Det förefaller alltid dessa, som om velocipedisten skrattade åt dem

I dessa kärva tisdagstider är det ju nog så passande med ett gott skratt. En klubbkompis la upp denna pärla från 1898 (!) på Facebook och jag är hänförd.

Nä men se själva.

Att det är onödigt att röka som cyklist visste vi ju förstås - men att det är direkt farligt hade vi inte en aning om! En cyklande affärsman fick ju faktiskt glöd från sin pipa i ögonen, törnade mot ett åkdon och bröt armen. Hör du det Öijer? Inga pipor under Dalacupen!

Och sanna var mina ord om det ondskefulla med giktbrutna och alla halta . Dessa äro ju cyklistens största ovänner eftersom det förefaller alltid dessa, som om velocipedisten skrattade åt dem.

The Rulesen är ingen ny påhitt. Faktum är att redan år 1898 så var det allmänt känt att monokel var the big no-no på cykel.

Vill man bli med en ny racer går det alltid att pantsätta sitt träben.

Förresten, underbar sanning om hårfrisörskan, eller hur? En superanledning till att börja cykla! <3

You came to the wrong place if you came to see her cry

Tja!

Igår vaknade jag upp i ottan och hann knappt trycka i mig en bit otäckt flottig tacopaj (mums mums) innan Grannen och Valle dök upp utanför dörren, med pulsbälten och prylar på. Hej hopp här ska det köras motionslopp!

Men stopp nu. Inga klämkäcka bilder och skoj här. Hårt ska det vara.

Vi kör svartvitt istället.

REEEMIIIX!

Efter en brutal kolhydratuppladdning kvällen före vaknade jag av att tävlingsfordonet med två medryttare stod utanför väntandes på mig och min cykel.

Tävlingshjulen (lika med träningshjulen men det behöver vi inte skvallra om här) slängdes in i bagageutrymmet och de tre raketerna placerades snyggt på Audins tak. 

Jag bytte om från civilt till lycra och merino.

Efter en timmes glatt babblande och diverse cykelrelaterade skämt efter en timme sammanbiten koncentration anlände partygänget cyklisterna till orten Katrineholm där Ceresloppet skulle avgöras.

Väl framme möttes vi av en bilparkering med tillhörande cyklister, i snitt tvåochenhalv per bil. Man kunde skymta cyklister från SubXX, Garphyttan (coolt namn men var ligger det, nån som vet?), Eskilstuna samt andra mer eller mindre kända klubbar.

Skoj, får man träffa lite nya folks! - tänkte jag.

Motstånd. Här ska det skördas ben! - tänkte jag.

Motionsloppsnerverna gav vika och jag fick lugnas ner med en banan eller två.

Är egentligen urless på att köra trekvartsbrallor men måste erkänna att det är jäkligt smidigt nu i dessa interseasonal-tider. Slipper hålla på med benvärmare; gillar att behöva pilla med så lite som möjligt. Rumphänget beror förresten på att jag gått ner i vikt sedan jag köpt bibsen. Yey!

Nu till loppet.

Eftersom jag höll på att komma försent till starten som den proffs med känsla för fart och miltal jag är så hann jag inte sket jag i att slå på GPS:en på vare sig mobilen eller min Forerunner. Lite surt sådär i efterhand måste jag erkänna, men detta kommer inte att upprepas när jag fått hem min nya Edge.

Ceresloppets bansträckning är väldigt kuperad. Den totala höjdstigningen hamnar på runt 1072 höjdmeter och visst, det är inte Mallis men det är ändå gott om relativt branta backar på en så kort sträcka som elvaochenhalv mil. Och grejen med min rygg är ju den att den (ryggen alltså) börjar göra ont om jag tar i för hårt i backarna. Stannade fyra gånger - två depåstopp för mjölkchoklad och saft och ryggmassage, två separata "ryggstopp" som innebär att jag försöker stretcha, gnugga triggerpunkten och vinka hejdå till klungan jag kört med och vara väldigt, väldigt ledsen. Efter cirka åtta mil började jag känna av rejäla domningar i det vänstra benet (samma sida som smärtan i ländryggen) - jävligt otäckt men äsch, då hade det högra kommit igång ordentligt... Kom till slut i mål med nästintill känselbortfall i vänstra benet, men ändock rätt så nöjd. Då var klockan tjugofem över två. De elvaochenhalvmilen hade alltså tagit mig fyra timmar tjugofem minuter och med tanke på de fyra stoppen och den bistra smärtan (som resulterade i att jag hamnade mittemellan snabbmedel och medel och körde alltså cirka sextio procent av loppet själv) var jag ändå rätt så nöjd.

Fast nejfan, handen på hjärtat så var jag ändå rätt så ledsen. Känslan av att veta att man inte kan utnyttja sin fulla potential - för tro mig, jag räds inte köra slut på mig! - för att man måste stanna

proppa sig full med Voltaren

man måste släppa liksom!

höra välmenande Är allt ok? när man står där med ena benet uppslängd över sadeln

hata höra sig själv beklaga sig över ryggen fast tänk om de tror att jag egentligen är helt enkelt svag och värdelös 

 de tankarna plågade mig något oerhört.

Usch, det vart ju ett svartvitt inlägg ändå känner jag. Men som sagt, var ändå nöjd över att jag hade lyckats ta mig i mål på en medelmåttigt okej tid, glad för att de hade gått bra för mina klubbkompisar, glad åt solen, glad åt rosen som hade hållit fint och mjukt, glad åt mina ben som till skillnad från ryggen höll finfint tryck.

Släppte de onda tankarna om diskbråck, ischias (för nåt liknande har jag, nu är jag nästan helt hundra på det) på vägen hem.

