas tio mil i alla fall.
Vi började med att bege oss till Fridas MTB-kompis Rickard som bor med sin söta katt och sin Giant mitt i Sandviken.
Rickard satt på ett gäng verktyg så vi mekade lite med Fridas Merida. Frida är rätt så ny på det där med landsvägscykling (men icke desto mindre stark!)
Det hade bestämts att vi skulle cykla Stigen-vägen mot till Lumsheden, cirka fem mil, och sedan samma väg tillbaka.
Vi tog en liten kissdepå vid ett fint litet kraftvärmeverk! Väldigt internt för Frida och Rickard då båda jobbar med energi. En annan stod mest och trampade och njöt av vyn.
De glada cyklisterna!
Rickard passade på att klämma på sina Mavics. Jag förstår honom.
Och vips var vi framme i Lumsheden på Fridas föräldrars altan! (eller ok, vips var kanske en överdrift. Hela vägen var i princip en enda slakmotig stigning med lättare motvind så det gick inte överdrivet fort)
Har ni haft det bra i solen? Jag har kört en äkta vilodag idag. Noll cykel! Desto mer solstol och Touren-tidning, som vanligt i dessa gula tider. Och strandhäng med fina kompisar förstås!
Oj va fint jag haft det i helgen. Och cykligt, förstås.
Tänkte i det här inlägget berätta om lördagen.
På morgonen var både jag och Frida uppspelta. Här skulle det cyklas Rapha Womens 100. Vid åttatiden på morgonen fick jag av Hanna veta att Womens 100 visst skulle köras på söndag men äsch, nån dag hit och dit - här skulle det cyklas tio mil i alla fall.
Vi började med att bege oss till Fridas MTB-kompis Rickard som bor med sin söta katt och sin Giant mitt i Sandviken.
Rickard satt på ett gäng verktyg så vi mekade lite med Fridas Merida. Frida är rätt så ny på det där med landsvägscykling (men icke desto mindre stark!)
Det hade bestämts att vi skulle cykla Stigen-vägen mot till Lumsheden, cirka fem mil, och sedan samma väg tillbaka.
Vi tog en liten kissdepå vid ett fint litet kraftvärmeverk! Väldigt internt för Frida och Rickard då båda jobbar med energi. En annan stod mest och trampade och njöt av vyn.
De glada cyklisterna!
Rickard passade på att klämma på sina Mavics. Jag förstår honom.
Och vips var vi framme i Lumsheden på Fridas föräldrars altan! (eller ok, vips var kanske en överdrift. Hela vägen var i princip en enda slakmotig stigning med lättare motvind så det gick inte överdrivet fort)
På altanen hoppade direkt en katt upp i mitt knä. Gosdags före maten. Med risk att få en något suddigare cykelbränna tog jag av mig jerseyn. Pallar inte jersey i trettiofemplusgrader liksom.
Fridas mamma hade gjort typ godaste sommarsalladen med jordgubbar i.
Och Fridas pappa grillade så himla många godsaker. Fasiken, får man ha gasolgrill inne i en liten tvåa inne i stan? Tror ni att grannarna märker nåt? Vill ju grilla allt nu.
Och så satt vi där och mös och värmde våra arma cyklistkroppar. Efter maten drog vi ner till den lokala stranden och körde ett parti beachvolley. Jag gjorde förstås bort mig - blind och med sämst post-lunch-reaktionsförmåga. Såg nog bra lustig ut i mina bibs.
P.S. Vårt lag "cyklisterna" torskade.
På hemvägen gick det fort! Uppförsbacken blev plötsligt till en glad nedförsbacke och vinden hade avtagit! Jag kostade på mig att sprätta till i några backar, blev rätt så nöjd med mig själv där. Ska nog lägga in kalaset i Strava och hoppas på en och en annan QOM-titel.
