Filmtips: For the love of mud

Kvinnor, cyklar, lera, män, spända senor, höst, sammanbitna miner och och brutalsnygg produktion som handlar om årets Rapha Super Cross-races. En film att längta till. Mer info här.

Seven days of Sagan.

Peter Sagan. Inget direkt namn på allas läppar nu under cx-säsongen men likt förbannad superaktuell då han förmodligen kommer att käka upp de flesta big names under kommande sommarsäsongen. Jag kan inte annat än att älskhata Peppe, han är ett härligt jäkla manssvin men otroligt duktig cyklist.

Häromdagen undrade jag - vad gör Peppe under lågsäsongen egentligen?

Cyclismas förde mig närmare svaret.

Är med i Toblerone-annonser.

Ser till att det är rätt vinkel på styret.

Drömmer lite.

Packar för nästa års Touren.

Ägnar sig åt lite allmänt självförhärligande.

Bråkar lite med snuten.

Extraknäcker.

Tävlande VCK-damer up and coming

I måndags hade vi tjejkväll. Vi var ett gäng tjejer från klubben som satt och fnittrade och pratade om bonde söker fru och jämförde nagellack och underlagskräm och ojade oss över hur mycket vi hade gått upp i vikt och 

NÄ

Det gjorde vi inte. Vi pratade tävling! Vi hade samlats ett gäng damer hos Eva (och Caj, men han var inte hemma) för att käka lite falafel och smida planer inför 2014. Det var nån gudomlig myntasås till falafeln och vi slukade allt och slickade skålarna. Jag vet inte om Eva har släppt att jag slog henne i linje-KM i somras, men hon bjöd på kaffe och kaka och såg mild ut och jag tror ändå att jag är ganska glad att slippa tävla i samma åldersgrupp som hon för hon är stark och seg och vill vinna hela tiden.

Jag har definitivt inte släppt att jag vann över Eva. Det var ju på grund av henne jag fick min första cyklist-buckla! Egentligen var det på grund av Anders Karlsson också, för han och jag bestämde att han skulle komma ned till KM och skruva på nåt lager på min racer så då tog jag racern, istället för damtrallan, ned till KM, och följaktligen full cykelmundering. Men det regnade och ingen Anders Karlsson dök upp och så stod Dante där med tidtagaruret och pekade menande på mig och min cykel så det var nog lite grand hans förtjänst också och så var det nog herrcyklisternas förtjänst lite eftersom de såg så taggade ut på uppvärmningen och så var det ju Cykelkatten (med knäskada) på sin vackra gula tralla som började spinna och sa åt mig att ställa upp.

Så då gjorde jag det.

Och så vann jag, efter en rafflande näst sista kurva.

under 2013 har Västerås CK:s Facebooksida fullkomligen svämmat över av triathleter och veteraner på olika prispallar. Leenden har avfyrats, det har viftats med blombuketter och tuggats på medaljer. Och jag kom på mig själv med att också vilja stå på en sån där pall.

Så det ska jag göra 2014. Vi får väl se om jag tvingas stå där vid tolvslaget nästa år och förtvivlat spika ihop lite vita plankor så att jag kan uppfylla mitt löfte med hedern i behåll.

Anna

Morgonslingan.

Ute var det gråare än gråsuggans solbränna

Imorse gick jag upp extratidigt för att ta mig an vintersäsongens första cykla-före-jobbet-pass. 

Dagens mission var förutom själva cykelmomentet, att reka en plufsig 40-60-minutersslinga att väcka benen med. Kort men intensiv, med både asfalt-, grus- och skogspartier och ett antal backar. Jag tror att jag hittade en rätt så bra variant. Cyklade cykelbanor hemifrån mig mot Mälaren, genom skogen som finns mellan E18 och Hässlö flygplats, sedan ner mot vattnet och grusväg till jobbet. Tyvärr har garminet dött, måste laddas innan jag kan lägga ut nå data. Vart cirka sexton km med ganska seg medel, hade snärjt in mig i ett gäng suspekta stigar som framkallade teknisk ångest, både hos mig och hos de stackars nyvakna dovhjortarna. Målet är att det ska bli tjugo km och dessa ska gå snabbt trots slingans tekniska beskaffenhet. Slingan kommer alltså att utökas, samt förfinas. Syftet med morgonträningen är att pressa benen och pulsen. Och så tungkört som det är med detta tungkörda påhitt till cykel så lär det inte bli något problem... <3

Karlstadscrossen dag två.

