Årets sista dag.

Hej.

Det är den 31 december 2012 och bara några timmar kvar till vi skickar 2012 dit det hör till

- både i helvetet och i paradiset.

Jag hade först tänkt att göra värsta feta årssammanfattningar. Gjorde fina collage med årets höjdpunkter - alla skidresor, cykelresor, Mallis, Schweiz, Frankrike, Touren, de bästa festerna etc.

Men sen rann orken av mig.

Så har det varit mycket sedan mitt livs bästa år förvandlades till mitt livs värsta, den där svarta tisdagen den 30 oktober 2012. Dagen då min älskade Peter aldrig kom hem till middagen.

Peter, som jag blev kär i och tillsammans med - ja det hände cirka samtidigt! - i januari 2012.

Och sen dess mina vänner, sen den kvällen efter ett 30-mila-skidpass då han viskade i mitt öra: "Katja, jag älskar dig.", ja sen dess har jag aldrig varit rädd.

2012 gick i MODIGHETENS tecken.

Jag vågade så mycket.

Jag vågade paja min rygg och min stolthet för att återigen bli bra på skidor.

Jag vågade sätta mig på en racer, ramla och ramla och ramla igen. Jag vågade cykla i 50 km/h nedför backar på Mallis.

Jag vågade klättra tusentals med meter uppe i de franska Alperna.

Jag vågade snöra på mig löparskor.

Och skicka min bokidé till förlag.

Och färga håret rött.

Och starta en träningsblogg som vuxit till lite mer än bara träningsblogg.

Och så mycket annat.

Jag vågade säga ifrån på det personliga planet. Vågade trotsa paniken som förut lett till socker, gifter och andra osunda ovanor men som nu ledde till träning, äventyrslust och glädje. Med Peter behövde jag inte låtsas vara den jag inte var. Vi fann trygghet i varandras rastlöshet. Vi lyfte varandra, triggade varandra, utmanade varandra och fann alltid varandra precis där vi behövde finna varandra.

2012 var ett år mot alla odds.

Shit, vi hade det för bra, jag och Peter. Det gick sällan en dag utan gudomligt god mat, grym musik, god dricka, efterrätt, fest / festplaner, sjujäkla träningspass, kärlek och skratt. Vi brukade skoja om att vi borde straffas för detta för vi trotsade allt som hette lagom.

Det fanns förstås ögonblick av helvete också. Tvivel, rädslor, missförstånd och uppoffringar.

Men kom igen,

kärleken vann ju över allt ändå!

Döden kom och tog det jordiska livet ur min Peter och roffade åt sig ett stycke liv ur min själ.

Men den tog aldrig kärleken.

Kärleken växte och blev större och visst, den bytte form. Så många som stöttat mig och Peters minne står inte för nåt annat än kärleken.

Och jag känner inget annat än enorm jävla tacksamhet.

Tack vänner.

Tack familjen.

Tack bekanta.

Tack Västerås CK.

Tack Facebook-gruppen "Cyklande tjejer".

Tack mina fina världsbästa läsare.

Tack, 2012.

Du kom, du gav, du tog och sen fortsatte du att ge.

Idag fyller jag 27 år.

Dra åt helvete 2012, och tack för allt. Livet är till för att älskas. Vi är skapta för att vara lyckliga. Punkt slut.

Gott Nytt År!

P.S. Har fått en ny Garmin i födelsedagspresent. Rapport kommer! :)

Namnförslag sökes!

Hej.

Jag har nu på dagenefterannandagskvisten kommit fram till en superb idé!

Sveriges (och världens) första organiserade småkriminella cykelklubb!

Det är på tiden tycker jag att vi cyklister får lite respekt

makt

och kontroll över vägar.

Inspirerad av dokumentärerna om Hells Angels, Outlaws och Mongols (tack Jonas!) så det så.

Tänk liksom!

Nog kan vi inte köra i 150 knyck men vi har en annan fördel - vi ser harmlösa ut i våra tights (lurit!) och vi kan ta med våra bikes vartsomhelst (utom ombord på f* SJ-tåg, dem tar vi itu med när vi fått världsherravälde).

Det tråkiga är ju bara är att jag inte är kriminellt lagt till sättet.

Men vi kanske kan utföra smårån, typ stjäla cykeldelar och köra springnota på cykelfikaställen? Prospectsen kan ju alltid smörja in våra kedjor och kanske även limma tubdäck.

So, who's in with me? Och det viktigaste - Vad ska vi heta?

Jag tänkte förresten bli president.

God fortsättning på er :)

och ABAB*!

*ABAB = All Bilists Are Bastards

God Jul!

cykelkatten @Twitter

Familjen är bäst.
Men familjen är också bäst på att hindra en från att blogga ordentligt.
Därför har jag gått och skaffat Twitter.
För att ändå kunna umgås med er, liksom.

God Jul och följ mig på @cykelkatten otippat nog.

Vad heter ni på Twitter?

Kram!

Fitness-feeling hey!

Precis så här mår jag efter kvällens spinning/intensiv-pass på F&S. Precis så här, precis som i låten!


(och nej, jag skäms inte för att jag gillar en låt av Aguilera, den har power och drag och mojo och såna har jag alltid gillat oavsett min övriga genretillhörighet)

Ha en kalaskväll och glöm inte att kolla in mina övriga spotifylistor. Varför inte den jag bygger på inför nästa Tour de France?

(och nej, mina ben är inte lika pigga som min skalle)

Miss Packåsna

Ja, jag erkänner.

Ibland (men bara ibland!) önskar jag faktiskt att jag hade bil.

Kampen om modden

Ni vet, det där lilla om att köra om varandra. Det lönar sig fan nästan aldrig i stadsmiljö med tiotals rödljus, vilsna tanter, lösspringande hundar och diverse annat som rör sig, till cyklistsynes kaotiskt.

Typiskt exempel, från imorse.

Blir gång på gång omkörd av en (nästan)-MTB-snubbe. Självfallet möts vi vid varje rödljus men han är ivrig som satan och låt gå, alla har inte förstått det där härliga med att vintercruisa på odubbad damtralla som nästan - men bara nästan! - möjliggör aphäng.

Sen börjar kampen om snömodden. Tänk, på en cykelbana där man sommartid kan klämma in minst tre rader cyklister, möjliggör nu vintertid enbart - knappt - en, väldigt vinglig rad.

Och så BAM!

(nästan)-MTB-snubben tvärbromsar framför mig och jag vinglar till och hamnar i nåt gammalt isspår och jag försöker att slappna av och marken är nära men pust, jag lyckas rätta till biken men hoppar ändå av den för säkerhets skull.