Men just ja. Enklaste segmentet på hela trippen måste ju ändå vara det illustrerat av bilden nedan (tagen av Frida). Hade det inte varit för hö up ours så hade vi nog legat och myst där bra länge…
Underbart trevlig mystur, bättre hade vi inte kunnat få. Är så stolt över min Frida som för första gången cyklat tio mil och gjort det med sådan bravur :D
Dagen avslutades med grymt fin middag och så lite härj nere på stan. Tja, det var ju bara riktiga Rapha Womens 100 som skulle köras dan efter…
Men om den turen - i nästa inlägg. Nu ska jag försöka natta min trötta kropp, imorgon bitti drar jag nämligen till Stockholm för familjehäng och mer cykling förstås. Det vanliga gäller - säg hej om ni ser mig. Kommer att hålla mig till trakterna på/runtom Lidingön. Kom gärna med tips på braiga, säkra rundor (helst max fem-sex mil, kommer inte ha tid till längre).
Gnattis!
söndag 7 juli 2013
Sol, bad och cykel och en massa semesterglädje.
Hej.
Skriver till er från badhandduken på stranden till den fina sjön Öjaren norr om Sandviken. Runt mig har jag glada vänner, en blöt mountainbikecyklist med tillhörande blöt setter och en och en annan broms.
Bara så att ni vet så har jag helt apropå gått och tagit semester. Tre sammanhängande veckor - som jag i år inte tänker fylla med någonting krävande alls. Bara sol, cykel, umgänge med dem jag tycker om och så en vecka i Tyskland på det, med tillhörande kulturmys och flera dygns glöm-allt-vad-tidskoll-heter-dans med Tony och andra glada.
Jag glömmer förstås inte att fota och komma ihåg massor så jag har att visa er!
Kanske redan ikväll :)
Men först - sillunch och tio fina Rapha Womens 100-mil.
Puss och hoppas ni njuter lika mycket av ledigheten som jag gör!
fredag 5 juli 2013
Jag vann!
Hej.
jag skulle kunna vara sådär dramatisk och selfhelp-coach-aktig och säga yeah, jag vann över min angst (inför tajta kurvor och grova män med högprofilshjul) och mina nojor -
- och det stämmer förstås också!
jag skulle kunna vara dryg och säga jag vann overall -
- vilket också stämmer då jag var enda tjejen som körde!
Men skip the crap Katja. Så här gick det till:
På morgonen nämnde Tony att just ja, det var ju dags för Tunby GP igen. För er som inte vet så står GP för Gran Prix och tanken är att man ska träna à la tävling. Man kör 15-20 varv, spurtar lite, andas ut i kurvorna och tja, visar vad man går för, både styrke- och teknikmässigt.
Och grejen med cykelsporten är ju att ju att ju bättre man blir, desto mer inser man hur viktigt det är att träna på de olika momenten. Visst, vill man bara cykla så är det bara att lära sig att vara uthållig och kunna trampa snabbt. Men vill man bli en duktig cyklist så måste man göra allt för att verkligen bli en tvättäkta "manmachine" - ett med sin cykel.
Så rätt som det är, igår på morgonen, så bestämde jag mig för att kliva ur bekvämlighetszonen, dra på chamojsen och kortbrallorna och köra GP - i min modiga Annas fotspår. Tyvärr så kunde varken Anna, Eva eller någon annan av de krutiga brudarna vara med så jag tvekade bra länge. Är ju innerst inne en liten rädd obetydlig varelse (tänk liten harunge som letar efter sina syskon, alternativt vilsen sälkut bland de stora isbergen, sådan varelse alltså) även om jag gärna käftar på.
De snälla gubbsen i tävlingsgruppen peppade mig dock till att vara med och jag kunde liksom plötsligt inte riktigt banga ur. Och plötsligt fick Micke-vännen också för sig att han skulle med och köra och så var vi två nybörjare och plötsligt kändes det helt ok ändå.
Tunby GP var jättekul! och väldigt lärorikt. Vi var runt femton pers, snabbgubbsen och jag. Johan var förresten med också, läs hans proffsiga redogörelse.
Självfallet hade jag inte en chans mot gubbsen som hade cyklat och tekniktränat i ett antal-många fler år än jag. Det tog inte många varv innan jag släppte klungan - det hade helt enkelt blivit för övermäktigt att jaga ikapp klungan efter varje sväng. Min kurvteknik var under all kritik - vilket jag förstås var medveten om - så jag koncentrerade mig på att köra runt, runt, runt och lära mig ta kurvor, på trettiofem och några till olika sätt. Jag testade att luta cykeln på olika sätt, att arbeta med olika vinklar, att höja/sänka tyngdpunkten och sånt. Och visst, för varje nytt varv så blev jag säkrare och säkrare och lyckades hålla linjen bättre.
