Alla ba JAAA! och jag ba EHGGKHUUPiiiip…

Nä men seriöst.

Vad är det med vissa spinninginstruktörer och kräva käcka utrop av sina underspinnare? En gång är ok, men tre-fyra gånger per pass grinds my gears, really.

Och så nöjer de sig inte med när man väser alt. stönar alt. piper fram sitt JA! (för hur låter man annars när man gett skiten vilket jag gör varje pass). Nä, det ska höras minsann, och ta i nu…

Mister spinninginstruktör. Bli inte arg på mig.

Normalt sett är jag en högljudd sprallig (nästan lite enerverande med handen på hjärtat) flicka som gärna syns och hörs.

Men på spinningen tar jag i med benen.

Inte med rösten.

Cykelkatten TV presenterar

Hej.

Här kommer den.

Sanningen bakom den välputsade Cykelkatten-fasaden.

Enbart.

I.

Kvällens sändning av Cykelkatten TV
(pratar med en sån där trailer-voice)

Existensbevis

Tja, jag lever bara så att ni vet. Här får ni en liten träningsutvikningsbild som plåster på bloggläsarsåret. Tagen i het toalettmiljö före lunchspinning-/corepasset idag.

Bibs: Rapha / Tränings-bh: H&M

Sköt om er så hörs vi snart!

Halvnaken, orakad, smärtande men stolt!

Haha vilken pärs igår!

Hade som vanligt bråttom till träningspasset igår... Hann dock i tid, hade en kvart på mig att byta om. Så kommer jag på... Jag hade glömt träningströjan hemma! OMG vad göra? Träna i bomulls-t-shirten? Knappast, inte 2,5 timmar på spinningscykeln. Tur att jag hade rätt så stor tränings-bh med mig och mina ganska täckande dambibs från Rapha. Fick bli det, en småudda kombination som dock visade sig vara väldigt skön med tanke på hur varmt och svettigt det blev i spinningssalen efter ett tag. Fick en hel del blickar, uppskattade från herrarna (avslöjande klädsel?) och smått föraktande av tjejerna (hade glömt att raka mig under armarna och sånt bryr sig bara tjejer om har jag märkt).

I övrigt gick passet bra även om jag för det mesta cyklade stående, speciellt under passets andra hälft. Helt enkelt för att jag får sånt tryck på de känsliga delarna på en spinningsbike... Oavsett hur jag än ställen in cykeln. Jag får aldrig ont i rumpan, däremot mellan benen. Så van vid smal, utskuren sadel på min riktiga racer. Den kan jag nöta på i timtal. Inga problem. Men vettefan vad det är med spinningsbikes? Oavsett inställningarna / bibs så gör det ont efter en timma!

Egentligen föredrar jag korta, intensiva spinningspass. Då vet jag att jag har en timme under vilken jag får ta ut mig helt och hållet. Nöta, det är roligare utomhus.

Men jag är glad att jag genomled gårdagens pass ändå! Sket i att ta det lugnt utan körde mig tom. Älskar känslan. Fattar inte att vissa folks förstör den genom att trycka i sig massa socker under passets gång. Vakna, det är ingen tävling här utan vanlig träning. Bättre att fylla på innan / direkt efteråt. Skriver mer om det i ett senare inlägg.

Idag står jag över lunchspinningen (gissa anledningen) och kör CrossFit alternativt BodyPump på kvällen istället.

Energin, visst hörs den?

Jag kan det här ljudet utantill.

Ljudet av spinningsalen innan stormen.

Swisch swisch går det. Lätt rullning.

Ju fler som droppar in, desto tydligare. Swisch swisch.

Glada miner. Hälsningar. Koncentration.

Swisch swisch.

Sedan, när salen är full, när basen sänker sig tyngre och tyngre över cyklisterna, när motståndet ökar i takt med att minerna blir mer och mer sammanbitna och jävlanammor kommer fram istället för naiva före-träningen-leenden, ja då är det inte bara det tysta rulljudet som hörs.

Då hörs rumpor som kränger över sadlarna.

Då hörs stönanden från dem som inte riktigt klarar att vänta med att gå upp i puls utan vill, ska, nu (typ såna som jag).

Då hörs instruktörens alltmer hesa glada röst.

Då hörs tankarna. Djävulen inuti en som snällt ber en att trampa snällare men man lyssnar inte.

Då hörs energin.

...

Och sedan, plötsligt, när man tror att man inte orkar längre...

swisch swisch.

Dags för utrullning och stretching.

Igår blev det distansspinning (75 min) samt en omgång SkiErg

Spinningsmärtan

Körde intervallspinning med pulsband på Actic City här i stan igår kväll. Konstant smärta i en timme.

Och så blir man aldrig "helt bra" heller. För ju bättre kondis och styrka man får, desto tyngre motstånd krävs det för att den där konstanta smärtan ska bli så outhärdlig så att man tror att nu, nu ger jag upp!..

men så ger man inte upp.

Och som vanligt - efteråt ser man tillbaka på passet med ett leende och tänker äsch, jag hade nog kunnat pressa ut mer jag! Hade jag?!