En glad dam ler helt oförstående och ropar glatt till mig: Ja visst är det moddigt idag! och ler lite till på det förstås.

Och fast man tänker fantadigdinkärringjävelsomintekanhålladigpårättsidacykelbanan och svetten rinner för att man nästan blivit av med ett par tänder så ler man tillbaka och ler och håller med. Ja visst fan är det moddigt!

Och småskrattar åt den ivrige, som återigen hamnat bakom min odubbade tralla med nästan - men bara nästan! - aphäng.

Höhö.

Kattaraff.

Helt seriöst, jag måste skaffa mig simglasögon fastän jag simmar sällan.

Min hals är helt stel och uttöjd eftersom jag hela tiden strävar efter att hålla huvvet ovanför vattenytan (och simmar helt fel tekniskt sett förstås dårå).

Och fortsätter det så,

så finns det risk att jag kommer att sluta som en annan bister kattaraff.

Och jag blir varm.

Bara det.

Att hon bara säger ok, vi bokar derå, är fem vid ditt jobb.
Springa förbi en visning.
Hämta lite kemtvätt.
Sedan simma, långa sköna längder, fyrtio stycken, alldeles lagom just ikväll.
Sitta en stund i bastun, snacka lite om allt och inget.
Handla grillade kycklingklubbor och potatissallad.
Och så hett citronte på det.
Och en näve nötter. Och en bit choklad till.
Ingen speciell kväll.
Det är tisdag.
Och småsnöar lite.

Men bara det.
Att hon bara säger ok, vi kör på det, och inget mer med det.

Och jag kan tänka på annat.

Och jag blir varm.

Dagens frestelse

Prassligt omslag + sött innehåll = Katja pladask 

Plocka hår!

God morgon!

Imorse vaknade jag av en tanke som inte gett mig ro sen dess!

Gör det verkligen så ont att plocka ögonbryn som jag alltid föreställt mig?

Som cyklist / förtryckt kvinna / estetikjunkie så har jag inga som helst problem att raka av håret på giraffbena mina (även om jag förstås fuskar vintertid).

Jag kom på mig själv att aldrig ha plockat ett endaste hårstrå ovanför ögona! Av rena rama rädslan. Gör ju ont att bara titta på när andra pincettar bort de små rackarna.

Och nu börjar jag bli rädd, tänk, om och när jag blir gammal och kanske berikas med en classy unibrow, hur ska jag göra då? Det räcker med att min rädsla för ögonpill hindrar mig från att bära linser (och coola cykelbrillor, och njuta av vyerna när jag simmar mm).

Tänk om min rädsla för ögonbrynsplock gör mig till en kvinnlig Groucho Marx - het som charmig svartvit man - skrämmande som kvinna?

Åh du illbatting till morgontanke.

Ha en vacker vintermorgon!

Försökte leta upp nån illustration på mig som förde tankarna på Groucho.
Hittade denna, tagen för 10 år sedan, då jag fortfarande vågade vara svarthårig och cool.

Köksfilosofi

Some say…

Lax är inte fisk.
Höns är inte fågel.

Men en sak är i alla fall säker.

Ostbågen mår bäst i magen.

Efter och före ett hårt pass,

indeed.

Bilderna snodd från Marc Johns

God natt! <3

Ironiskt paketerad sanning

Hej, denna är så bra att jag var tvungen att sno den från fina cykelbloggaren Mullig Cyklissa (in och läs den vettja, bra stuff!).

Tyvärr beskriver artikeln sanningen, om än något ironiskt paketerad... (och ni bilister som tycker att vi cyklister kör ordnad front mot er - låt vara så! Ni sitter i hårda skyddade karosser och släpper ut saker i naturen, vi är mjuka och naturvänliga och går sönder så lätt, så lätt så jo, det är banne mig oss det är synd om).

Regler för bilister i interaktion med cyklister:

#1. Cyklister är idioter och är alltid i vägen för bilister

#2. Din uppgift som bilist är att i varje interaktion med en eller flera cyklister förmedla din personliga tanke och utifrån den utbilda dem i ditt trafikvett. Du vet bäst.

#3. När du kör om en cyklist eller grupp av cyklister – kör alltid så nära du kan. Målet bör vara att kunna få en nylackad framskärm eller åtminstone plocka ut en högerbackspegel på försäkringen.

#4. Före omkörning bör du smyga upp så nära du kan, varva motorn, hänga dig på tutan, växla ner och kraftfullt accelerera i omkörningen.

#5. Du bör avsluta alla omkörningar med att ”ge fingret” i backspegeln för att tala om att du har det bästa omdömet i trafiken.

#6. Vid möte med en grupp cyklister ska du sträva efter att köra så nära som möjligt. Behöver du korsa mittlinjen för att lyckas är det helt OK.

#7. Cykelbanan är skapad för att bilister skall ha en plats att stanna på före utfart på korsande väg. Om den är upphöjd är det för att du ska kunna testa dina stötdämpare.

#8. Cyklar kan inte ha högre fart än cirka 10 km/h så du hinner före i alla situationer. Vid minsta tvekan – chansa!

#9. Cyklister i trafiken är till för att ta ut ditt makt­behov och din bitterhet på

#10. Om cyklisten har rätt, ger dig fingret eller helt ignorerar dina utbildningsförsök – kör på fanskapet!

#11. Varje gång du uppmärksammar en tränande cyklist eller grupp av cyklister på bilväg – gör allt som står i din makt för att påpeka att idioterna minsann skall hålla sig på cykelbanor. Ge dem alltid fingret!

#12. När du ser en tränande cyklist eller grupp av cyklister på en cykelbana där du befinner dig till fots, med hund i långt koppel, med barnvagn eller barn vinglande på barncykel, så tala om för de dumma jävlarna att de är på fel ställe och att det minsann finns vägar att cykla på. Ge dem fingret!

#13. Kör gärna upp jämsides med cyklisterna, veva ner rutan och förmedla dina klokskaper i ett försök till dialog. Börja gärna med ”Bara för att ni har sportcyklar….”. Oavsett responsen – avsluta med ”…era jävla idioter!” Känn dig nöjd!

Läs gärna mer om cyklisthat här.

Sedan, när du vill bli på bättre humör så kan du ju gå in här och drömma dig bort istället :)

Existensbevis

Tja, jag lever bara så att ni vet. Här får ni en liten träningsutvikningsbild som plåster på bloggläsarsåret. Tagen i het toalettmiljö före lunchspinning-/corepasset idag.

