Bäst att vara på den säkra sidan muren.

God morgon.

Jag har varit en exemplarisk cykelbloggerska idag. Har vaknat, konstaterat att vädret är sådär crisp som en höstcyklist kan önska sig, putsat på min Canyon, ätit mig en gröt- och äggfrulle, fällt en symbolisk tår över att Engen slutar vara krönikör på Kadens (Varför? Vet någon? Hon är ju grym skribent!) samt lyssnat på en masse mellow tunes för att liksom låtsas att det allting är fullkomligt okej med mig. Nu ska jag fortsätta vara exemplarisk. Grannen har utarbetat en föga teknisk men desto mer trevlig mtb-rutt åt mig Björnö - Gäddeholm - Klinta (där kan det kanske bli smått kritiskt iofs) - etc. och jag ska få i mig ett antal cykelmil innan det blir dags att blanda kvällens första förlösande GT och möta upp dem som inger mig hopp om mänskligheten. Ses ute på vägarna!

Hi life.

Hej.

Salig efter gårdagens gympass! Körde cirkelgym och vart till och med svettig och lätt illamående (kroppen är ju inte helt kry än). Men fick beröm av instruktörsgubben som tyckte jag kunde köra med ännu tyngre vikter. Fick ursäkta mig med att jag liksom varit sjuk ett tag.

Cirkelgym/stationsjympa/cirkelfys/TMI (träning med instruktör) är för övrigt superbra för oss som trots många försök ändå inte hittar rätt flow och självdisciplin på gymmet. Det är enklare att efter ett sådant pass på egen hand komplettera med ett eller ett par övningar för specifika muskler/muskelgrupper (t ex benböj, utfall etc.).

Vissa kan invända mot nyttan att "slösa tid" på att träna överkroppen - men tänk på att en vältränad överkropp kan förbättra benens prestationsförmåga precis som slö, otränad överkropp kan försämra den.

Googla på "styrketräning + cyklister" eller hellre "cyclist + strength + training" (finns fler resurser ute på engelska) för att hitta info och förslag på övningar och program. Läs även här på Toppfysik!

Friskförklarad.

Originalfoton tagna av Heidi Swift

God morgon!

Imorse vaknade jag och kände nåt jag inte känt på enochenhalvvecka... Jag vaknade pigg, pirrig, lite sådär förväntansfull och nyfiken och leende - sådär som jag brukar vakna! Men inte gjort nu på ett tag. Kändes skumt och det tog ett par-tio ögonblick innan jag förstod vad det var. Men sen insåg jag - jag kände mig frisk! Och fräsch! Och ny! Och glansig i pälsen håret! Och äntligen smakade gröten gott igen och ägget smakade gott det med och morgonkaffet och chokladbiten till. Och visst, jag har ett par kåvepenin-dagar kvar men kroppen är redo att friskförklaras.

(alla som tränar vet vilket helvete det är att fysiskt inte kunna träna på över en vecka)

Så - jag friskförklarar mig själv.

Och tänker fira det med ett finfint styrkepass ikväll, för att markera början på den lyckade cykelsatsningen tvåtusenfjorton.

Heja mig!

Puss.

Bike kill.

Julie Glassberg har plåtat tallbikesie-klubben och dess subkultur

Trots alla försök att utmåla cyklister som aggressiva, tourdefrancehallucinerande lancearmstrongs okynnesklädda i perversa åtsmitande trikåer och med en enda agenda - att göra livet surt för de snälla bilisterna - så vet alla med åtminstone lite vett i skallen att cykel ändå är det mest harmlösa fordonet en person kan föras på.

Cyklisterna sinsemellan är det förstås inte alltid så snällt. Alla som någon gång kört ett GP har om inte skaffat sig en dyrare, säkrare hjälm så lärt sig att be små böner om att klara sig ur loppet helskinnad. Och inte tala om de galenpannorna som försörjer sig på keirin...

