Mitt hjärtas diskotek.

Jag älskar vissa människor. Sådana som inger hopp. Sådana som påminner mig om varför jag helt ärligt hoppas på att dö pank, eftersom varenda en av mina sparade kronor gått åt att resa till platser för att söka sådana människor. Sådana som borde få finnas överallt - men som är få, så få eftersom världen formar oss så. Hatten av för goda, öppna, varma smarta människor utan en uns av hjärtekrossande dryghet. Ni är mitt hjärtas diskotek.

Shoppingdemonerna.

Fastän jag driver en blogg som för den i cykelsporten oinvigde kan te sig som smått konsumtionsinriktad (ni vet, Rapha hit samt lyxcykelläger dit) så är jag som person rätt så anti klassisk ströglida runt i affärer-shopping (förutom när jag är på Söder i Stockholm eller utomlands och strövar runt i mysiga kvarter med unika butiker, då går jag så gärna in och kikar, utan att för den delen handla speciellt mycket). Jag mår så dåligt av stora kvava ytor som erbjuder så mycket att jag får panik som den dära klassiska höstacksåsnan. Och jag tänker på alla människor som slitit och arbetat och skapat de grejerna som folks bara hiver ner i sina korgar samtidigt som de säger något i stil med lika bra att ta fem, kommer ändå slänga hälften. Jag föredrar att veta vad jag vill ha och handla det sedan lagom till tillfället jag behöver det. Eftersom min pryjakt är investeringsinriktad samt gränsöverskridande så handlar jag dessvärre mycket online. Och helst cykel- och friluftsprylar förstås - de märkena och modellerna börjar jag ha rätt så bra koll på, om jag får säga det själv.

Men eftersom min rehabtid kräver så mycket inomhusträning står jag plötsligt här och känner mig heldum. Jag kan ju så lite om inomhusskor och sånt, och vilka märken tillverkar de snyggaste tightsen? Idag tränar jag i riktigt gamla trasor (på riktigt, nästan så att lukten inte längre går att tvätta bort i sextiogradig tvättvärme, behån erbjuder knappt något stöd och sömmarna har gått) och jag får ont i fötterna eftersom mina träningsskor (Reebok, kostade runt trehundralappen år tvåtusensex) har tappat formen om och om igen. Lite lustigt det där - cyklar gör jag i S-Works men inomhustränar gör jag i sådant som inte bara är gammelmodigt stilmässigt, men även rentav opraktiskt.

Så idag efter jobbet ska jag bita ihop, sätta mig på damtrallan och bege mig till Västerås "shoppingmecka" Erikslund (ni vet, enorm bilvänlig betongansamling vid stadens ände). Sist jag och Tony var där var vi till nya gigoaffären XXL och trots Tonys koll så var det ändå lite för stort för att greppa. Men idag möter jag shoppingdemonerna själv.

En gammal Tacx-flarre - det är så pass illa ställt med min attityd 
att jag till och med på F&S måste visa att jag egentligen är cyklist. Det syns, visst visst?

Miniupdate

Hej.

Ifall ni biter på naglarna i undran var jag håller hus så kan ni lugna ner er. I helgen är jag i Stockholm, vilar knäet enligt föreskrifterna, hejar på Valle på Lidingöloppet, hänger med lillebror och tänkte dansa med min Tony och ett par vänner ikväll. Hade velat hunnit med SM i Singlespeed men vart tyvärr inte så. Nåväl, en annan gång, är ju ändå en växlad tjej. Hörs!

 (brorsan fotar)

Kul med Gran Fondo Stockholm 2014!

Åh. Jag är så pepp!

"Väcktes" av en god nyhet imorse. I maj kommer ett första Gran Fondo att köras i Stockholm! Annars är ju Gran Fondo New York det mest kända av alla granfondisar. Det kommer att bli ett klassiskt loppupplägg, tolv mil för eliten/motionärerna samt sex mil för motionärerna only. Alldeles lagom distanser för ett vårlopp tycker jag. Loppet arrangeras av Fredrikshof CK och sponsras av Bianchi.

Loppet kan te sig som rätt dyrt* (ca 1200 kr för långdistans, 700 kr för kortdistans) men jag personligen tycker att det är fett värt det. Dels så älskar jag Stockholm, vi ska vara stolta över vår supervackra huvudstad. Och att cykla inne i Stockholm är ju en speciell och mäktig känsla, eller hur Anna och ni som var med och körde årets Tour de Chat? Och dels så slipper vi, som bor nära Stockholm, dyra bränsle- och boendekostnader som annars uppstår i samband med lopp som Vätternrundan då man ska ta sig till tjotahejti. (Så kan vi lägga undan pengs så vi har råd med alla underbara cykelläger som faktiskt genomförs i tjotahejti-paradis som Jönköping, Rättvik och liknande orter).

