Radsportgruppe Rehab

Hej.

Tänkte och berätta om senaste gången jag cyklade - innan rehabben med 0 cykling och daglig styrka började (mer om det sen). Det var ju under Västeråscykeln. Dagen innan evenemanget mös jag hemma hos Anna. Vi åt kalasgod mat! och Anna hade sysselsatt mig med potatistryck. Anna sa att det var bra att vara konstnärlig men jag misstänker att hon mest ville slippa ha mig drällandes omkring och spillandes saker i köket. Mamma brukar också göra så med mig. Tyvärr kan jag inte avslöja vad potatistrycket innehöll mer än att det bland annat trycktes ett hjärta samt ett i västeråscykelkretsarna välkänt namn. Tony kom förbi och körde ett viktigt peppsnack med mig. att det kanske inte var så smart att köra många mil när jag hade så ont i ryggen och sjukgymnasten hade bokstavligen avrått mig från att cykla hårt. det är bra att köra pepptalks med mig - jag är en känslig och lättpåverkad rackare som behöver sättas ner på jord ibland. se det stora målet framför, hela tiden. Tack Anna och Tony och hela Periferigruppen för ert stöd och att ni inte ger upp mig <3

så dagen efter tog jag sovmorgon, stoppade in ledarvästen i bakfickan och begav mig till Bondtorget för att köra mina tre mil. Tur att Tony var där villig att bilda en rehabgrupp. nu i efterhand så borde vi ju hetat Radsportgruppe Rehab. Ja, så får inlägget heta i alla fall! med oss på köpet fick vi ett par herrar - varav en med knasigt knä, precis som Tony - så rehabgruppen var komplett!

fram till första (och enda stoppet). vi körde ju rehabstilen fullt ut och stannade alltså duktigt efter de två milen till Skultuna Kyrka. väl där lät vi oss matas med kanelbullar kaffe samt bananhalvor. pedagogiskt nog punkade Tony ett par hundra meter efter depån. vi lät våra sällskapsgubbs fortsätta och bytte demonstrativt slang i bästa klubbanda.

väl framme i målområdet (som var samma som startområdet alltså Bondtorget) kryllade det av cyklister! solen hade kommit fram och det kändes nästan som på Mallis, eller vilken europeisk stad som helst faktiskt. här ser ni Periferigruppen - Anna, Valle, Grannen (hur var det med Hanna, ville du vara med i Periferigruppen eller hade Grannen avrått dig? ;)) samt Tony som är med fast han är för snabb för oss egentligen men han är med ändå, för vi har ju roligast och så. Tyvärr saknas Blyckert på bilden men han had familjeåtaganden. Och så syns fler glada VCK:are, hej hej i solen!

Tyvärr hade jag glömt mobilen hemma, därav få och inlånade bilder av varierande storlekar och så, tack Tony och tack Valle.

och sen så åkte vi hem och gjorde grymt goa hamburgare och glodde på Girot och skålade in den varma underbara cykellördagen.

och jag hade nästan glömt att ha ont :)

min rosa cykelparkering.

hej.

Jag kan inte förklara det fenomenet
det bara knäpper till i rymden
och så plötsligt ligger hela världen inlindad i körsbärsblommor

nästan så att Kungsan får backa!

för det är vackrast på min cykelparkering just nu.

I can barely define the shape of this moment in time

Fan.

Kommer ni att fortsätta läsa min blogg fast vartannat inlägg handlar om skada och smärta? 

Ibland 

- som nu!

vågar jag inte blogga av rädslan att göra er besvikna.

To trick a physiotherapist samt måla fan på väggen

Hej.

Ibland kan man få för sig att jag inte cyklar, eller hur..?

Men jorå.

Jag cyklar. Igår ledde jag en introgrupp och blev inte ens svettig (även om det var underbart trevlig cykling). Men efter lördagens Cereslopps elva backiga mil ballade min ländrygg ut helt och hållet. Det gjorde nåt så förbaskat ont i både ländryggen, vänstra stjärthalvan och så halva benet förstås dårå. Jag blev tvungen att vila både söndag och måndag.