Ja, man kan vara cykelkompisar men "slåss" ändå. Fast... medlemmarna i The Black Label Bike Club i Minneapolis, USA har tagit det där med "slåss" på blodigt allvar. De cyklar inte bara tall bikes iklädda annars traditionella choppers-plagg, de anordnar cykelriddartorneringar där de slåss med pinnar och saker medans de sitter på sina tall bikes. Slår vad om att de spelar amerikansk trashpunk också. Så galet och ändå typiskt amerikanskt.

Ostyrigt utan bockstyre!

Det enda foto jag hann ta innan telefon frös

Det här ska handla om anledningen till mitt livs första SPD-vurpa med faktiska SPD-pedaler!

Det var en praktfull vurpa. Jag var stiligt klädd, Katjas Canyon var vit som snö och det var mammor med barnvagnar överallt. Hepp. Ni fattar. Tur att vinterbibsen höll och hoppas att mamman som förskräckt frågade om jag var okej hörde att jag sa att jag hade ny cykel. Så att hon fick en något mer nyanserad söndagshistoria att dra för kompisarna.

Själva cyklingen gick bra! Det var kul! Det var faktiskt väldigt kul. Jag körde runt på cyklocrossbanan som det tävlades på i lördags och solen sken som besatt. Backen som man skulle bära cykeln uppför inom tävlingen var grotesk så jag testade bara den en gång. Annars körde jag nästan hela banan, och jag lärde mig att inte tveka nedför. Man ska ösa, stå upp och äga hela världen. Då går det bra.

Iallafall nästan varje gång. Två gånger stod jag på krönet av DEN DÄR nedförsbacken, och försökte visualisera mig själv åkandes nedför. En backe som jag inte såg slutet på för att den slingrade sig nedför en hiskelig, brant stig. Det enda jag lyckades visualisera var hur jag panikskivbromsade mig nedför branten - ni vet den typ av tvångstanke som kan komma när man står på en brant plats och vill hoppa ut i luften.

Nästa gång.

För till slut kom den där känslan inifrån, nästan lite värd att dö för

"bara ett varv till"

och jag körde ett varv till och ett till, och ett till åt andra hållet, och så kom en dotter med sin mamma och så tog de kort i det himmelska skymningsljuset, och jag hoppades att jag skulle fastna på deras foto eller i deras minne.

Så ställde jag cykeln mot ett träd och tog fram min termos och tjocktröja och myste lite.

Jag och Hökåsengropen.

Sen tänkte jag på miljön. Som MTB-cyklist kan man ta sig fram utan att någon behöver hårdgöra en massa, som LVG-cyklist är man betydligt mer bilberoende (ingen bygger en landsväg bara för cyklister). Man tär visserligen på skogen genom att man kör upp stigar och så, men en racer skulle inte vara någonting utan alla bilister för vars skull man pytsar ut en massa asfalt i tid och otid.

Jag tänkte också på varför man väljer den cykel man väljer. Är mountainbike för landsvägscyklisten vad snowboard är för slalomåkaren? Jag tittade på Katjas vitskimrande dyrgrip med sina breda däck och sin dämpade framgaffel - som cykel betraktad hade den en viss attityd.

Man tar sig liksom FRAM. Om stormen Gudrun skulle svepa över Västerås skulle man knappast vilja rulla fram bland bråtet på några fjuttiga små racerdäck.

Däremot kan man säkert vara med om många spännande vurpor på mountainbike. Återstår att se om jag skaffar nån, till dess hyser jag största respekt för alla som kämpade i lördags och alla andra dagar uppför och nedför backarna vid Hökåsengropen och uppför och nedför alla andra backar.

NO FEAR.

P.S. Jag är för övrigt övertygad om att min SPD-vurpa har att göra med att min hjärna inte fattade att jag satt fast eftersom cykeln ju inte hade bockstyre!

Anna

Vätternrundan hjärta Tour de Chat hjärta Cykelkatten

Imorse såg jag att Vätternrundans arrangörer hade länkat till Mickes fantastiska bild som föreställer kvällsvyn under Tour de Chat. Och att väldigt många gillat den. Tack Vätternrundan.