Här är länken till hemsidan och här kan man se bansträckningen.

Ett perfekt lopp att kicka igång sommarträningen med, ser redan fram emot det och skapat en kalenderhänselse inne på Funbeat.

* Jag vet inte riktigt vad det höga priset motiveras med från arrangörens sida men hoppas det handlar om att infrastrukturen i Stockholm är så pass komplex att ett större lopp som Gran Fondo kräver stora insatser i form av avspärrningar, omdirigeringar, funktionärer vid himla massa korsningar, ekonomisk risk de tar iom ett nytt stort cykelarrangemang, tillstånd för depåer och service och sånt hit och dit samt riktigt god afterbike-mat förstås. För övrigt så får arrangörerna gärna komma med en närmare prisspecifikation - det är alltid trevligare med öppna kort. Har ställt frågan på Gran Fondos twitter - och hoppas på svar :)

Uppdatering Fått twittersvar. Tack!

Morgonvideo. Naturen, metallisk.

Hej.
Idag är jag upprörd över orättvisor. Över det dumma i världen att all the good die young och den där idiotiska Miss Skinny-kampanjen jag tänker såga i ett snart inlägg. Men nu, på morgonen, så njuter vi istället. Drömmer oss bort. Längtar. Och bortser från skägget. Machine for riding. Puss.

Ord jag inte visste fanns innan rehabtiden.

I dessa rehabtider är det vanligt att man tränar både det ena och det andra, samt att man pratar med både den ene och den andre sjukgymnasten eller annan diverse lekamenexpert. Under den korta tiden jag rehabbats till höger och vänster har jag lärt mig en hel del termer. Vissa har jag förstått innebörden av, andra har jag mest nickat till (med sån där djup min, typ "fast jag är Katja och känd för total nollförståelse av livets djupare dilemman så ser jag i alla fall smart ut").

Här kommer ett urval av termer jag har lärt mig:

* Kötta - vad jag förstår så är det typ när man tränar på ett sätt som det gör ont, typ kavlar sin muskel så att ögona ploppar ut chiwawa-style och så ska man upprepa till musklern når nirvana och man själv apokalyps och så heter det kötta då. Upprepningen, alltså.

* Gluteus maximus - ett finare ord för stjärten, ska jämt stretchas för annars jävlar. Fler konstiga "us"-ord. Varför kan inte musklerna heta så man förstår? Typ "trycka-ifrån-i-backen-muskeln" eller "puta-med-stjärten-muskeln" eller "spurt-muskeln".

* Kalorier - sådant en plötsligt måste ha koll på eftersom en måste vila benet då och då

* Dexter och sinister - är ju tydligen ord för vänster och höger (eller var det tvärtom?) Och jag som alltid trott att sinister betyder typ, ond och goth sådär

* Bindvävnadsmassage - smärttillförsel i stil med kötta

* Tålamöd... tolamåd... hur fan stavas det nu... tålamod. Så var det!

Livet är inte alltid en dans i lavendelfälten

Mot 2014.

Hej.

Det sket sig igår. Tog en väldigt lugn mil innan den elektriska nervsmärtan kom igen med full styrka.
Tog mig hem. Med nöd och näppe.

***

Det blir ingen cx i år. Let's face the ugly truth - det blir förmodligen ingen mer cykling i år överhuvudtaget.
Tålamod och envishet och idrottsmedicin och fortsatt rehabträning får ersätta det. Med sikte på elegant comeback 2014.

Tack alla ni som står ut med mig under denna min svåra skadeperiod.
Som kommer med råd, tips, välmenande förslag, ja allt räknas. Och hjälper mig igenom.

För mig, cykling är mer än träning, det är en del av min identitet. Att vara utan cykling är för mig jämförbart med att typ, inte kunna se för en som varit bildkonstnär. Eller att inte kunna höra för en som har musiken som passion i livet. Riktigt jävla tungt.

Men precis som bäste Stefan Määttä säger - jag är en tjatig, envis jävel. En fantastisk egenskap, kanske inte för omgivningen, men för mig.

Nu vet ni. Livet som cyklist inkluderar även stunder som skadad cyklist. Låt oss ha kul under tiden.

Puss!

Löven visar vägen ut.

Rosen inne på kontoret - på smekvänligt avstånd

Hej.