Läget i bilen var långtifrån mys innan stjärtvärmen 

kom igång ordentligt

Banans enklaste del

Karlstadscrossens andra dag började för mig med ett antal toabesök på Karlstads förnämt svinkalla vandrarhem Kasernhöjden som befolkades av oss cyklister samt The God, en kedjerökande personlighet i otäckt fläckiga mjukisbrallor och t-shirt med orden The God på. Natten hade nämligen ägnats åt att måla fan på väggen - av mig själv, med mig själv, inne i min stackars fega skalle. Jag var både pepp och nervös. Kanske tur att vi hade The God till granne.

Ty ute var det väldigt kallt, halt, snabbt och fullt med pro-looking-folks som hade cyklat i många herrans år - antingen cross eller mtb eller något annat tekniskt.

Tyvärr hade jag redan bloggat och twittrat och facebookat och gudvetvadat om att jag minsann skulle tävla med min nya Canyon så då var det bara att bita ihop. Min skogscyklings-oskuld skulle bli tagen på cx-cupens regntyngsta bana.

Följ med mig på en svindlande tur på en mtb genom crossbanan!

Bandel 1: Grus och pölarna

Helt ok del. Gruset var inte speciellt halt med mina tjocka däck och pölarna var grunda. Hade jag varit mindre trög på att få in klossarna i skorna så hade jag till och med kunnat hävda mig lite där. Istället hamnade jag behind. Moralkaka: träna på snabbstart!

Bandel 2: Skogslera och pölarna

Banans både mest helvetiska och mysigaste del. Skogsdelen bestod av smala kurviga stigar befolkade av löv, pinnar, stenar och rötter täcka med hala lager lera. Halvmeterdjupa pölar med otäckt okänt botteninnehåll avlöste varandra. Fegandet under första försöket gjorde att jag cyklade på skrået istället för rakt igenom pölarna, vilket orsakade en dryg vurpa. Skrattade muntert och speedade upp under andra varvet, mycket säkrare då! Moralkaka: skit i kanterna, kör ba genom pölarna. Håll farten uppe.

Bandel 3: Pölarna

Bandelen mellan skogspölarna och gräset-pölarna bestod av enkla, uppfriskande isande pölar. Simplaste och snabbaste bandelen, bara att mosa på. Moralkaka: Never ride without overshoes.

Bandel 4: Gräset och pölarna

Trögaste delen, för mig. Cykeln var tung av all lera och löv och sånt, och så gick det trögt, trögt på gärdets "risodlingar". Dock enda partiet där jag hann bli riktigt varm av ansträngning snarare än adrenalin. Slirade lite lätt i kurvorna och var allmänt sakta i dem. Moralkaka: träna mer kurvteknik, träna mer styrka.

Bandel 5: Bridge over troubled water

Moralkaka: Håll rumpan upp och bakåt om du inte vill slå in det heligaste när cykeln dunkar in i marken efter den branta nedförsbacken

Bandel 6: Sandfest

Nog hade jag kunnat mosat igenom sandhindret med mina feta däck, men jag tog tillfället i akt att träna på att snabbt komma av och på cykeln. Sanden orsakade dock knaster och tröghet då den letade sig in i cykelns samtliga skrymslen. Moralkaka: Mosa på här med. Ren styrka, inget annat.

Så, hur gick det egentligen?

Både åt helvete och bra. Rent krasst kom jag sist av de sex startande. Körde alltså för jävla sakta. Till mitt försvar har jag dock att jag dels satt på en nyköpt mtb och kände mig allmänt ny, dels att jag kört varken cross, mtb eller något annat än landsväg (och möjligen lite grusväg förut). Jag tog mig runt och jag vurpade enbart en gång. Övervann min rädsla med varje ny pöl och "velodromkurva".

Så, vad händer nu?

Tja, att spara till riktigt cross, att utnyttja min mtb till vinter- och teknikträning. Och aldrig, aldrig glömma låsa dämpningen ute på risfälten. Ser ju störtlöjligt ut!

/cyklisten som blivit skogsartist