Hej.
Idag när jag barnvaktade lillebror dvs. slöläste nya Kadens under tiden han hade sin simskola på GIH-badet kom jag att tänka på det där med
inspiration och
förebilder. Och mitt förhållande till det hela.
Inspiration. Ett begrepp så vanligt inom den träningsgalna världen en annan tillhör att en sällan ens reflekterar över dess innebörd. Alla vet ju liksom vad inspiration är, man typ läser om nån som gjort nåt, sen blir man sugen på att göra samma sak och så går man och gör det och då kan man ju säga att man inspirerats. Inspiration är ju egentligen ett slags reklam. I bästa fall för prestationer, i sämre (om jag får vara lite PK) fall för materiella ting som nya träningsprylar eller kanske till och med (dyra) resor.
Inspiration kan vara en kolumn i tidningen - säg den unga MTB-tjej som inte beundrar
Alexandra! Det kan vara ett riktigt lopp man varit och sett - tänk om... nej - att! - jag kan bli en del av festen. Det kan vara en enda halvsann myt om en Campionissimo - tja, hela Italiens cykelkultur är ju exempelvis en produkt av vurmen för de enskilda racinghjältarna snarare än det stora röriga cykelsammanhanget. Det kan vara en blogg som på ett gripande vis pushar en till nya motionärshöjder samt glädjer en till att fortsätta utöva sporten.
Och så vidare. Den gemensamma nämnaren för alla förekommande inspirationsexempel är att det är förebilderna - de enskilda, som står bakom dessa.
Det är alltså människor som vi själva vi talar om här. Levande (oftast, eller så har de levat), av samma kött och blod som oss som inspirerats av dem. Som också går och kissar och ibland även gör nummer två och petar i näsan och kanske till och med glömmer att ringa sin mormor då och då.
So what, tänker ni säkert. Vad är det för fel med att se upp till nån som kanske inte är helt perfekt som god medborgare men som är en jäkel på att cykla snabbt?
Inget alls, så länge man inte börjar må dåligt av det. För då klarar man sig kanske bättre på egen hand - eller med hjälp av mer abstrakta (men icke-bestämda för det!) mål än någon annan persons resultat.
Förutom den klassiska indelningen i bra och dåliga förebilder delar jag in de goda förebilderna i tre typer:
1.
Goda oförhatliga. Är egentligen de enda riktigt goda förebilderna. Väcker varken avundsjuka eller andra negativa känslor utan utgör den rena rama pushen. En sån förebild för mig är min väninna Linda, en otroligt tajt konditionstjej med järnvilja. Ja, jag vet att jag av naturen väger 20 kg mer än hon och ja, jag vet att jag inte har samma järndisciplin som hon men hon smittar av sig med sin träningsenergi punkt slut. Glädje, rörelse, energi i ett. Jag vill inte bli som hon - men hon får mig att vilja bli bra som jag. Grym förebild!
2.
Goda som egentligen mest väcker avundsjuka. Usch, en jobbig förebildstyp. Funkar olika på olika typer av människor. Är man en tävlingsinriktad chaser så kan en lagom dos av avundsjuka sporra en till högre höjder; men han man inbyggda tendenser till att må dåligt av krav och jämförelser så ska man nog undvika att beröras av "idolens" framgångar. Då jag är en extremt icke-avundsjuk person (lite väl nästan) så har jag inget bra exempel överlag; men vet däremot att jag kan med flit trigga mig själv till att höja mitt självförtroende genom att jaga ikapp nån stackare bara för att "vem tror hon att hon är egentligen som kört om självaste mig?" ;) Momentan avundsjuka, kallas det kanske? Helt ok i tävlings- och utbildningssammanhang, enligt mig.
3.
Goda som egentligen är dåliga för en själv men man förstår inte det själv. Den farligaste förebildstypen. Hit hör de typerna som inte aaallls förstår hur man inte kan vara lika snabb som de fastän man tränar lika hårt som de; vägrar erkänna att de har nån som heeelst talang (såna snackar gärna om tur och sånt) osv. Sådana förebilder gör oss vanliga dödliga galna genom att få oss att tro att vi är körda i botten. För hur kan vi annars vara så dåliga när vi gör precis samma saker som förebilden men ändå kommer sist på det lokala tempoloppet?
Och det är ju här detta med nummer två och glömma ringa mormor kommer in. Vi ser ju bara en promille av förebildernas riktiga jag. Oftast, den positiva promillen. Vad vi vet är kanske att de cyklar si och så många mil/v, äter gröt till frukost varje dag, har aldrig dragit en katt i svansen och lider av svårt fall av ödmjukhet som förstås tilltalar oss. Enda gången vi får veta nåt "negativt" är att de typ, någon gång varit kvinnotjusare och krossat en del hjärtan men sedan får vi ju alltid veta att de nuförtiden är städade, fina idrottsutövare och farsor med egen välgörenhetsfond i varje köping (tack Boonen för gott exempel).
Men är vi medvetna om hur mycket jobb som står bakom den välputsade fasaden? Oftast är vi det, i början och kanske i slutet av vurmen. Lasse Armstarks fall är ju ett väldigt klatschigt exempel.
Men gränserna suddas mer och mer, inte minst tack vare alla sociala medier - Facebook, Twitter, bloggar etc. - som förbinder stjärnorna med oss vanliga dödliga. Det krävs inte många "tweets" mellan mig och min förebild (eller hans/hennes PR-person) innan jag börjar vaggas in i nån tro om att hey, jag känner ju faktiskt denne. Och då blir det ju lite konstigt. För känner man någon så blir det svårt att hålla samma distans till denne.
Så, vad är min poäng med det hela?
Jo, inspireras men gör det lagom. Jämför, men glöm aldrig att villkoren är olika (och tack naturen för det!). Glöm aldrig vilka uppoffringar de tvingas ta till för att nå dit de når. Glöm aldrig hur ont de faktiskt har. Sätt ingen på piedestal för att inte den personens eventuella fall också blir ditt motivationsfall. Gör som sydlänningarna - älska dina cykelhjältar precis som de är - iklädda tajta trikåer, snabba som vinden, lätta som gaseller, rika som as. Och känn dig gärna likadan själv när du väl rider fram på din hoj inspirerad av just din favvohjälte.
Men glöm aldrig att du till skillnad från dem alltid har tid för en paus med baguette och ett glas rött.
Och det är ju faktiskt nånting de ser upp till hos oss, de vanliga motionärerna.
Skål för det bästa från båda världarna.