När jag var liten gick jag i konstskola. Jag minns första hemläxan - vi fick samla på oss några höstlöv som vi tog med oss till skolan. Och sedan var det fritt fram att akvarella av dem. Jag minns precis hur jag satt då och den mysiga känslan av färggranna löv kontrasterande mot målarsalens vita interiör. Idag får rosen gärna få ett och annat höstlöv på styret. Jag ska nämligen testa att cykla, för första gången sedan den ödesdigra veckan som ödesla min sensommarcykling.

Det kommer att bli en lugn, fin runda har jag bestämt. Max tre mil, och lite småhungrig, så jag inte trycker på för hårt (det sistnämnda blir nog svåraste utmaningar, tänk betessläpp) Jag ska ta med mig verktyget ifall jag behöver höja eller sänka sadeln.

Håll tummarna för mig nu. Tänk om det går vägen och jag slipper smärtan och kan cykelträna ordentligt igen.

Telefonlös befrielse.

Hej.

Imorse lyckades jag med den irriterande klassikern - sömndrucket mobilpillande och så bommande av SIM-koden, tre gånger så klart. Så nu är SIM-kortet spärrat, jag hittar ingen PUK-kod (som krävs för att erhålla ny SIM-kord, satanskap!) och jag kan varken ringa, ta emot några samtal eller surfa med 3G (lite extrastruligt eftersom jag har företagsabonnemang bla bla).

Första tanken - panik! Hur ska detta gå? Tänk om...

Nu har dock känslan övergått i fin befrielsefeeling. Lite som när man åker utomlands, ni vet, och så är man sådär härligt onåbar och läser restauranglobbyns tidskrifter från slutet på nittiotalet... Ja, ungefär så.

Så jag passar på att vila ifrån telefonin. Och kroppen ifrån träningen också. Idag står ingen hårdare belastning på schemat annat än lite svampletande senare under dagen innan jag och Tony ska äta kräftor och basta hos en av hans vänner som har sommarhus utanför Västerås. 

Det är sol ute. Och vackra vyer. Tur att jag fortfarande kan fota med min mobilkamera.

Puss.

2 cxy 4 ma life.

Ikväll är det fest i Tonys hemmastall! En Ridley-cx har gjort entré. Så nu är Tony uppspelt som tusan och jag får nog ta och brygga lite kvällschai om det ska bli någon nattro överhuvudtaget... Själv måste jag vänta någon vecka till innan jag slutligen bestämmer mig för vilken cross jag ska ha. För nu är det beslutet - vintern ska inte längre hindra mig från att cykelträna. Och att vi är några stycken som på allvar vill bli duktiga på cx gör ju inte saken värre. Nu måste jag bara övertala Anna, för hennes del räcker det att köpa nya hjul...

Nä, dags för chai och godis. Gnatt!

Nöjesrehab.

God morgon. Det har inte varit många inlägg om min egen träning på den här bloggen den senaste tiden. Tänkte bara förklara mig lite.

Senast jag satt på en racer var för kanske tre... nej, fyra veckor sedan. Och det kommer förmodligen dröja minst en vecka till innan jag törs - och framförallt får - cykla längre än två mil.

Men jag har inte precis suttit still och tyckt synd om mig! (eller ok, tyckt synd om mig lite, men bara pyttelite, lovar). Jag har passat på och tränat sånt jag annars sällan tar mig tid och lust att träna:

- stretchande danspass
- intervallträning med instruktör
- cirkelgym
- medeljympa! intensivjympa! stationsjympa
- coreträning mm
- smärtfull "kavling" av musklerna med - brödkavel! (för fattig för riktiga grejer, palla pröjsa flera hundra för en bit skumplast)
- ännu mer smärtfull rehabstretchning

och sånt. Mycket fokus, förutom benstyrka, har lagts på arm- och magstyrka, sånt jag annars sällan orkar träna. Och tänka sig, lite häftig känsla är det ändå när jag igår plötsligt märkte att åh fan, det är ju inte så jobbigt med smala armhävningar längre. Det både skrämde mig, eftersom det påminde mig om hur länge sedan jag hade cyklat och gjorde mig glad samtidigt. För styrka, det kommer jag inte ifrån ändå om det ska bli någon vettig cykelsatsning utav mig. Dessutom tror jag att jag kommer ha glädje av min nya styrkesatsning under kommande skidsäsong. Mer och effektivare stakning.

Så nu har jag vant mig vid att ha träningsvärk i massa muskler jag inte trodde att jag hade! Så jag går runt och myser och sträcker på mig lite och är lite smånöjd ändå. Enda som verkligen lider nu är ju förstås "cykelmusklerna" samt "milräknaren" - att köra ett explosivt styrke/kondispass på gymmet är ju inte riktigt samma sak som att låta hjärtat, lungorna och musklerna jobba konstant i flera timmar på sadeln. Men så är det. Rehab är rehab och det får jag leva med.