Bibs: Rapha / Tränings-bh: H&M

Sköt om er så hörs vi snart!

Klä dig rätt i längdspåret

Hej.

Jag tänkte idag dela med mig av vad i alla fall jag tycker är en komplett och prisvärd basgarderob för längdskidåkning. Jag vet av erfarenhet att det som funkar för mig inte behöver per automatik funka för dig - men som den materialspelare jag är så vet jag också värdet i allmängällande kvalitetstips. 

Att klä sig rätt i spåret liknar på sätt och vis att klä sig rätt på hojen. Det ska vara - och helst också kännas - aerodynamiskt, torrt, varmt men inte för varmt (för då blir det inte torrt), lätt och förstås snyggt. Den stora skillnaden är egentligen att överkroppen aktiveras mer vid skidåkning än vid cykling (och just därför är skidåkning ett så bra komplement till cyklingen!). Och att det oftast är lite svinkallare ute. Alltså använder jag många av de plaggen jag höst-/vårcyklar i till att åka skidor i. 

Så - mitt bästa tips (förutom att köra ylle på allt som sitter närmast kroppen): satsa hellre på ett allroundplagg i hög kvalité än strö ut dina cash på massa (oftast billigare) säsongsplagg. Det gäller underställ, mellanlager, krage, mössa, skaljacka, handskar (iaf de tjockare). Tipset känns som en självklarhet men hur ofta står vi inte där och dregglar framför realådan i någon större sportaffär? Fuck realådan så vitt den inte råkar innehålla just det du har tänkt köpa från allra början. Kvalitetssportprylar är dyra och varje hundring du lägger på ett plastigt underställ som luktar apa och ser ut därefter hade kunnat läggas på ett i mjukaste ylle som för dig närmare proffsen. Eller i alla fall räddar dina stuggrannar från fatala svimningsattacker.

Collaget nedan innehåller i alla fall de grejerna som jag efter ett antal turer anser utgöra grunden i en varm, torr, stabil och snygg längdskidåkargarderob. Något att inspireras av och utgå ifrån!

1. Yllekrage. Din hals och dina kinders bästa vän. Halsduk är gulligt och snyggt men isar till sig vilket kan väcka obehag. Min krage kommer från Rapha. Kliar inte. Rånarluva går också men tänk på att du då får stå ut med immiga brillor om du som jag har välsignats med dålig syn och linsskräck.
2. Stabila, tajta sockor som inte knölar sig. Pölder / random skidaffär har sjyssta trepackdeals, men du kan lika gärna använda dina längre cykelsockor (om du nu mot förmodan har längre cykelsockor, din lilla rebell!)
3. Underställsbrallor, i ylle förstås. Mina kommer från Kari Traa men Icebreaker m fl har sina varianter. Anledningen till att jag föredrar Traas är för att de är så förbaskat snygga.
4. Racingställ - för aerodynamikens och känslans (mest känslans) skull. Jag har denna svarta från Craft, med lite loggor och grejer för att den är halvsponsrad av jobbet. 
5. Yllekallingar - mina älskade "yfrontisar". Finns i tjejvariant också (dock inte Raphas som jag kör) men snoppskyddet är inte till någon nackdel om du är tjej heller; blir bara extravarmt! Dessa kallingar kör du närmast huden under underställsbrallorna. Aldrig bomull (fukt!), sällan syntet (lukt!).
6. Undermössa. Tajt och vindtät. Här är urvalet stort och vissa nöjer sig med bara en, stabil skidmössa men för en annan som lätt fryser om skallen är undermössa av högsta vikt. På den trär jag på en random snygg mössa. Yllemössan kommer från - no shit Sherlock! - Rapha.
7. Ytterhandskar (mina från Hestra). Viktigt med bra grepp, varma ska de vara också. Det är ändå svårt att undvika lättare skavsår / förhårdnader efter många pass ute i spåret, men underhandskar (längs till höger) kan vara en idé för den med känsligare händer. Får du brutala skavsår så beror det antingen på att du har fel handskar eller för att du håller i dina stavar lite för krampaktigt (vilket du inte ska göra).
8. Vindtät softshelljacka för extrakalla dagar (min är från Rapha). Normalt sett nöjer jag mig med dubbla underställströjor och min racingdräkt men vissa dagar är kallare än andra. Jag använder samma softshelljacka som jag cyklar i. På så sätt har jag massvis med grymma fickor att lägga pryttlarna / mandarinerna / spårkartan i. Fickor är förresten ett kapitel i sig, varför har inte Crafts racingställ några fickor alls? Måste skriva ett argt brev till dem ;)
9. Underställströja, se punkt 3, fast för överkroppen. Ska sitta tajt men inte för tajt annars spänner det åt och har sig vilket känns obekvämt. Min är grå från Kari Traa.
10. Underhandskar, se punkt 7.
11. Sist men inte minst - vindtät kalling, yllekallingens storebror, den gudomliga skapelsen för oss med frusset skrevparti. Träs ovanpå underställsbrallorna och känns bara sådär wawawoom najs. Om det är ett plagg du verkligen ska lägga cash på (förutom ylleunderstället dårå, kan aldrig tjata nog om det!) så är den den vindtäta kallingen. Min kommer från Houdini och är av herrmodell för dammodellen är inte vindtät nog (typiskt).

Ha en skön dag i spåret!

Alla bilder är snodda från respektive försäljarens hemsida.

What?

Nåt jag aldrig trodde skulle ske skedde ikväll.

Jag har (ofrivilligt, jag lovar!) gått och blivit med pannlampa.

Fortsättning följer.

Håkan Westin style (aka idrerapporten)

I torsdags blev det dags för mig, mina Salomon EQ8 och ett gäng vänner och kollegor att bege oss till Idrefjäll för årets första skidträningsläger. Äntligen! tänkte min försummade cyklistöverkropp. Och äntligen blev det... med råge.

Träningslägret leddes nämligen av en viss vasaloppsvinnare Håkan Westin, hård i kroppen, tuff i spåret, tålmodig mot små fega flickor som undertecknad. Trivia: Håkan är släkt med Gustav Vasa. På riktigt, alltså. Hade dock tack och lov inte samma tråkiga frilla som den gode riksföreståndarn.

Från början hade jag inte tänkt att delta i kursen. Tänkte mest irra omkring uppe på fjället tillsammans med mina minnen och en och en annan frusen tår i ansiktet.

Gubbsena fina anmälde dock mig helt sonika och tur var det!