Igår lärde jag mig väldigt mycket.
Jag lärde mig att:
jag skulle kunna vara sådär dramatisk och selfhelp-coach-aktig och säga yeah, jag vann över min angst (inför tajta kurvor och grova män med högprofilshjul) och mina nojor -
- och det stämmer förstås också!
jag skulle kunna vara dryg och säga jag vann overall -
- vilket också stämmer då jag var enda tjejen som körde!
Men skip the crap Katja. Så här gick det till:
På morgonen nämnde Tony att just ja, det var ju dags för Tunby GP igen. För er som inte vet så står GP för Gran Prix och tanken är att man ska träna à la tävling. Man kör 15-20 varv, spurtar lite, andas ut i kurvorna och tja, visar vad man går för, både styrke- och teknikmässigt.
Och grejen med cykelsporten är ju att ju att ju bättre man blir, desto mer inser man hur viktigt det är att träna på de olika momenten. Visst, vill man bara cykla så är det bara att lära sig att vara uthållig och kunna trampa snabbt. Men vill man bli en duktig cyklist så måste man göra allt för att verkligen bli en tvättäkta "manmachine" - ett med sin cykel.
Så rätt som det är, igår på morgonen, så bestämde jag mig för att kliva ur bekvämlighetszonen, dra på chamojsen och kortbrallorna och köra GP - i min modiga Annas fotspår. Tyvärr så kunde varken Anna, Eva eller någon annan av de krutiga brudarna vara med så jag tvekade bra länge. Är ju innerst inne en liten rädd obetydlig varelse (tänk liten harunge som letar efter sina syskon, alternativt vilsen sälkut bland de stora isbergen, sådan varelse alltså) även om jag gärna käftar på.
De snälla gubbsen i tävlingsgruppen peppade mig dock till att vara med och jag kunde liksom plötsligt inte riktigt banga ur. Och plötsligt fick Micke-vännen också för sig att han skulle med och köra och så var vi två nybörjare och plötsligt kändes det helt ok ändå.
Tunby GP var jättekul! och väldigt lärorikt. Vi var runt femton pers, snabbgubbsen och jag. Johan var förresten med också, läs hans proffsiga redogörelse.
Självfallet hade jag inte en chans mot gubbsen som hade cyklat och tekniktränat i ett antal-många fler år än jag. Det tog inte många varv innan jag släppte klungan - det hade helt enkelt blivit för övermäktigt att jaga ikapp klungan efter varje sväng. Min kurvteknik var under all kritik - vilket jag förstås var medveten om - så jag koncentrerade mig på att köra runt, runt, runt och lära mig ta kurvor, på trettiofem och några till olika sätt. Jag testade att luta cykeln på olika sätt, att arbeta med olika vinklar, att höja/sänka tyngdpunkten och sånt. Och visst, för varje nytt varv så blev jag säkrare och säkrare och lyckades hålla linjen bättre.
Igår lärde jag mig väldigt mycket.
Jag lärde mig att:
- jag måste ordna det där med cykelförsäkring med en gång eftersom...
- ...jag kommer att behöva träna mycket mer tekniskt om jag överhuvudtaget ska kunna vara med och leka vuxen cyklist
- jag måste tvinga tjejerna i Periferigruppen att vara med och träna sånt för att det säegr ju sig självt att det är roligare att mäta sig med dem på något mer samma nivå...
- jag måste våga ligga i bocken även i de snävare kurvorna annars är jag körd fartmässigt
- jag måste börja cykla med vattenfast mascara istället (vackra ögon är A och Ö för lyckad insats)
- jag älskar cykel mer och mer för varje dag som går.
Vägen är lång, kantad av hårda gatubrunnskanter och ettriga gruspartier, full med höga förhoppningar, små självinsiktsjusteringar och ännu större ödmjukhet inför min träningsresa mot Målet.