För er som missat så är Tour de Chat ett gratis lopp där vi cyklar Västerås - Stockholm turåretur, käkar på Bianchi Café & Cycles och stannar om lusten faller an, till vid Alfreds kokosbollar... Mer inspiration här. Häng med på en valfri distans nästa augusti! 

Novembercråssen.

I lördags blev det dags för höstens sista crosslopp här i Västerås nämligen Novembercråssen ute i den fantastiska Hökåsengropen - Sveriges kanske naturskönaste och mest flexibla crossbana? (jag skojar inte, ni får komma och se med egna ögon!)

Micke kom tillsammans med Matilda och sin feta kamerautrustning för att ta lite snygga bilder. Andreas kom för att heja på cyklisterna.

Tony, som precis som jag var för krasslig för att cykla, hade hjälpt till att bygga banan och skötte tillsammans med Jens varvräkningen och annat viktigt crossaktigt.

Grannen och Anna kom och önskade att de också hade en varsin cross, eller kanske en varsin mtb? Eller en varsin både och, kanske?

Här syns en del av publiken och cyklisterna. Vi blev glatt överraskade över att så många trotsade kylan för att antingen cykla eller fika och heja på cyklisterna!

Johan hade gärna kört lite mera men var också förkyld så det räckte med ett varv. Han var glad ändå!

Extrakul var det att det kom lite folks från Norbergs och Enköpings cykelklubbar och körde. Här är super-Gunnar som dessutom gick och vann hela loppet. Grattis!

Våran Johan var inte sämre än att han knep tredjeplatsen, direkt efter super-Gunnar och Gunnar P. från vår klubb.

Jag hade ansvaret för kaffetermosen och pepparkakorna och mjölkchokladbitarna och det skötte jag alldeles utmärkt. Skrek en hel del KÖTTA! också, en ny grej sen den episka SM-dagen i Stockholm.

Bara ett av bevisen till varför Hökåsengropen-banan är så naturskön. Efter denna väderbitna krabat fick cyklisterna en brant backe ner ut mot vattnet där de fick handskas med en hårnålskurva för att inte trilla i själva "Gropen". Bad tyst varje gång någon bromsade liiite för sent. Men alla klarade sig - ingen man överbord.

Förutom den bistra halsflussen som omöjliggjorde mitt deltagande blev det en himla lyckad tillställning. Mer snack och fler bilder inne hos Johan!

RAAM, kungliga podieflickor och lyspinnar

Jag har ju helt glömt att berätta för er om cykelkalaset jag hostade i slutet av oktober! Nu när jag är sjuk och invalid är det alldeles lagom att titta tillbaka och minnas en fantastisk kväll i glada vänners lag.

För er som inte vet så är Cykelfest en glad ny-tradition. Det började en gång med en liten idé av mig och Peter - och nu hålls cykelfest två gånger om året - en kick-off på våren och en fuck-off på hösten. Målgruppen är de blåranga folks som andas cykel. Samt en och annan cyklist-to-be bland respektive ibland... Cykling är ju en missionerande religion.

I år fick cykeläventyr stå för festtemat. Det till ära hade jag i samarbete med CK Distans fått hit Gunnar Ohlanders - den förste svensken någonsin att slutföra det lika häftiga som fruktade RAAM (ett ödmjukt randonnélopp där ynka fyratusenåttahundra km ska avverkas under max tolv dagar). Festen började med att Gunnar berättade om RAAM och visade lite bilder, samtidigt som vi i publiken mumsade på Evas amerikanska muffins och diskuterade dilemman som bara cyklister har gemensamt - hur göra med stjärten efter åttio mil i sadeln, hur sova fast man inte hinner, hur viktig supporten är.

Efter att uppståndelsen kring RAAM och den italieninspirerade buffématen lagt sig i magen skickades gästerna runt på en traditionsenlig tipspromenad lokalen runt. Frågorna handlade som vanligt om allting mellan-himmel-och-jord-cykligt. Utslagsfrågan var väldigt intern - hur många mil hade Grannen hunnit cykla i år?