För istället för att irra omkring med frusna tårar (och tår) så var det hårdkörning både under för- och eftermiddagen! (har fortfarande vissa rörelsesvårigheter fast det gått ett par dagar)

Håkan gick igenom sina bästa vallatips och hjälpte en att välja rätt fäste och grejs. Var förresten mäkta nöjd med min grundvalla. Alldeles lagom med glid! Tack Taavo-mannen & tack Bonniers som sponsrat mig med Mattias Svahns sjyssta handbok.

Övade teknik - precis vad jag behövde! Lärde mig, äntligen, det perfekta stakningsfrånskjutet (om du läser det Håkan - det vart perfekt i slutet av dag två).

Lärde mig att byta spår snabbt och effektivt! Nåväl, inte så jättesnabbt i mitt fall, men ändå mer effektivt än tidigare...

Backade lite när det kom till farliga backar. Feg jävel! Tur jag har en sjysst dämpande rumpa. Den höll när nerverna inte höll!

Och så var jag sådär skönt trött varje kväll så jag hann knappt tänka innan jag somnade och det var nog det bästa med hela lägret. Förutom alla fina samtal och skratt med mina fina vänner. Extratack till Sari för vildsvinsgrytan och till Calle på Vildmarksnästet för gudomlig kvällsföda.

och till Peter, för att du var med mig i varje gnistrande snöflinga som omringade mig.

Valladags!

Dags att plocka fram rånarluvan

Hej.

Jag behöver koncentration just nu. På jobbet, då jag måste koncentrera mig på mina uppgifter för annars gör jag inget bra jobb. När jag tränar, för då måste jag koncentrera mig för att göra det så jobbigt för kroppen som möjligt för att den fysiska smärtan ska ta över den psykiska (på tal om smärta, fy satan va träningsvärk jag har i magen! Känns skönt.) När jag är med mina vänner, för då måste jag koncentrera mig för att höra när jag lyssnar, för att inte hela tiden försvinna in i min snurriga inre tankevärld. Denna ständiga koncentration är både en ansträngning och en lättnad för hjärnan. Och så har jag också insett att jag behöver små, små glimtar av glädje som jag tvingar mig själv att se fram emot för att kunna gå upp ur sängen om morgnarna. Lunch eller fika med någon av mina bästast vänner (kräver koncentration det med för jag har inte mage att bara snacka om det som har hänt). Ett stenhårt träningspass där lill-kroppen får veta att den lever. Spontantur någonstans i närheten med någon som bara kommer och hämtar en utan vidare frågor. Hockey och öl med lite goda folks. Och så lite träningsevenemang att se fram emot förstås...

• Årets första vallastuga på fredag. Med glögg, pizza och ett litet gäng av goda kollegor / vänner. Pinsamt nog är mina skidor fortfarande inkletade i klister sedan förra årets Vasalopp...
• Tribute-minifestival till den bortgångna reggaeartisten Internal Dread på lördag. Ska och reggae i sällskap av goda vänner är själavård de luxe, för stunden i alla fall.
• Kors i taket, Marylin Manson och Rob Zombie med en gammal vän på onsdag (han hade en biljett över). Ska bli... speciellt. Kan tänka mig att grabbarna ställer till med en sjujäkla show.
• Minst två stenhårda pass innan fredagen. Ikväll ska jag demontera lite cykel så får se om det hinns med träning efter det.
• Idre med skidgänget torsdag - söndag nästa vecka! Jag vet att jag kommer att gråta och käka snö och förmodligen köra lite för långt och lite för snabbt och köra vilse och småpaja min rygg igen men då får det väl bli så. Nu håller jag tummarna på snö däruppe. Jag behöver snö.

Och vad som kommer efter det... Ja, det vägrar jag tänka på nu. Men förhoppningsvis, nya små glimtar av glädje att tvinga mig själv till att se fram emot.

Jag och min festliga skiddress i klassisk fjortis-pose förra året.
Notera min bästis rånarluvan på främre raden. Utan rånarluva - inget skidnöje!

Gårdagens ö

Och varje gång jag blundar ser jag framför mig huset, det där kärva, gamla murgrönetäckta huset vid bergsfoten, med den torra kalkstensbeklädda terrassen med en sprucken platta eller två, du vet huset vi drömde om. Som jag skulle sköta om och göra så att vi trivs i, i vacker klänning du inte kan slita blicken ifrån, när jag inte skriver eller läser eller cyklar eller är upptagen med att älska dig. Medan du skulle vara en ståtlig värd och ta hand om mig, oss, våra vänner samt de nya, cyklisterna och vandrarna, som skulle komma till stället för att hänföras av naturens makt och skönhet. Visa dem runt, lära dem om de små slingriga vägarna högt upp i bergen, tipsa om den godaste maten, bjuda på lokala drycker de skulle bli yra av.

Undrar var detta hus finns och när vi kommer att ses där.

När får jag börja leta?

Och kommer du att stå där, varm och leende och hungrig och sträcka ut dina solbrända armar mot mig, sådär som du brukar när jag kommer hem med kassen full med mat och vin och nåt litet gott att överraska dig med?

Och kommer den blåögda valpen som vi drömde om att så småningom skaffa, känna igen mig fast jag varit borta i en evighet sökandes efter huset där vi äntligen får vila ifrån världen? Kommer du själv att känna igen mig fast jag varit på resande fot i hundratals år? Fast så lång tid kan det väl inte ta att finna huset? Eller, hur räknar du tiden nu min kärlek?

Och sen så nattar vi våra små barn som vi drömde om och så lägger vi oss tillsammans i den lavendeldoftande sängen, och tittar länge in i varandras trötta ögon där evighetens drömmar speglas och sover till den nya dagen kommer som bara du och jag får utan att någon tar den ifrån oss.

Och då vet vi att vi har kommit hem.

Skaka liv i armarna

Actic Kristiansborg ligger i en riktigt gammal badanläggning.
Det står t o m "Tvagning dam" på dörren till duschrummet...

Hej.

Igår körde jag mitt första F&S-pass på cirka fem år. Station/styrka vart det, 75 minuter med "gamle gode" Jan. Kondisen fanns där, liksom benstyrkan. Armstyrkan dock var långt under skamgränsen. Nu till skidsäsongen (som faktiskt börjar redan nästa vecka då vi drar till Idre ett gäng!) kommer jag att lägga mycket fokus på armarna.

Idag vart det dags för veckans första lunchspinning/core på Actic med Västerås egna Ironman Fredrik. Riktigt tungt som vanligt, fy satan va core orsakade smärta efter gårdagens genomkörning.