För att göra det lite roligare att stå ut loggar jag alla mina rehabpass som "rehabnöje".

Så nu vet ni. Jag tränar, men jag cyklar inte. Förhoppningsvis hinner jag börja cykla igen innan magrutorna träder fram, allt annat vore ju verkligen inte comme-il-faut.

Puss!

Sjuhundratrettioett.

Hej.

igår slog Cykelkatten... eller nej, ni slog årets besöksrekord!
Igår var ni alltså sjuhundratrettioett unika besökare - wow. Sjuhundratrettioett personer har alltså hälsat på här. Coolt.

jag är supertacksam och stolt över min lilla skitblogg.
och det minsta jag kan göra är att peppa med lite bra musik.

Så jag har gått och gjort en liten spellista med

sju låtar som handlar om cykel

tre låtar som är punk

och så en riktigt fin låt om kärlek (ok två då, men vem kan mostå Hungry Eyes med Eric Carmen?)

Tack för att ni läser, ska fortsätta leverera! <333

Firefighters, drickbar sprint och grön erotik.

Hej.

Idag gillar jag lite extra följande fem saker.

Ett. Att Sverige nu får ett helt nytt landsvägs-UCI-proffslag för både tjejer och killar! Det man vet i dagsläget är att laget blir en salig amerikansk-svensk röra, men inga namn är klara. Oavsett hur det utvecklar sig så är nyheten ytterligare ett bevis på att cykelsporten i Sverige växer, hurra! 

(däremot så får de bannemig jobba på jerseydesignen, så här kan man ju inte cykla och se ut!)

Två. Flasketiketten till lemonaden "Sprint", lanserad före 80-talets OS i Ukraina.

Tre. Den här gröna erotiken jag inte kan förlika mig med att jag inte äger.

Fyra. Bradley Wiggins som Modern British Hero för Fred Perry.

Ligga i följebilen no more!

Fem. Det faktum att jag äntligen har träffat en riktigt vettig och sportslig sjukgymnast som tycks förstå mitt problem till fullo och vet hur man lugnar ner mina träningsnarkomannerver. Rätt som det är så är jag tillbaks i sadeln igen, i höst kanske till och med på en ny cykel...

Go Rapha utan Rapha.

God morgon.

Börjar dagen med ett litet budget-tips. Ibland hittar jag ju saker som är så cykelretro-tennisretro-Rapha-Wes-mods (ja ni vet, min stil) utan att komma från Rapha, om ni förstår vad jag menar. En sån sak är min nya träningsväska från Friskis & Svettis. Lagom stor, väldigt retroestetisk och går att smycka upp med en tygpatch eller två, kanske från kommande utmaning?

Matchar ju finfint med min Rapha-vindis och mjuk höstklänning. Och priset - 250 spänn - sicket fynd!

Min viktrage.

Hej.

Häromdagen fick jag nog och slängde ut min dumma fula totalt jävla demotivational Ikea-personvågjävel i föreningens BRÄNNBART-container.

Vågjäveln alltså som visar att jag har BMI som en på-gränsen-till-diabetes-II-och-otäck-fetma-person fast jag drar S i klänning och XS i kofta.

(och ok, L i kjol men det för att jag har så läckra spurtmuskler)

Vad har jag liksom för nytta av en sån onödig grunka? Den gör mig (och min omgivning som får stå ut med mig) bara ledsen för att jag mitt fantastiska självförtroende till trots ibland har mens och sånt kvinnoeländigt som gör att jag liksom får dippar ändå, ni vet. Och att då väga sig... usch nej don't ever go there!

Nu sörjer jag.

Alltså inte vågen.

Utan det faktum att skiten förmodligen inte går att bränna vilket betyder att jag skadat miljön, lite grann i alla fall.

Fan också.

Den dagen jag i total sinnesförvirring skaffar våg igen så kommer den demonteras först, innan den åker till skroten alltså.

Och en äggtoddy på det!

Puss.

Boktips: Bradley Wiggins - My Time

God morgon. Tänkte köra ett litet boktips!

I söndags fick jag lite nog av allt - icke-cyklig rehabträning, jobb sju av veckans sju dagar, fest, folks, funkisgörat och allt så nä, det var dags att pusta ut. Så jag spenderade eftermiddagen och kvällen i soffan medan Tony fixade med mat och mys och glass och så. Vi såg Vacchi tacka för sig på Vueltans sista etapp (nu är sommaren slut på riktigt!). Och då passade jag på att fortsätta läsa en bok jag tänkte ta och rekommendera.