Sedan blev det dags för prisutdelning. Två slags vinnare skulle koras - den som hade vunnit festquizzen samt den som hade vunnit Festcrossen som hade körts tidigare på dagen. Totalt blev det fem gladapriser - quizzguld, -silver, -brons och -tröstpris samt festcrossenkronan! På prisbordet stod förstås ekologiska cykelviner och skumpa. Och gissa om inte Tony gick och vann guld i båda kategorierna. 

Johan (till vänster) höll ett litet fint tal om hans och Tonys grymma cx-satsning i Västerås. Tänk att vi nu har en egen - om än liten! - cx-sektion som ordnar lopp och annat skoj. De andra såg fina ut och hade trevligt! Längs nere till höger ser vi bland andra Peter Tonér från CK Distans. Tack för Gunnar Peter!

Så här glad blev Eva när hon vann pris (minns inte om det var brons eller silver). Och hade inte vi de sötaste podieflickorna - Ingela och Grannen? 

Kvällen avslutades med att vi drack upp det sista, i mörker, larvandes med ett gäng lyspinnar som de mogna vuxna vi var. Och ämnet för diskussionerna hela kvällen var cykel, cykel, cykel...

Precis som det ska vara på en fantastisk cykelfest!

Supertack till finaste Periferigruppen, Tony, Cecilia för all hjälp med mat, pynt mm.

Tack till Peter Tonér och Distans CK för att ni "tagit hit" Gunnar

Tack till Eva för mummas muffins

Tack Micke som agerade fotograf (samtliga bilder i detta inlägg är Mickes förtjänst)

Tack till alla er som kom och gjorde kvällen underbar <333

Status krasslig.

Hej. Ute är vädret gudomligt - kallt, friskt, soligt! Jag är tyvärr fortfarande rejält förkyld. Har dock blivit så pass bra att jag kommer att klara av att vara publik och kaffeförsäljare på Novembercråssen idag. Stackars min Canyon som får stå smycke hemma idag... Tur att vintern är lång ;)

Ska ställa mig under solens strålar och försöka må. Hörde att jag inte är ensam om att vara förkyld så vi blir nog ett gäng som står och mår där tillsammans!

Ha en fantastisk lördag folks.

Red throat radical.

Jaha. Då har jag varit hos doktorn och återigen diagnostiserats med halsfluss. Halsfluss innebär noll tyngre motion på några dagar, samt antibiotikakur i dagarna tio. Förbaskat oturligt. Dels så är det för mycket på jobbet för att jag ska njuta av att vara sölig i skallen, och dels så vill jag träna. I och för sig så skadar det ju inte med nån veckas vila - men jag känner ju inte för att vila just nu! Jag vill ju ut och leka med min mtb! Och köra Novembercråssen med Johan och andra klubbfolks! Plåga mina ben med festliga intervaller på stationär cykel medan jag filar på mitt eget spinningpass så att mina spinners får en ännu snyggare och plågsammare upplevelse på måndag!
Men nej då. Är man en skrälle med svagt immunförsvar så är man.

Under tiden roar jag mig med att vara radikal.

Idag till exempel hade jag byxor på mig till jobbet. För första gången på kanske tre-fyra år. Bara en sådan sak. Upptäckte genast att byxor är det minst cykelvänliga plagget som finns* - det bildas ju en kylig glipa mellan rumpan och ryggen när man lutar sig i sadeln! Tacka vet jag kjol med varma strumpbyxor högt upp på ryggen när man pendlar, då hålls man både luftad och varm samtidigt.

Undrar vad nästa radikala påhitt blir?

---
* byxor är ej samma som bibs (red. anm). Jag klär mig alltså olika när jag cyklar inne i stan och när jag cyklar "på riktigt"

Tio insikter efter cykelmässan.