Djävulskt kul att köra lopp ändå :D

På torsdag kör vi en favorit i repris, då går Västeråscykeln av stapeln. Men då har jag varit hos en sjukgymnast och kanske inte behöver stanna fyra gånger på tio mil?

//er brutalt självkritiska huskatt

när älsklingshjälmen går sönder

insikten om att den nya kostar _bara_ 2500 gör mig lätt illamående.

hoppas Specialized kan skaka fram ett nytt spänne...

Tre braiga cykelsaker en fredag sådär

Hej!

Nu är det äntligen fredag! (inte för att det gått nån nöd på oss, med valborgsledighet och allt men ändå) På schemat står eftermiddagslöpning, AW-grillning med kollegorna samt Saris födelsedagskalas - helt ok dag med andra ord.

Tycker vi peppar lite med att lista de braiga cykelsakerna i mitt liv just nu. Är så trött på de dumma cykelsakerna som att min älskade Specialized S-Works-hjälm som gått sönder samt att ryggen inte riktigt är på topp minst sagt.

Braig cykelsak ett

Massa roliga lopp står på vårschemat! Är min rygg med mig så drar jag, Grannen, Valle och några till till Katrineholm imorgon för att köra Ceresloppet. Säg hej om ni också kör och känner igen mig. Är bra taggad, aldrig cyklat de vägarna förut. Om mindre om en vecka är det ju vår kära cykelklubbs egna lopp Västeråscykeln (med tillhörande afterbike) som går av stapeln. Alla får vara med - även ni som kanske inte kör racer utan bara gillar att cykla - för det finns distanser för alla smaker och däckmått. Och om något längre än två veckor är det dags för det anrika Engelbrektsrundan. Jag och mina kompisar har hittat på en liten specialare för denna helg men det tar vi ju allt eftersom.

Braig cykelsak två

Jag har äntligen tagit tag i saken och köpt mig en ny cykeldator! En Garmin Edge 510 (uppgradering av den klassiska femhundran ni vet), alldeles lagom siffrig för en glad amatör som jag. Tyvärr har jag inte fått hem den är men hanging on the wire så har jag tur är den min redan ikväll (snälla snälla, tänk så mycket roligare att köra lopp med en ny cykeldator att knappa på). Recension kommer förstås!

Braig cykelsak tre

Den rosa cykelsaken. Nämen tänk vilken helg, Girot börjar ju imorgon! jag säger som kära Johan: självantändning är ordet. fasiken att jag inte hinner se första etappen om jag ska köra loppet imorgon, hm, ryggen kanske är lite ond ändå, låt mig känna efter, hm... ;) Vem hejar ni på? jag borde heja på Wiggo men samtidigt så har han ju liksom gått och vunnit en masse på sistone. Vore kul med Sánchez men vettefan om grabben håller hundra procent hela vägen in i mål. Vi får ladda med storinköp av ostbågar.

Med långlopp kommer den riktiga sporttittarglädjen men också längtan, efter att få vara där, att få cykla de vägarna, att uppleva folkfesten. Tänk vilken tur att sommaren har precis kommit - nåt lopp hinns det säkert med kanske till och med i Italien eller hur Jonas?

Det är maj det är sol det är jag och rosen och jag saknar nästan inte alls Mallis och Meridan längre! även om jag måste erkänna att vi matchade rätt bra, eller hur..?

Min valborg.

Hej.

Har ni haft en fin valborgshelg?

Min började hemma hos Cykelklubben-Uffe tillsammans med ett gäng trevliga klubbkamrater.

Vi började med att korka upp lite cava.

Och inspektera Uffes cyklar som stod ute på den fina balkongen som vette ut mot Mälaren.

Här är den lilla skaran som dricker cava och lapar lite kvällssol.

Efter fördrinken och lite gos med Uffes enorma tungviktarkatter gled vi ner till Bistro du Lac för att smaka några av den franske kockens rekommenderade specialiteter. Maten var dyr men rätt så utsökt och efterrättskoma var ett faktum. Vilken tur att jag hade tagit på mig en kjol i stretchmaterial!

Och vilken tur att Anna (som tyvärr inte var med på middagen) hörde av sig till mig och sa att nejfasiken, klockan nio imorgon bitti är för tidigt för distans, vi kör vid elva istället! (den planerade klubbrundan skulle avgå klockan nio - en ledig dag, herregud säger jag bara!)

Så jag sov ut, Anna sov ut, och så fick vi med oss Uffe på en cykeltur till Enköping istället. Och vilken tur också! Solen sken som på film, vägarna var små och tjusiga (tack Uffe för din lokalkännedom!) och vinden var faktiskt helt ok. Så småningom landade vi på det klassiska cykelfiket Konditori Drott (den som ligger vid Enköpings station) och tryckte i oss lite kaffe och mazariner och Annas cykelkakor (recept kommer snart uppe på bloggen, typ godaste cykelmaten ever..?). Och så satt vi där och lapade sol.

Hemvägen var av förståeliga skäl något trögare. Kan bero på den smått jobbiga motvinden som samtidigt som den sänkte farten höjde pulsen. Kom förresten att tänka på, finns det någon cykelrapport som inte tar upp motvind? Efter cirka nio mil började ryggen ge sig tillkänna. Så vi mellanlandade vid Skultuna Kyrka där det kördes första deltävlingen i klubbtempot. Jag hade från början tänkt att körde men vågade inte utmana ryggjäveln för mycket. Så stretchade och spanade in massa slicka fina cyklar och deras ryttare istället. Och hejade förstås!

Och så åkte jag hem och låg i sängen och drack filmjölk och smaskade i mig det sista av Annas cykelkakor och var glad över de jobbiga elva milen och så var den fina valborgshelgen över för i år.