Boken heter Bradley Wiggins: My time och jag har fått låna den av bäste Johan <3 I likhet med andra "kändisautobiografier" handlar boken om Tour de France-vinnarens uppväxt, hans karriär och hans tankar kring sin talang. Hur han gått från att vara en otroligt duktig cyklist - till att toppa sin form så pass att han kunde vinna Touren och OS under en och samma säsong. Och vad - och framför allt vilka som ligger bakom denna "förvandling". Läsaren erbjuds en hel del insiderinfo och fullt med intressant trivia kring proffslivet.

Det som skiljer My time från random idrottsbiografier är dock ändå den lättsamma tonen, det fina icke-klämkäcka (ni vet, "Yes you can!") språket och den klassiskt brittiska humorn. Nu minns jag inte vad författaren som Brad skrivit boken tillsammans med heter, men grabben (och Bradley) har uppenbarligen sinne för det subtilt roliga i livet.

Framför allt så fattar man hur stort jävla maskineri ett proffsliv är, hur mycket talang och ansträngning det ligger bakom varje framgångsrik mil, och inspireras till att cykla oftare, hårdare, snyggare - och att ändå klara av att behålla stilen och livsnjutningsådran.

Perfekt bok för en söndagsslapp cyklist!

Ett blött KM och grattis gästbloggarn!

Hej.

Imorse fick jag gå upp riktigt tidigt. Usch, segt var det! Mör i benen, dels efter fredagens dödsjympa med Alex Pantchev (som är typ intensivjympans kung?) och dels efter det spännande jag och Tony ägnade oss åt ute på Björnö igår.

Anna kom över vid åttatiden, jag hoppade på damtrallan och så cyklade vi iväg söder om stan, ut till Hässlö där Västerås CK:s klubbmästerskap i linje skulle avgöras. Vädret var piss! Det regnade hela vägen ut till Hässlö. Om det gjorde det lite lättare att leva med det faktum att jag återigen skulle bli en DNS? Nä, inte alls. Speciellt inte med tanke på att det var enbart fem startande totalt - tre herrar och två damer. Men skitsamma, blev i alla fall glad över att återse Ewa och peppade Anna till att vara med och köra istället för att stå funkis. Vilken tur att hon hade valt racern framför trallan! Och vilken tur att hon startade... för hon råkade nämligen ta och vinna kalaset!

Bland herrarna vann Tony och något annat hade ju varit otänkbart.

Så nu sitter jag och försöker torka till här på jobbet. Ska jobba ett par timmar och sedan så blir det söndagsmys för mig och klubbmästaren. Misstänker att det blir en hel del CX-snack... Det är nämligen nya häftiga grejer på gång. Kan tänka mig att Johan hintat lite om det om jag inte misstar mig.

Puss!

//blöt katt

Morgontony.

Kort: Anders Karlsson, ljusredigering: moi

God morgon!

jag har inga goda nyheter (än) rörande mitt knäproblem så vi börjar dagen med att titta på något riktigt trevligt istället. Nämligen motalafödde västeråsarn Tony Carlsson under helgens Anundslopp!

Seniorklassens Anundslopp blev en något förvirrande historia då bansträckningen för seniorerna ändrats en timme före körningen. Enbart långvarven kördes (till skillnad från ursprungsplanen att köra långvarv och några kortvarv, ändringen var pga. tidstajtheten) vilket ju tyvärr sabbade de goda spurtförutsättningarna då allt slutade med en klungklump in i målet. Icke desto mindre! Tony var teknisk, oförskämt crisp fastän han kört (och placerat sig väl i) Ramnäs-GP dagen innan och jag dog lite där när han svischade förbi på sin vita Canyon.

Så, här har ni Tony - lägg hans namn på minnet för resan har bara börjat.

Puss!

//en med obotlig tro på good-looking-cykeltalanger

Cykelkatten presents #WHENYOUAREACYCLIST

Tja.

Får ibland tankar som är liksom för små för bloggen men för great för att hamna i periferin.

Hade tänkt att jobba lite mer på den innan ni fick ta en del av den, men äsch. Slänger in en gif då och då när lusten faller på. En #tumblr behöver väl inte vara speciellt snygg till skillnad från denna utsökt skitnödiga blogg :D <333

->>> HÄR HÄR HÄR!!! <<<-

WYARC-tumblr får en egen länk strax under bannern däroppe. Bokmärk now!

Squirt, WD-40, badkrokodiler och sånt mellan raderna.