1. Giro har börjat försöka göra oroväckande snygga landsvägsskor.

2. Jag börjar finna vissa av Bianchis modeller oroväckande snygga. Däremot kan deras espresso dra. För starkt! Eller bara jag som är mesig?

3. Ordet monocoque har ingenting med vare sig snopp eller le coq sportif att göra.

4. Cannondalegrönt slår snart ut bianchiturkost (eller schäläste som fansen säger) eller kermitgrönt som färgbegrepp.

5. Jag har mycket större pronation än vad jag kunnat ana (efter testet av fotgubben).

6. Det är alldeles för få ensamma (alltså utan partner som drar dem dit) kvinnor som besöker mässan. Skärpning goddamit.

7. Min lillebror har öga för svindyra mountainbikes. Även det, oroväckande.

8. Jag måste jobba på att sluta rodna och stamma varje gång en läsare kommer fram och säger hej. Jag tycker ju att det är superkul. Speciellt med tanke på att de flesta av mina läsare är beyond coolare och snabbare än jag.

9. Snacket är så mycket roligare än prylarna egentligen (håller alltså med gode Öijer). Jag kan ändå aldrig bestämma mig i en "affär" med tusentals varor istället för en med bara få men utvalda sådana.

10. Colnagos nya cross vill ha mig badly.

Era bästa cykelläsningstips.

Förslag på bra lektyr:

1. Bergtagen - Legendariska Cykelklättrningar i Europa

2. Bradley Wiggins - My Time

3. Vattenbäraren av Gabriella Ekström (så grymt med en cykelroman skriven på svenska, har nu ett signerat ex efter mässa :))

4. Racing Tactics For Cyclists 

Hej. Har tänkt att posta denna i början på dec men nu får det bli idag istället. Ty jag är sjuk och mår bra av tips och så *ynk ynk*

Ligger och febertänker på de kommande helgerna i december.

Jag är ingen stor fan av storhelger. Storhelger är släktingstress, för mycket för tung mat, för många måsten, för lite träning och... äsch, alldeles alldeles wunderschön egentligen men jag får ont i magen av alla planeringsmåsten ändå. Men på storhelgerna ger vi varandra presenter/klappar/gåvor - ja kalla det vad ni vill - och det är fett.

Och efter cykeldelar är nog böcker det bästa materiella man kan få punkt slut. Redan nu i november klickar jag runt och försöker hitta cykelrelaterad litteratur att glädja mig själv och mina cykelvänner med.

Jag tycker det är på sin plats med lite cykelläsningstips. Jag är hundra på att ni vet massa braiga böcker om träning, pro-liv, design, prylar, platser, svenska, utländska äventyr... Bring them on!

Om ni kommer med era tips så kommer jag med mina så sammanställer jag dem i värsta bästa lektyrtipsinlägget!

Kvinnoförkylning.

Sjuk. Sängläge. Hetta om kroppen, skärseld i sinnet. Slutet är nära men te och röd solhatt inger hopp. 

Typiskt post-Stockholm-syndrom (kollektivtrafik, småbarn etc. you know). 

Bara att bita ihop och försöka slappna av.

Hörs!

Älgdråp.

Nu är jag på väg hem från en fullspäckad familje- och cykelhelg i Stockholm.

Jag kommer att avlägga en helgrapport senast imorgon! Nu är jag mest avslagen - tåget står nämligen stilla mitt ute ingenstans för det har kört på en älg och fått vattenläckage...

Tur att jag fått bra pris på denna bok på cykelmässan idag. Som för övrigt var kul och festlig, tack alla ni som kom fram och sa hej, jag är överväldigad och otroligt glad för att ni läsare finns och delar mitt intresse för livets mening.

Nu måste jag spara på mobilbatteriet, ingen vet hur länge vi kommer att stå här ute!

Söndagsmys åt mig är ni snälla folks!

/tröttkatten

Would you sell your story to Rolling Stone?

Hej.

Vill blogga om CXSM men fixar inte just nu av skäl jag inte orkar förklara.