Igår träffade jag min "nya" sjukgymnast för första gången. "inte riktigt diskbråck men i alla fall en diskutbuktning som trycker mot nerven" var hans första bedömning. Ingen djävulsk prognos med andra ord, men luktar rehab, trist "ta-det-lugnt-stämning" och så.

JAG STÅR INTE UT MED ATT TA DET LUGNT.

Jag skyller det på mina föräldrar. Alltså helt seriöst, det är de som bankat in i min skalle att ingenting är omöjligt bara man vill det tillräckligt mycket. Att jag kan bli bäst på allt bara jag vill bli bäst på allt. Tack mamma och pappa! Tack vare denna positiva inställning ni har gett mig har jag aldrig klarat av att se mina egna begränsningar

som att det kanske inte är nån bra idé att cykla lika långt och lika snabbt på tredje turen som de som har cyklat i femton år

eller som att det kanske inte är nån bra idé att köra tre mil och göra det fort, tredje gången man åker längdskidor på kanske tio år

osv.

INTE FAN ERE KONSTIGT DÅ ATT JAG GÅR OCH SKADAR MIG :(

En som cyklat i ett år är inte lika uthållig och vig som en som cyklat i tio år. Så är det bara.

Imorgon stundar glada Västeråscykeln. Som jag peppat för loppet! Men enligt sjukgymnasten så ska jag ju helst undvika hårdare motion överhuvudtaget. I alla fall så länge.

Jag tänker känna av ryggen och anpassa distansen efter det. Vill ju helst köra med mina kompisar Grannen, Anna, Valle, Blyckis m fl men de ska köra 130 och göra det rätt fort så jag vill ju liksom inte sinka om ryggjäveln protesterar. Fick dock bra smärtlindringstips av Lucia, kanske kör på det.

Kom och kör med oss! och afterbikea med oss på Bondtorget efteråt, supertrevligt! och det vanliga gäller - säg hej om ni känner igen mig, blir alltid lika glad att träffa er läsare!

Titta förresten, min Tuss är med på affischen. I sin tjusiga blå Rapha-vindis. På sin tjusiga marinblå Canyon. Ligger och gosar i vinden och njuter av sommaren <3

En ny skojig fartpryl

Hej.

Visst fasiken är det äntligen maj! Vår. Grönbete. Kosläpp. Cyklister i kortkort <3

Varför inte fira detta med lite getost nyttiga snacks och så kanske den goaste mjölkchokladen som finns i "vanlig" mataffär just nu - smaka den så kommer ni liksom att dö godhetsdöden kan jag lova.

Men vadå nöja sig med lite nyttigheter?

En är inte den som är den och firar lite extra. Med en ny fartpryl som förstås gör mig typ tio gånger snabbare, eller hur?

Fartprylen är förstås den nya cykeldatorn Garmin Edge 510 och är typ som den "gamla" Edge 500 fast med pekskärm och de två för mig väldigt braiga funktioner: dels överföring via blåtand till mobilen (och alltså rakt in i Garmin Connect, så skönt att slippa sladdar och sånt!) och dels en fantastisk liten karta där man faktiskt ser var man är - och kan välja nya sjyssta vägar eller om man kanske är vilse eller så.

Enda nackdelen med datorn så länge är att den är rätt så mastig jämfört med att säg ha, Forerunnern på styret eller för den delen Edge 500. Å andra sidan är det skönt att slippa nackspärr när man cyklar också.

Och just ja. Magneten till kadensmätarn är för stor den också, men Grannen sitter tydligen på nån mindre magnettyp som han lovat att skänka till mig. Snällt! (inte för jag egentligen tycker kadens är nånting som behöver mätas utan snarare kännas men ändå, kan ju vara kul, ungefär)

Min nya favvopryls premiärrunda blev av igår då jag tillsammans med en klubbkompis ledde introgruppens tisdagsträning. 

Förresten så heter jag Lyckokatten på Garmin Connect och Katja Cykelkatten på Funbeat, om ni vill följa mig där.

Puss!