En gång för många herrans vintrar sedan fick jag en sådan här fin jugenddoftande skrivbok av min Nadja. Nadjas tanke med boken var dels att ge mig en fin present som skulle påminna om Prag dit vi tågluffat en gång i tiden (Prag är känt för Mucha som är känd för att måla jugend) och dels att uppmuntra mitt skrivande. 

Ärligt talat så är jag hundra på att Nadja tror att jag helt enkelt glömt boken och den står och samlar damm i någon av mina fanérbruna bokhyllor. (Jämte Jack London och Det Enorma Papiermachéäpplet jag inte riktigt törs bli av med ty jag fått den i present och liksom vant mig vid det fast det då och då ramlar ner på golvet och det ramlar ut papiermachéfnas ur det)

Nadja, du har fel :P

Det har - ännu - inte blivit någon nobelpristagare i litteratur av mig - men boken är högst levande! Den har nämligen blitt min cykelbok!

Som följer med på cykelresor och tjänar som ett slags privat dagbok så att jag kommer ihåg saker jag vill komma ihåg för att till exempel kunna berätta för er när jag är tillbaks hemma! Här kan man bland annat läsa att Saint-Ursanne där jag såg 2012-års Tour de Frances åttonde etapp har:

- cool men lite läskig järnvägsbro

- flod med öring i 

- cyklister med svindyra cyklar (Schweiz liksom)

Man kan också läsa om en fin camping, missödet när Badkrokodilen glömdes när det väl badades i Annecy-sjön, och att vaniljglassen efter cykling smakade gott!

Badkrokodilen ser ut ungefär som på bilden och används flitigt på cykelresor av alla dess slag.

Cykelboken används också för minneslistor över viktiga saker att ta med sig när man ska på cykelläger med sina vänner, till exempel. Squirt och WD-40 och kolsyrepump, bland annat.

Och så finns det en liten hemlig sida med drömmar också. Men drömmarna tar vi i ett annat inlägg. Jag kanske inte är någon författare, men jag är en cyklist med en alldeles egen cykelbok. Dags att börja skriva in lite planering inför 2014-årssäsong?

Sean Kelly's legs.

Fan, är helt översållad med jobb och stress och all pain no pedal makes Katja a dull girl etc etc så idag får ni nöja er med Sean Kelly's legs.

Sean Kelly's legs är ritade av min nya favvocykelkonstnär Eliza Southwood.

Sean Kelly pratar dystert irländskt och expertkommenterar just nu Vueltan på brittiska Eurosport och man kan lyssna på honom om man som en annan, ser på etapperna i efterhand.

Ok, laters!

Puss.

Mot Ramnäs och Sista Chansen!

God morgon kära läsare!

Imorse vaknade jag klockan fyra och sen kunde jag inte riktigt somna om så jag låg och tittade på när hela rummet sakteligen förvandlades till palatskammare i ren guld. Wow! (inte för att telefonens kamera kan återge nyanserna men ni är nog med på känslan)

Nu är det vanligt finfint morgonljust här och jag ska strax gå upp och trycka i mig någon god frulle. Sedan blir det till att hoppa in i bilen (jepp, så sorgligt är det, åka bil de tre skitmilen, jäkla skada!) och sticka till Ramnäs.

Idag är det nämligen dags klassikern "Sista chansen" i Ramnäs CK:s regi och jag och ett gäng andra klubbkamrater tänker heja på de tre tappra VCK:are som ställer upp. Johan, Tony och Jimmy. Loppet är ett banlopp och banan som utlovas är otäckt snirklig och krånglig. Dameliten kör före våra seniorer (som går upp i eliten nästa år, eller hur Johan och Tony?) så dem hoppas jag få se en glimt av.

Kör hårt grabbarna! 

Nä, nu måste jag verkligen upp om jag ska hinna med allt. 

Ha en fin lördag folks!

Puss 

//Katja som för en gångs skull mobilbloggar

Därför blev nog Alfred stött - om cocosbollar och om annat vi blir bjudna på

Det här inlägget är ganska långt och handlar om Alfred och hans kokosbollar, som han ville bjuda på under Tour de Chat. Alfred är försäljaren som kränger kokosbollar och havrebollar ur en vagn med just texten "COCOSBOLLAR" i korsningen där den västmanländska flacken övergår i uppländska backar.

Vi stannar till vid den här korsningen för att någon måste pinka. Och för att kanske någon är sugen på en liten boll av något slag. Kanske kan vi dela på en kartong, eftersom det inte är aktuellt att bära med sig några som helst bollar av det här slaget i ryggfickan. Bara gubben tar kort.