Så länge, läs vad de andra CX-bloggarna har att säga om tävlingen. Fantastiskt arrangemang! Tack.

Hörs kanske imorgon

er Katja

mobilblogg

Bara för att låten är så djävla bra att jag måste blogga lite för att ni ska lyssna på den.

Ute är det mörkt, mina ben är skönt småmöra efter lunchlöpningen, jag har tryckt i mig avocado, te och lite choklad och snart hoppar jag på tåget mot Stockholm utrustad med en en gammal spionthriller av Follett.


Ses i Stockholm imorgon!

Helgpepp - liksom CXSM, mässan och allt!

God morgon folks!

Jag har en superkul helg framför mig. Ikväll åker jag till Stockholm för att hänga med mig familj. En viss speciell liten pojke längtar jag lite extra till. Imorgon snor jag honom, alltså min lillebror, sju år och glad följeslagare och beger mig till Norra Djurgården för att åskåda den liksom coolaste tävlingen i Sverige i år (förutom kanske Vårgårda dårå men den missade jag tyvärr). Vi ska väsnas käka godis och heja fram Tony, Linkan och de andra blåranga tävlande <3

På söndag kommer jag att sätta på mig mina svarta oakleys (är liksom sjukt blyg, ni anar inte) och bege mig till Kistamässan för att spana in allt nytt och glänsande på Sweden Bike Expo. Efter att kanske hunnit med avslutningen på CX-Cupen som Tony och Johan kör. Tack för biljetten till mässan, Svenska Cycling Plus, I own you one (artikel förstås).

Idag hinns det tyvärr inte med cykling men en kort löprunda ska jag allt hinna med. 

Vi ses ute på Djurgården och på mässan på söndag!

/glad katt

No legs attached.

Alltså gårdagens intervallpass. Var ett sånt pass då benen liksom aldrig fanns med. Pulsen steg upp direkt och svetten rann men benen infann sig aldrig. Varje tramptag gjorde liksom ont. Usch. Det är i och för sig ok när det händer under inomhusspinning. Värre är det när det händer vid tillfällen det gäller. Kommer aldrig glömma den gången jag och Grannen skulle cykla på tu man hand på Mallis. I och för sig var det dagen efter ett jobbigt backpass, men ändå. Vi cyklade runt åttio km och mina ben kom helt enkelt aldrig igång, oavsett kadens. Stackars Grannen som fick dras med mig. Visst, det var ingen tävling men ändå. Dagsform alltså... Vilken nyckfull mänsklig egenskap.

Nutidens modiga är framtidens stjärnor.

Hej.

Olympier och världsstjärnor i all ära - we salute you of course! - men för oss på lite mer jordnära nivå kan det vara nog så intressant med de "vanliga dödligas" upplevelser av större tävlingssammanhang. Därför har jag snott lite tid av fyra Västerås CK-cyklister som just nu har en sak gemensamt - de ska ställa upp i CX SM nu på lördag.

Om ni är intresserade av hur en tävlingscyklist förbereder sig fysiskt och mentalt så tycker jag att ni ska ta och läsa intervjuserien som nu finns ute på Västerås CK:s hemsida (längst nere under NYHETER). Först ut är Johan (här är hans blogg) men de andra fyra kommer ut innan fredagen är slut!

Min förhoppning är att inspirera så att fler vågar satsa på tävling. Nästa år är jag också med och kör CXSM - men nu syftar min träning till att förbereda mig inför kommande tävlingssäsong på landsvägssidan.

Filmtips: For the love of mud

Kvinnor, cyklar, lera, män, spända senor, höst, sammanbitna miner och och brutalsnygg produktion som handlar om årets Rapha Super Cross-races. En film att längta till. Mer info här.

Seven days of Sagan.

Peter Sagan. Inget direkt namn på allas läppar nu under cx-säsongen men likt förbannad superaktuell då han förmodligen kommer att käka upp de flesta big names under kommande sommarsäsongen. Jag kan inte annat än att älskhata Peppe, han är ett härligt jäkla manssvin men otroligt duktig cyklist.