Och sen vart det pasta till lunch. Helt okej.

Du gjorde det bra, grabben

Même quand je marcherais par la vallée de l'ombre de la mort, je ne craindrais aucun mal; car tu es avec moi; ton bâton et ta houlette sont ceux qui me consolent.

Bon courage!

Hej.

Trots att jag inte förmått mig att producera fler än ett inlägg sedan det hände så ser jag att antalet läsare inte har sjunkit avsevärt. Så jag känner att jag måste börja ge tillbaka lite. Denna blogg har varit mitt glädjeprojekt sedan det första inlägget med det peppa namnet Min rygg är din rygg. Tyvärr känner jag ingen riktig blogglädje just nu. Faktum är att jag känner ingen livsglädje överhuvudtaget. Ja, den enda känslan som är precis nog att kunna uttryckas i ord är tristess, eller kalla den kanske vemod. Av den tyngre, östeuropeiska sorten. Livet är så pissigt tråkigt just nu. Jag är brutalt uttråkad och tömd på innehåll. Omgivningen kallar mig stark men det är för att jag är för svag och hämmad för att våga balla ut offentligt. Istället ler jag mitt signaturleende och tröstar de andra - för det är ju så mycket enklare att trösta än att låta sig tröstas. Och egentligen, varför trösta mig. Jag lever och äter min choklad och producerar på jobbet. Medan han är kall, stendöd, ensam i någon skum låda och ska in i ugnen för att sedan bli till jordmån på en kyrkogård. Hans cykelkeps hänger kvar på väggen och hans smärta Canyon (bara 600 gram tyngre än tillåtet!) står på stjärten och väntar på att sättas ihop och ge sig ut på vägarna igen (den tisdagen Peter blev dödad körde han på sin pendlarhoj). Det Canyon inte vet är att ryttaren inte kommer tillbaka. Det vet förmodligen inte den andra Canyon om heller, den lätta skogsvänliga framdämpade som står inne på sin husses kontor och inte hunnit bli tvättad än (på tal om träningsfolks på jobbet, har ni läst denna artikel? Snacka om att ha noll koll).

Ärligt talat så var min första tanke efter att jag fått veta vad som hade hänt Peter att Åt helvete med cykling, ska fan slänga ut eländet! 

Men den tanken var tack och lov väldigt kortvarig. Utan närmare detaljer så hade Peter inte klarat sig även om han hade promenerat, eller åkt rullskidor, eller skejtat, eller krypit hem den kvällen. Krafterna var helt enkelt för starka. Inget hade kunnat skydda honom från en övertänd pundare på trimmad moppe - som inte hade något på cykelbanan att göra, än mindre ute i samhället överhuvudtaget.

Jag försöker att tänka så här istället: Han dog när han gjorde det han älskade mest. Han cyklade vilket han älskade, på väg hem till en han älskade och var älskad av, från jobbet han älskade och som älskade honom. Och det är få förunnat, hur makabert det än låter.

Sen att hon som älskade honom nu inte har någon kvar att älska är en annan femma, men detta är en nischad blogg så vi håller oss till ämnet.

Så... Klart som tusan tänker jag cykla igen. Det är ju det bästa jag vet! Jag kommer att sälja min bike till högsterbjudande och inte en jävel får ett öre av mig för jag ska bygga mig en ännu snabbare, lättare och vackrare hoj (eller två). Jag kommer att lära mig ännu mer om mekanik och fysik i bästa Gräm-stil (så som Peter lärde) så jag inte behöver be om hjälp så ofta (även om det i mitt fall mest handlar om lathet, inte okunskap) och jag kommer att ta mig ut till Europa där jag känner mig hemma, och jag kommer att uppleva, och uppleva, och uppleva så länge jag lever.

Jag vet att Peter kommer att vara med mig under turerna. Så jag får helt enkelt finna mig i att ha en extra mandarin i fickan.

Strawberries, cherries and an angel's kiss in spring My summer wine is really made from all these things

tills det inte blev något liv kvar.

Dagen före.

Du sitter på soffryggen inne i arbetsrummet och tittar. 

Vad gör du kärlek, frågar jag för du är tyst. 

Nä, tittar på min cykel bara. Så snygg den är. 

Och jag håller med dig.

Ja, den är otroligt snygg, men vi måste nattas nu. Kom.
Och så myser jag in dig och så sover vi gott.

Jag är lite ledsen och småirriterad. Det har varit struligt med vissa jobbgrejer på sista tiden och jag vill få undan en sista grej innan jag kan logga ut för dagen. Du kommer in på mitt rum, tre rum mellan oss från ditt rum, och vill prata lite, jag pussar på din fluffiga mage, i smyg, som jag alltid gör (uscha för magpussar på jobbet!) - men gör jag det just idag? - jag tror att jag gör det, men sen skickar jag iväg dig. Iväg med dig, jobba nu så får vi åka hem snart! Du säger att du nog tar cykeln hem och jag säger kom snart, inte cykla långt, nej en halvtimme bara säger du. Och jag förstår dig, det drar i kroppen din, du måste träna för att må bra.

När jag är klar så klär jag på mig mina vanliga ytterkläder. Går förbi ditt rum, tror att du har åkt men du är kvar och pillar på nånting. Går in till dig och kysser dig mjukt på den lena tinningen och den duniga hjässan, masserar lite på ditt trötta huvud. Älskar dig gumman, säger du snabbt och tyst och ler och jag svarar - jag minns inte vad jag svarar men antagligen så fnissar jag till bara för det känns så gott på hjärtat! - och så hjälper jag dig snabbt med en datorgrej och så går jag till mitt rum igen och hämtar nåt och vinkar hejdå till dig med vanten.

Det är mörkt ute. Kallt. Jag sätter mig på min tralla. Cyklar lite snett, tar en genväg inne i stan. Ska jag åka förbi Friskis och betala årsavgiften? Äsch, gör det imorgon. Hämta kappan hos skräddarn? Nä, har ju tvättid, måste hinna innan nån annan snor tiden för att vi är sena. Springer dock in på Coop, handlar lite gott, vill överraska dig, laga nånting vi inte ätit förut. Inspireras av ett recept på rotfruktspytt med sidfläsk. Kalas, tänker jag, har ju lite rotfrukter hemma, bland annat de där dumma svartrötterna jag råkade köpa av misstag. Fast byter ut fläsk mot korv. Det får bli goda babytomater till, sen så ska jag göra en färskoströra med rosépeppar i. Munkar? Nä… Inte idag. Det får bli ostbågar istället. För du njuter ju så av dem. Det bästa jag vet - överraska dig med nåt gott. Salt före maten - sött efter maten. Ja, ostbågar blir grymt.