Skitkul ju! :D
torsdag 4 juli 2013
when the shit really hits the fan.
mju.
nu gäller det.
dags att kliva ur bekvämlighetszonen!
håll tummarna för viga mig och min stenhårda, macho tysk-italienare ikväll.
:D
nu gäller det.
dags att kliva ur bekvämlighetszonen!
håll tummarna för viga mig och min stenhårda, macho tysk-italienare ikväll.
:D
onsdag 3 juli 2013
Högsomriga träningsreflektioner.
Hej.
Lustigt detta - jag skriver alltid mindre om min egen cykling, just när jag cyklar som mest. Är säkert så att ni tror att jag inte cyklar speciellt mycket eftersom jag så sällan skriver om min egen träning - men så är det inte. Är bara så att jag oftast är rätt så trött efter passen och vill då ägna min tid åt trevligt hushållsarbete av typen laga god mat, trycka i mig goda mat, mysa järnet samt kanske hinna med ett träffa en kär vän eller två.
Nu känner jag dock att sommarformen börjar ta sig någorlunda och jag har gjort ett antal aktiva val för att renodla min träning med ett enda mål i sikte - att hela tiden bli bättre. Jag ser på min träning ödmjukt och som ett långsiktigt projekt.
Hädanefter tänker jag sammanfatta min veckoträning i inlägg som får bli något av en för mig analytisk och peppande tradition. Vad har gått bra, vad har gått mindre bra, vad ska jag vidare fokusera på och så.
Vi kör helt enkelt.
Den senaste veckans träning har bestått av 40 mil av varierande intensitet. Detta beror på att jag lett tre lugna (typ 25-28 km/h, mycket fokus på klungteknik och säkerhet) klubbpass. Är ju som ni kanske vet motionsledare för Västerås CK och leder intro-, lugn- och medelpass. Slut på detta nu, i alla fall tills vidare. Förstå mig rätt - jag älskar att träffa motionärer och hjälpa dem in i landsvägscyklingens magiska värld. Jag känner dock att det tyvärr inte främjar min egen utveckling då snittfarterna och intensiteterna helt enkelt är för låga. Jag har absolut inget emot ett lugnt pass då och då - om inte annat så för att inte glömma tjusningen med sightseeing-cykling och för att verkligen skölja ut - men att cykla lugnt oftare än väldigt då och då går tyvärr emot mitt långsiktiga mål.
Det stora glädjeämnet (peppar peppar PEPPAR FFS!) är att min rygg svarar bra - eller snarare inte svarar alls vilket är så otroligt befriande. Det har ju varit samma veva i år som förra året - en helvetesstart på säsongen med ryggsmärtor som stoppat mig från att kunna ta i så pass mycket att klungträning blir effektiv - sedan bättre ju längre in på säsongen jag är. Men detta är inte acceptabelt i längden och någonting jag verkligen måste ta itu med redan under höst-/vintersäsongen. Utforma träningen efter det. Men mer om det sedan när det är dags för vinterträning (usch och fy, vill inte ha vinter på ett tag).
Men, sammanfattning (utan transporter hit och dit dårå):
Lustigt detta - jag skriver alltid mindre om min egen cykling, just när jag cyklar som mest. Är säkert så att ni tror att jag inte cyklar speciellt mycket eftersom jag så sällan skriver om min egen träning - men så är det inte. Är bara så att jag oftast är rätt så trött efter passen och vill då ägna min tid åt trevligt hushållsarbete av typen laga god mat, trycka i mig goda mat, mysa järnet samt kanske hinna med ett träffa en kär vän eller två.
Nu känner jag dock att sommarformen börjar ta sig någorlunda och jag har gjort ett antal aktiva val för att renodla min träning med ett enda mål i sikte - att hela tiden bli bättre. Jag ser på min träning ödmjukt och som ett långsiktigt projekt.
Hädanefter tänker jag sammanfatta min veckoträning i inlägg som får bli något av en för mig analytisk och peppande tradition. Vad har gått bra, vad har gått mindre bra, vad ska jag vidare fokusera på och så.
Vi kör helt enkelt.