Häromdagen undrade jag - vad gör Peppe under lågsäsongen egentligen?

Cyclismas förde mig närmare svaret.

Är med i Toblerone-annonser.

Ser till att det är rätt vinkel på styret.

Drömmer lite.

Packar för nästa års Touren.

Ägnar sig åt lite allmänt självförhärligande.

Bråkar lite med snuten.

Extraknäcker.

Tävlande VCK-damer up and coming

I måndags hade vi tjejkväll. Vi var ett gäng tjejer från klubben som satt och fnittrade och pratade om bonde söker fru och jämförde nagellack och underlagskräm och ojade oss över hur mycket vi hade gått upp i vikt och 

NÄ

Det gjorde vi inte. Vi pratade tävling! Vi hade samlats ett gäng damer hos Eva (och Caj, men han var inte hemma) för att käka lite falafel och smida planer inför 2014. Det var nån gudomlig myntasås till falafeln och vi slukade allt och slickade skålarna. Jag vet inte om Eva har släppt att jag slog henne i linje-KM i somras, men hon bjöd på kaffe och kaka och såg mild ut och jag tror ändå att jag är ganska glad att slippa tävla i samma åldersgrupp som hon för hon är stark och seg och vill vinna hela tiden.

Jag har definitivt inte släppt att jag vann över Eva. Det var ju på grund av henne jag fick min första cyklist-buckla! Egentligen var det på grund av Anders Karlsson också, för han och jag bestämde att han skulle komma ned till KM och skruva på nåt lager på min racer så då tog jag racern, istället för damtrallan, ned till KM, och följaktligen full cykelmundering. Men det regnade och ingen Anders Karlsson dök upp och så stod Dante där med tidtagaruret och pekade menande på mig och min cykel så det var nog lite grand hans förtjänst också och så var det nog herrcyklisternas förtjänst lite eftersom de såg så taggade ut på uppvärmningen och så var det ju Cykelkatten (med knäskada) på sin vackra gula tralla som började spinna och sa åt mig att ställa upp.

Så då gjorde jag det.

Och så vann jag, efter en rafflande näst sista kurva.

under 2013 har Västerås CK:s Facebooksida fullkomligen svämmat över av triathleter och veteraner på olika prispallar. Leenden har avfyrats, det har viftats med blombuketter och tuggats på medaljer. Och jag kom på mig själv med att också vilja stå på en sån där pall.

Så det ska jag göra 2014. Vi får väl se om jag tvingas stå där vid tolvslaget nästa år och förtvivlat spika ihop lite vita plankor så att jag kan uppfylla mitt löfte med hedern i behåll.

Anna

Morgonslingan.

Ute var det gråare än gråsuggans solbränna

Imorse gick jag upp extratidigt för att ta mig an vintersäsongens första cykla-före-jobbet-pass. 

Dagens mission var förutom själva cykelmomentet, att reka en plufsig 40-60-minutersslinga att väcka benen med. Kort men intensiv, med både asfalt-, grus- och skogspartier och ett antal backar. Jag tror att jag hittade en rätt så bra variant. Cyklade cykelbanor hemifrån mig mot Mälaren, genom skogen som finns mellan E18 och Hässlö flygplats, sedan ner mot vattnet och grusväg till jobbet. Tyvärr har garminet dött, måste laddas innan jag kan lägga ut nå data. Vart cirka sexton km med ganska seg medel, hade snärjt in mig i ett gäng suspekta stigar som framkallade teknisk ångest, både hos mig och hos de stackars nyvakna dovhjortarna. Målet är att det ska bli tjugo km och dessa ska gå snabbt trots slingans tekniska beskaffenhet. Slingan kommer alltså att utökas, samt förfinas. Syftet med morgonträningen är att pressa benen och pulsen. Och så tungkört som det är med detta tungkörda påhitt till cykel så lär det inte bli något problem... <3

Karlstadscrossen dag två.