Jag är seg. Har tankarna på annat håll. Vill komma hem. Vill att du ska komma hem. Helst på en gång. Men kanske hinner ta en dusch? Fast först, tvätta. Skyndar mig in i tvättstugan, yes, ingen där än. In med massa tvätt, trosor, träningsplagg, vita lena Rapha-sockisar, fintvätt check, och så skjortor förstås, dem måste vi ju stryka snart nu när de blir tvättade. Blir dålig i magen. Konstigt. I köket, metodiskt, sakta, skalar alla rotfrukter som finns. Sakta, sakta. Varför så sakta? Tiden går. Ner igen, hämtar tvätten. Maten är klar. Eller springer jag en gång till till tvättstugan? Maten klar sen länge. Magen dålig. Oron äter upp mig inifrån. Varför hör du inte av dig? Varför svarar du inte på mina sms? Mina samtal? Var är du? Skickar iväg mitt tredje sms. Älskling, jag är uppriktigt orolig. Skräms inte. Ring! Hör din röst i svararen, om och om igen. Börjar ringa till akuten. Kommer inte fram. Ringer igen. Och igen. Förstår egentligen inte varför jag ringer. Vad skulle han där att göra? Men tiden går och det har snart gått tre timmar sen maten blev klar. Oron svämmar över mina tankar, sköljer över hoppet. Tänk om han hamnat i nån olycka med cykeln tänker jag. Brutit nånting, ligger på sjukan. Måste få tag i akuten igen. Kommer fram till slut. De kan inte säga nåt nu, först vill inte ge ut uppgifterna alls för jag kan förstås inte komma på hans sista fyra i personnumret, sen efter att jag ber och ber och säger det är min man! - ja sen så sticker hon iväg och återkommer och säger sen att ja, de ringer mig sen när de vet något för kvällsrapporten har inte kommit in än. Ok, sure, visst. Lite lugnare, han verkar inte vara där, annars hade de ju sagt, eller hur, eller hur?

Skickar iväg ett sms till din son som bor kvar hos sin mamma. Ber honom att höra av sig till mig genast, bara svara om pappa är där, med dem, så blir jag lugn. Men jag vet. Jag vet att han inte är där. Och hade han varit där så hade han meddelat mig det för

ett

två

tre

timmar sedan. Timmar, de längsta timmarna i mitt liv, fyllda med tankar - från både humoristiska och fyllda med lättsam svartsjuka till sådana, enbart kräksjuka av oro.

Jag får inget svar från sonen.

Runt tio ringer det på dörren. Gällt och kanske, minst en och en halv sekund.

En kort första tanke, det är min Peter. Nåt har hänt, hoppas han inte är ledsen! Men jag vet. Vet att det inte är han. När jag öppnar dörren och släpper in den blonda polismannen som med allvarlig min pratar om nån trafikolycka så har jag förstått

varför du inte ringt mig sedan klockan kvart i sju

kvart i sju

då hela vårt liv krossades mot asfalt, om och om tills det inte blev något liv kvar. 

Sjumilakliv (fast dela på 10)

Hej.

I helgen var det sjukt vackert ute. Kallt, friskt, gyllenerött och så hav med blåhimmel på det.

Jag gav mig ut på en löptur, helt själv.
Jävligt starkt för att vara mig faktiskt. Minuttiden tenderar alltid att bli högre när jag springer själv, vet inte varför.
Men inte hade jag några större mål i söndags än att springa skallen ren på onödiga tankar.
Samt få en stund med min just nu absoluta favvomusiker Miles Kane, så otroligt bra menfrågaintevarför.
Tog mig ut på favvoåsen, Badelundaåsen. Backe upp och backe ner.
Så skönt att slippa fastna i hästskiten nu när marken frusit till lite!
Och så gott med frostnupna rönnbär när man blir lite törstig.
Älskar rönnbär, så otroligt gott menfrågaintevarför.
Tog ett par kilometer innan de träningsvärkande benen kom igång ordentligt.
Vart till slut nollkommasju mil (Peter lär mig att räkna allt i mil!).
Jobbiga, svettiga, åh så sköna!

Här får ni min lista med mina Miles Kane-favvisar. Perfekt för lugnare löpturer.

Tog ni också vara på solen i helgen som varit?

Bäbisen, nermonterad

Vi äro de utvalda

Hej.

Kom än en gång att tänka på en sak igår kväll när vi såg på nyheterna.

Enda gången svensk television (och andra medier) har med cykelsport så handlar inslaget om - tadaa! - dopning. 

Det går säkert att dra paralleller till andra grupper i samhället som får samma noga utvalda rapportering.

Men jag nöjer mig med att konstatera att det är rätt så trist som det är nu. Inte så konstigt att så många ungdomar, speciellt pojkar, växer upp i tron om att gymbiffning, fotboll och hockey är de enda rätta idrottsvägarna. Det är ju representanterna för de sporterna enbart, som får agera hjältarna på idrottssidorna.

Källa: DN

Beylla er!

Melodi: Beväpna er med Ebba Grön

Haha, sicken snigeldag!
Jag skojar inte.
Boxningspasset i torsdags handikappade mig för ett par-tre dagar framåt.
Jag kan t ex inte gå nerför trappor annat än baklänges.
Jag behöver hjälp för att resa mig ur badkaret.
Ger ifrån mig småkonstiga skri när jag ska sätta mig ner varsomhelst.
Har en väldigt, väldigt konstig gångstil.
Ryggen har också tagit stryk så jag har himlans bäst hållning just nu. Ofrivilligt, alltså.

Idag begav jag mig dock till stan för att (med Peters ord) "kitta upp mig lite" inför de kommande utmaningarna i form av nystart på F&S / kommande skidsäsong. Tanken var att jag skulle komma hem med a) två nya träningslinnen och b) en sjyrrans "gunda" (kalling med vindtätt därframme) så jag slipper låna Peters.

Vanligtvis tar det ca 25 minuter för mig att ta mig hemifrån till stan.
Idag tog det cirka 50 minuter.
Jädrans träningsverk.
Hann i och för sig ringa min bästis jag inte pratat med på länge. Slapp tänka på smärtan ett tag.