Försäljaren ser att vi är cyklister och får reda på att vi ska till Stockholm och tillbaka och vill genast bjuda oss på cocosbollar. Ett upp- och nedvänt lock med sex bollar sträcks fram mot oss, och locket vandrar runt tills det är tomt. Cocosbollen är som väntat inte massiv utan av chokladfanér; med äggskum inuti och en botten av rån. Perfekt mellanmål. Sedan kommer huvudrätten; ett lock till sträcks fram och på detta ligger havrebollar. Jag tvekar lite men tar en, och de är precis så smöriga och mjuka och otäcka som jag tänker mig. Inte mycket havre i dem inte. Men vi smaskar allihop i oss bollarna och tackar Alfred, som vi får reda på att han heter.

Vi pratar lite med Alfred, vad snäll han är som ger oss av sina bollar! Han kan inte ha det för fett, undrar hur lönsamheten på en sån här cocosbollsvagn är? En bit bort står en grönsaksvagn där en tant i högklackat verkar ha spetsat in sig på jordgubbar och purjolök, och nån majskolv. Vi passar på att smita in bakom grönsaksvagnen och pinka när tanten är färdig. 

Alfred önskar oss lycka till på vår färd mot Stockholm. Precis när vi ska till att dra, sträcker Mattias fram en guldtia mot Alfred. Det är meningen att Alfred ska ta emot den så att han inte går back på oss. Alfred säger nej, och Mattias trugar. 

Men Alfred vill verkligen inte. Det var ju hans gåva till oss, en lyckönskning på färden till storstan. 

En gåva som vi först tog emot, och nu vill lämna tillbaka. Kräkas upp på marken framför honom. 

Varför gör vi så här? Varför kan inte den som vill bjuda, dela med sig av någonting, få göra det? Kan man inte bara ta emot en gåva och vara lite kåt, glad och tacksam?

Tydligen inte. 

Det här med att bli bjuden på saker har jag funderat mycket på. En del utifrån att jag är tjej och förväntas ta emot diverse drinkar och annat. Men hela krog-plotten är rätt uttjatad så jag skiter i den. "Hej, men nej", ni fattar. Är man inte intresserad av snubben i fråga så låter man sig inte bjudas, fair enough. Är man inte intresserad så tackar man inte ja till en fika, även om man vet att han kommer att betala, osv. Det finns helt enkelt inga gratisluncher! (Men om man blir bjuden på en cykeltur på tu man hand av en tillräckligt trevlig person får man ju ändå hjälp att ta vind, och det är ju bekvämt oavsett eller? Det här med att bli bjuden på cykeltur är onekligen lurigt, vilka förväntningar finns egentligen från den som bjuder? Och från den som tackar ja? Ju fler som kan dra och ta vind, och ha med sig reservslangar, desto bättre för alla, är ju logiken i klungan. Eller så är cykelinbjudningar helt neutrala, fredat område, kan vi inte bara bestämma det)

Den som blir bjuden på något hamnar i ett sorts underläge gentemot den som bjuder. Den som har råd och den som inte har råd. En sorts tacksamhetsskuld skapas, och den som blir bjuden måste antingen hänga jättemycket med den som bjuder, eller snarast bjuda tillbaka för att bli kvitt sin skuld. 

Är det praktiskt eller romantiskt att den ena personen tar notan om man är på dejt? Definieras själva dejtandet av att den ena personen står för fiolerna? Om man säger "vi betalar separat", betyder det då att det man är ute på inte är en dejt?

Jag har alltid haft svårt för att bli bjuden av mina föräldrar. Eftersom jag har flyttat så många gånger i mitt vuxna liv så kommer de ofta på besök och hjälper till och så vill de köpa en massa toapapper och tandborstar och grejer. Eller pizza när man har packat upp allting. Eller så vill de ta notan när vi ses på tu man hand i Stockholm. Jag vill vara självständig och visa att jag har egna pengar som jag kan betala med. Och de är som föräldrar är mest: vill betala, vill ge, är generösa mot sina barn (mina fina föräldrar, kram på er!!).

Är jag otacksam som tackar nej? Eller bortskämd och beräknande som tackar ja? 

En gång då jag verkligen gick till botten med det här att bli bjuden var när jag var i Mozambique första gången, 2005. Det var med högskolan, fältstudier, och så semester ovanpå det. Vi bodde på ett vandrarhem i Vilankulo, dykparadiset Vilankulo, Vilankulo med de två nationalparksöarna Bazaruto och Benguerra i horisonten och den stora marknaden och ja, hursomhelst. Vilankulo, vandrarhemmet i Vilankulo. Där bodde en kille från England eller nåt, och en kväll hängde vi i baren och pratade om en tjej på vandrarhemmet som han var nyfiken på. Minns inte vad hon hette, bara att jag inte riktigt tyckte om henne. Killen ville bjuda mig på ett glas vitt vin, men jag sa att det inte var nödvändigt, jag kunde betala själv. Han insisterade, och jag sa nej än en gång. 