Läget i bilen var långtifrån mys innan stjärtvärmen 

kom igång ordentligt

Banans enklaste del

Karlstadscrossens andra dag började för mig med ett antal toabesök på Karlstads förnämt svinkalla vandrarhem Kasernhöjden som befolkades av oss cyklister samt The God, en kedjerökande personlighet i otäckt fläckiga mjukisbrallor och t-shirt med orden The God på. Natten hade nämligen ägnats åt att måla fan på väggen - av mig själv, med mig själv, inne i min stackars fega skalle. Jag var både pepp och nervös. Kanske tur att vi hade The God till granne.

Ty ute var det väldigt kallt, halt, snabbt och fullt med pro-looking-folks som hade cyklat i många herrans år - antingen cross eller mtb eller något annat tekniskt.

Tyvärr hade jag redan bloggat och twittrat och facebookat och gudvetvadat om att jag minsann skulle tävla med min nya Canyon så då var det bara att bita ihop. Min skogscyklings-oskuld skulle bli tagen på cx-cupens regntyngsta bana.

Följ med mig på en svindlande tur på en mtb genom crossbanan!

Bandel 1: Grus och pölarna

Helt ok del. Gruset var inte speciellt halt med mina tjocka däck och pölarna var grunda. Hade jag varit mindre trög på att få in klossarna i skorna så hade jag till och med kunnat hävda mig lite där. Istället hamnade jag behind. Moralkaka: träna på snabbstart!

Bandel 2: Skogslera och pölarna

Banans både mest helvetiska och mysigaste del. Skogsdelen bestod av smala kurviga stigar befolkade av löv, pinnar, stenar och rötter täcka med hala lager lera. Halvmeterdjupa pölar med otäckt okänt botteninnehåll avlöste varandra. Fegandet under första försöket gjorde att jag cyklade på skrået istället för rakt igenom pölarna, vilket orsakade en dryg vurpa. Skrattade muntert och speedade upp under andra varvet, mycket säkrare då! Moralkaka: skit i kanterna, kör ba genom pölarna. Håll farten uppe.

Bandel 3: Pölarna

Bandelen mellan skogspölarna och gräset-pölarna bestod av enkla, uppfriskande isande pölar. Simplaste och snabbaste bandelen, bara att mosa på. Moralkaka: Never ride without overshoes.

Bandel 4: Gräset och pölarna

Trögaste delen, för mig. Cykeln var tung av all lera och löv och sånt, och så gick det trögt, trögt på gärdets "risodlingar". Dock enda partiet där jag hann bli riktigt varm av ansträngning snarare än adrenalin. Slirade lite lätt i kurvorna och var allmänt sakta i dem. Moralkaka: träna mer kurvteknik, träna mer styrka.

Bandel 5: Bridge over troubled water

Moralkaka: Håll rumpan upp och bakåt om du inte vill slå in det heligaste när cykeln dunkar in i marken efter den branta nedförsbacken

Bandel 6: Sandfest

Nog hade jag kunnat mosat igenom sandhindret med mina feta däck, men jag tog tillfället i akt att träna på att snabbt komma av och på cykeln. Sanden orsakade dock knaster och tröghet då den letade sig in i cykelns samtliga skrymslen. Moralkaka: Mosa på här med. Ren styrka, inget annat.

Så, hur gick det egentligen?

Både åt helvete och bra. Rent krasst kom jag sist av de sex startande. Körde alltså för jävla sakta. Till mitt försvar har jag dock att jag dels satt på en nyköpt mtb och kände mig allmänt ny, dels att jag kört varken cross, mtb eller något annat än landsväg (och möjligen lite grusväg förut). Jag tog mig runt och jag vurpade enbart en gång. Övervann min rädsla med varje ny pöl och "velodromkurva".

Så, vad händer nu?

Tja, att spara till riktigt cross, att utnyttja min mtb till vinter- och teknikträning. Och aldrig, aldrig glömma låsa dämpningen ute på risfälten. Ser ju störtlöjligt ut!

/cyklisten som blivit skogsartist