Efter stan:
Det blev tyvärr varken nya linnen eller "gunda"!
(att det ska vara så svårt att hitta enkla, tajta träningströjor som ser ut som vanliga figurnära tröjor fast är gjorda i funktionsmaterial. Varför så konstiga skärningar och skumma hål på ställen man typ inte behöver hål på? Och varför så få kulörer? Blev inga. Får bli nätshopping eller nåt.)
"Gundan" hade de inte heller i stan men sa att den kanske fanns i deras mer skid- och cykelinriktade butik på Erikslund. Får bli en cykeltur dit i veckan.

Men i alla fall!

Som den yllefantast jag är så blev jag överlycklig när jag äntligen hittade det perfekta understället!

I mjukaste merinoull, från norska Kari Traa. Härligt grå med cykelrosa detaljer, hur kunde jag motstå? Jag har länge letat efter ett vackert underställ som är anpassat för de kvinnliga formerna. Har en ylletröja från Icebreaker sen tidigare men den är supertight, rätt så tjock och till för cyklingen. Den här är ultratunn och sitter smäckert men ändå lite ledigt, så som jag vill ha det när jag åker skidor.

Helt ärligt, om det är ett plagg som man ska (!) lägga pengar på så är det faktiskt understället. I ylle, inget annat. Bästa materialet som både värmer / kyler när det behövs och leder bort fukt. Dessutom är ullen naturligt antibakteriell och luktfri (till skillnad från syntetkläderna som behöver tvättas efter varje träningspass). Men så är ett underställ också en investering. Sköter man det rätt (40 grader ylleprogram) så håller det i princip hur länge som helst. 

Nu längtar jag verkligen till skidsäsongen! Har ett antal skidweekends inplanerade men låt oss hoppas på massor med snö här hemma också. Måste förresten göra rent skidorna. Åh längtar så!

Tog lite mer än 50 minuter att komma hem. Handlade på vägen också. Var tvungen att gå nerför lite trappor.

Imorgon är det tänkt att jag ska nypremiärträna på F&S. Lär bli antingen Cirkelfys eller Station 75 minuter.

Så jädrans skönt att få tillbaks träningsvärken.

Även en galen cyklist behöver lite armmuskler :)

Nu - bums i säng med ny bok att nattas till.

Lasse* bjuder!

Blood energy potion.

Kul i dessa Halloweentider?

Mju, enligt kanske en och en annan vampyr och dem som säljer prylen.

och kanske Lasse*

eller varför inte Merckx, duh? :/

Men inte speciellt smakfullt med tanke på de senaste händelserna i cykelvärlden.

---

* Lasse = svenska för Lance

Etthundrafemtio 2013

Nämen nu har jag i sista sekund gjort det.

Anmält mig till Halvvättern.

Varför inte hel-Vättern?
Helt enkelt för att jag inte ser fram emot att sitta på en bike i 300 km. Än. Fråga inte varför, inte redo helt enkelt.
Ge mig ett par år så!

Nu gäller det att cykla 150 km och göra det jävligt snabbt. Tillsammans med ett kalasgäng från klubben förstås. Kul :)

En Maredsous och en modvideo på det!

Varde ljus!

Ljuset.

Så självklart det är.

Och så beroende vi är av det.
Som litet barn tog jag ljuset för nåt alldeles självklart! jag minns när jag som liten gjorde nåt naturvetarprov och en av frågorna var: "Varifrån kommer all energi på jorden?" Vatten, skrev jag. Självklart, vatten. Bommade provet. Det rätta svaret var förstås solen.

Ju äldre jag blir desto mer solberoende känner jag mig. Faktum är att jag nästan är sjukligt ljusberoende. (skilj dock på sol och sol, finner det urtrist att ligga och lata mig på stranden / i solstolen). Utan det är att jag måste få i mig minst en, daglig dos av solljus i kombination med frisk luft för att inte få obehagskänsla som närmast liknar lättare panik. Känner ni igen er? är ni också ljusoholics som jag? Det är ju allmänt känt att avsaknad av tillräckligt med dagsljus gör oss tröttare, deppigare, ger oss sämre syn, hy och ja, försämrar stämningen i allmänhet. Så jag har sammanställt lite tips - kanske självklara för vissa men inte för alla! - om hur man kan få in mer ljus i vardagen.

1. En självklarhet för de flesta av mina läsare hoppas jag - ta vara på morgonljuset genom att ta dig till jobbet av egen maskin. Dvs. gå, spring, cykla, kör rullskidor, skejta ja vad som helst - bara du får i dig några strålar ljus, ljus. Frsik luft och motion får du förstås på köpet :)
2. Försök att komma loss från jobbet lite tidigare vissa dagar. Jobbar du över en timme en dag så har du ju en timme över dagen efter. Jag vet att det inte funkar så på alla jobb men gör det - utnyttja den möjligheten!
3. Ta en kortare lunch och ersätt det efterföljande kaffesörplandet med en promenad. Tjugo minuter i lagom rask takt räcker för att kroppen blir mindre stel. Gå mot solen! Hellre kisa än missa, eller hur?
4. Sovmorgon är en ynnerst efter en hård jobbvecka - men tyvärr tar inte solen sovmorgon. Vill du få i dig tillräckligt med ljus på helgerna så gäller det att gå upp någorlunda tidigt. Varför inte äta frukost ute på balkongen / altanen även på hösten och vintern? Det enda som krävs är en mysig varm vilt att vira in sig i samt en kopp rykande hett kaffe eller te. Så är biffen klar!
5. Häng mer i Sverige om somrarna och mindre på vintern. Nu menar jag förstås inte att alla har råd att åka utomlands, men om du har råd med det så tänk på att spara lite peng så att du kan unna dig en liten resa till nåt ljust land just när det är som mörkast här hemma. 
6. Klä dig färgglatt! Färg är ju lite som ljus. Uppiggande!

Just nu har jag inte råd med en utomlandsresa - jag spar till lite andra resor (bl a alla skidträningsläger) istället. Men hemma försöker jag göra allt för att få så mycket ljus som möjligt i vardan! För se så vacker solen är när den tittar fram mellan höstlöven.

Har ni några egna bra ljustips? 

Nu är den här!

Wohoo, den är oficiell nu - den hundrande (!) rutten för Tour de France!

Vad innebär det för mig?

Jo, att jag kan börja tjata på min kille drömma lite om att kanske åka och titta i år igen...

Och ironiskt värre. De kommer att gå igenom de två städerna i närheten av vilka vi bodde förra sommaren fast då inte för Tourens skull utan för cyklingens - nämligen Annecy-Semnoz och Cagnes-sur-Mer. Kunde de inte cyklat genom där förra året? ;)

Hej gamle gode vän!