Den senaste veckans träning har bestått av 40 mil av varierande intensitet. Detta beror på att jag lett tre lugna (typ 25-28 km/h, mycket fokus på klungteknik och säkerhet) klubbpass. Är ju som ni kanske vet motionsledare för Västerås CK och leder intro-, lugn- och medelpass. Slut på detta nu, i alla fall tills vidare. Förstå mig rätt - jag älskar att träffa motionärer och hjälpa dem in i landsvägscyklingens magiska värld. Jag känner dock att det tyvärr inte främjar min egen utveckling då snittfarterna och intensiteterna helt enkelt är för låga. Jag har absolut inget emot ett lugnt pass då och då - om inte annat så för att inte glömma tjusningen med sightseeing-cykling och för att verkligen skölja ut - men att cykla lugnt oftare än väldigt då och då går tyvärr emot mitt långsiktiga mål.
Det stora glädjeämnet (peppar peppar PEPPAR FFS!) är att min rygg svarar bra - eller snarare inte svarar alls vilket är så otroligt befriande. Det har ju varit samma veva i år som förra året - en helvetesstart på säsongen med ryggsmärtor som stoppat mig från att kunna ta i så pass mycket att klungträning blir effektiv - sedan bättre ju längre in på säsongen jag är. Men detta är inte acceptabelt i längden och någonting jag verkligen måste ta itu med redan under höst-/vintersäsongen. Utforma träningen efter det. Men mer om det sedan när det är dags för vinterträning (usch och fy, vill inte ha vinter på ett tag).
Men, sammanfattning (utan transporter hit och dit dårå):
- Söndag 23/6 - myspass med Anna och baby-Alva (en ny tjej i VCK, går i mellanstadiet, senig och uthållig, kommer bli en star om hon fortsätter med cykling!), ca tio mil Köping t/r
- Tisdag - ledde VCK lugn, fem trevliga mil
- Onsdag - småkrasslig, vila
- Torsdag - fem mil 1/1-intervaller med VCK, superkul pass, kände att kroppen äntligen började svara som jag ville
- Fredag - helvetisk femma (löpning) i de dödliga björnöbackarna - helt trasiga post-intervallben, tur vi badade efteråt
- Lördag - ledde VCK lugn, tio mil Köping t/r, baby-Alva var med igen, ren och skär glädje att se henne utvecklas
- Söndag 30/6 - fyraochenhalv mil "diskotempo" till Enköping för lite bastuliv med kära Sari. Hade som mål att trycka på i backarna, lyckades rätt väl, ryggen var med mig, benen var ganska pigga ändå
- Måndag - hälsade på familjen på Lidingö, beredde dem på det faktum att det vankas lvg-fest där under tiden jag kommer att hänga hos dem under semestern (och nej, jag tänker inte ställa racern i ert sovrum, det var ett skämt)
- Tisdag (igår) - fem mil, festliga intervaller med VCK, satans kul men tog ett par-tre mil innan benen kom igång ordentligt. Skönt att det gick fort i slutet, ryggen skrek inte en enda gång och jag började återigen känna att jag lever.
Vill ni spana in mina snitthastigheter och sånt så finns allting blått på vitt här. (Och ja Valle & Co., jag ska lägga över allt på Strava så småningom...)
Veckans bästa
Underbara intervaller med spritinslag. Min typ av körning, tufft, jävligt, roligt och framför allt väldigt givande. Samt det faktum att jag nu kan släppa träningsdjävulen lös då ryggen inte längre tvingar mig bak i klungan.
Veckans sämsta
Att jag fortfarande är hopplöst efter gällande backkörning (även om jag nu vågar ta i eftersom ryggen inte fuckar ur på samma sätt längre). Därför kommer halva semestern ägnas åt backträning. Fan, det är nu jag skulle behöva hänga på Mallis eller i Alperna. Nåväl, spart några semesterdagar, får väl dra med mig någon villig till nåt backigt soligt ställe i höst.
Frida vet hur man får till snygg solbränna (kokosolja är tydligen the shit). Notera mina grymma armar, det är så värt att köra med helhandskar året om
Rosen trivs bra på Sari & Emils gård
Så här pigg ser jag ut efter intervaller
Påklistrat leende efter den mest helvetiska löpfemman ever
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)