Äntligen! Nu börjar träningstiden i Det Coola Gymmet (som jag ändå sällan om inte aldrig besökt under sommarhalvåret då jag enbart tränar ute då) gå ut. Alltså har jag beställt ett nytt träningskort - på gamla goda Friskis & Svettis.

Tränar månaden ut - för att sedan återigen börja på F&S Västerås, enligt mig det bästa träningsställe man kan gå till för inomhusträning. Var aktiv tränande medlem i F&S under hela min högskoletid (nästan fem år) tills jag helt enkelt tröttnade. Och inte så konstigt! En behöver variation. Jag visste förstås hela tiden att jag skulle komma tillbaka. Att vara medlem i Det Coola Gymmet var dock en kanske lite för kostsam lösning... Men men, enda gången jag fallit för grupptrycket (tjejkompisen lockade mig dit och visst är det bra, inget fel på dem, men inte riktigt my cup of tea, mer inriktat på gymmande fitnessfolks). Det Coola Gymmets jympautrymmen är små, trånga, högtalare är skrälliga och golvet träigt och gör ont på mina skadade cykelknäna små. Ledarna är kanoners men känns inte alltid speciellt personliga. Tränar månaden ut sen är det zoom zoom bye bye.

F&S känns som en gammal vän. Full med likasinnade konditionsivrare. Med jävligt många pass och intensiteter att välja mellan. Stora, luftiga ytor, studsiga golv, hög hygien i omklädningsrummen och duscharna (den högsta av alla träningsanläggningar jag varit på här i stan). Men det viktigaste är ändå känslan. De som tränat på F&S vet vad jag menar. Energin och träningsglädjen som flyger runt i de lokalerna är helt otrolig!

Plus att det helt enkelt är jävligt prisvärt med ett sexmånaderskort. Så avslutas det lagom till vårsäsongen ute.

Så nu har jag (eller egentligen jobbet) enbart följande utlägg:

• 650 kronor för 10 gånger spinning på Actic Kristiansborg - för lunchspinning med kollegorna
• 1500 kronor för 6 månaders allträning på F&S Västerås (två anläggningar) - för all annan inomhusträning under vinterhalvåret

Helt ok tycker jag.

Hej hej gamle gode vän!

Halvnaken, orakad, smärtande men stolt!

Haha vilken pärs igår!

Hade som vanligt bråttom till träningspasset igår... Hann dock i tid, hade en kvart på mig att byta om. Så kommer jag på... Jag hade glömt träningströjan hemma! OMG vad göra? Träna i bomulls-t-shirten? Knappast, inte 2,5 timmar på spinningscykeln. Tur att jag hade rätt så stor tränings-bh med mig och mina ganska täckande dambibs från Rapha. Fick bli det, en småudda kombination som dock visade sig vara väldigt skön med tanke på hur varmt och svettigt det blev i spinningssalen efter ett tag. Fick en hel del blickar, uppskattade från herrarna (avslöjande klädsel?) och smått föraktande av tjejerna (hade glömt att raka mig under armarna och sånt bryr sig bara tjejer om har jag märkt).

I övrigt gick passet bra även om jag för det mesta cyklade stående, speciellt under passets andra hälft. Helt enkelt för att jag får sånt tryck på de känsliga delarna på en spinningsbike... Oavsett hur jag än ställen in cykeln. Jag får aldrig ont i rumpan, däremot mellan benen. Så van vid smal, utskuren sadel på min riktiga racer. Den kan jag nöta på i timtal. Inga problem. Men vettefan vad det är med spinningsbikes? Oavsett inställningarna / bibs så gör det ont efter en timma!

Egentligen föredrar jag korta, intensiva spinningspass. Då vet jag att jag har en timme under vilken jag får ta ut mig helt och hållet. Nöta, det är roligare utomhus.

Men jag är glad att jag genomled gårdagens pass ändå! Sket i att ta det lugnt utan körde mig tom. Älskar känslan. Fattar inte att vissa folks förstör den genom att trycka i sig massa socker under passets gång. Vakna, det är ingen tävling här utan vanlig träning. Bättre att fylla på innan / direkt efteråt. Skriver mer om det i ett senare inlägg.

Idag står jag över lunchspinningen (gissa anledningen) och kör CrossFit alternativt BodyPump på kvällen istället.

Gulasch & maratonspinning

Hej.

Vilken slapp och skön helg det har varit (efter fredagens festligheter, alltså).

Gårdagens spenderades i sängen med avbrott för existentiella behov så som födelsedagsfrulle, promenad till mataffären och sånt.

Idag skickade jag ut babyn på en racertur ute i ruskvädret (fast han gillar ju sånt).
Så har jag passat på att jobba lite, fundera lite, skriva lite, sjunga lite, dra igång en mustig gulaschgryta till ikväll och så trycka i mig lite choklad.

Nu är det snabba ryck!

Tar med mig två stora vattenflaskor. På med bibsen.

Dags för det längsta spinningpasset någonsin - 2,5 timmar med bäste instruktör-Fredrik ska det bli.
Rapport kommer förstås!

Har ni haft en skön helg?

Styrfylla?

Hej.

Trött idag. Peter fyller år och igår var det fest.
Slutade med att vi blev stoppade av polisen!

Vi:

• Körde lite vingligt
• Körde mot rött
• Hade inga lysen på
• Jag satt på pakethållarn.

Polisen var dock snälla så vi klarade oss utan böter! Eller, han ville ge oss böter för avsaknad av lysen men fick något viktigare att åka till så vi klarade oss.

Imorgon blir det 2,5-timmars maratonspinning med världens bästa Freddan-instruktör! Kul!

Fredagstankar

Ute är det grått men här inne

alltså i själen! -

är det varmt och skönt.

Jag börjar bli klar med ett jobb som tagit nästan all min vakna tid och energi de senaste veckorna.

Jag hade ett till synes misslyckat men egentligen riktigt lyckat (tack, tack kära damer för era ovärderliga tips och idéer!) möte i Stockholm igår.

Jag fick dessutom pussa en hel kväll på den kanske sötaste hjässan i världen tillhörande en sexårig lillebror.

I helgen fyller min Peter år och det ska firas!

Träningsmässigt har jag tyvärr inte nått mitt veckomål på minst sex timmar intensiv träning (förutom vardagsmotion, promenader, stretching o d) men veckan är ju faktiskt inte slut än. Verkar bli en del spinning imorgon och på söndag...

Och så avslutar vi detta positiva inlägg med lite glada minnen från årets kanske mysigaste fest!

Visst är det skönt med fredag?