"Det där är oartigt", sa han till slut. 

Han ville bjuda, det var ingen stor summa. Ingen stor ekonomisk uppoffring. Varför sa jag nej? Det fattade väl han också att jag hade råd. Han var en enkel kille som ville ta notan, och som kände sig oschysst behandlad när han inte fick. 

Jag tänkte mycket på det där. Dels tänkte jag på att jag i fortsättningen skulle försöka vara lite mera smidig, vara mer smooth, i största allmänhet. Men vad i mig var det som gjorde att han inte fick bjuda? Vad var det för beroendeställning jag var så rädd att hamna i? Han var ju till och med trevlig, och hade uppenbarligen en annan tjej på gång, så det var ju inte för att få ligga som han höll på och ville köpa ett glas vin åt mig.

Och som i förrgår, när jag blev strandad utanför Strängnäs och Valle fick komma med sin lilla vita miljöbil (hurra!) och hämta mig. Det var ju en hel del mil, och mitt i den gudomliga septemberkvällen, hur skulle jag kunna återgälda detta? 

"Nästa gång är det du som hjälper mig", sa Valle då. "Eller så hjälper du någon annan". 

"Men jag äger ingen bil", sa jag. 

"Du kanske gör det när det väl är dags", sa han (antingen så tänkte han att han aldrig kommer behöva bärgning, eller så var det en uppmaning till mig att skaffa en bil NU så att jag kan stå på pass och vara till hands om något händer).

F-n, cykling är en bilberoende sysselsättning! Inte ens på tåget från Enköping får man ta med sin lilla tvåhjuling. Varför bor man inte i Köpenhamn.

Men ni fattar. Valles poäng var att idag var det hans tur att hjälpa, imorgon är det någon annans. Och det spelar inte så jättestor roll om det är just jag som hjälper just Valle just imorgon, huvudsaken är att det jämnar ut sig. 

Som när jag för tre år sedan lånade ut 2 000 kronor till en bekant i nöd. Det var till hyran. Jag visste att jag inte skulle få tillbaka pengarna, och det har jag fortfarande inte fått, men det ingick liksom i själva utlånandet just då till just honom. 

Eller när jag hade mosat mina adidasbrillor efter Engelbrektsrundan och Katja erbjöd mig sina avlagda på långlån. Hur beroende blev jag inte då? Jag skulle få låna dem på obestämd tid, men jag hade ingenting som hon skulle ha nytta av att låna av mig på obestämd tid.

Och när Micke Iremo kom förbi med en sensor till cykeldatorn, en sådan jag hade tappat under backlägret i Jönköping, och han inte ville ha något för den. "Hellre att den gör nytta än att den samlar damm hemma", menade han. Vad svarar man på sånt? Tur att jag hade några cykelkakor hemma som jag kunde skicka med honom!! 

Senast igår åkte jag till Mattias och fick med mig två slangar som hade för korta ventiler för hans aero hjul. Och hämtade en DBS som han hade omhändertagit och fixat och som jag visserligen hade betalat för men ändå. Så nu har han en middag innestående. 

Jag erbjöd faktiskt cocos-Alfred en av mina levande cykelkakor från ryggfickan, men han sa nej. Jag minns känslan, som att mina cykelkakor inte dög åt nån j-a kokosbollsförsäljare!! Jag ville ju bjuda igen, ville göra ömsesidig byteshandel, och så fick jag inte. 

Men Alfreds poäng var att vi var cyklister och i större behov av energi än han. Så därför var det vi som skulle bli bjudna från kartongerna med havre- och cocosbollar.

En dag fick jag plötsligt en honungsburk av Katja. Från bin på Askö, med fin etikett. Bara sådär!

Jag funderar fortfarande lite på hur jag ska återgälda Valle. Men han gick faktiskt med på att bli bjuden på en öl vid tillfälle. 

"Tills jag behöver hjälp på riktigt alltså", som han sa.

Och som det så fint heter, "livet är ett givande och tagande". Två cykelslangar med för kort ventil mot middag, ett kedjelås mot lite rödtjut.

eller att tillåtas ge, när man vill ge. 

/Anna 

foton: undertecknad samt A. Blyckert

Tour de Chat etapp 2 - Anders K ger mig en déja vu

Det här inlägget börjar den 17 augusti på Bianchi Café & Cycles, Norrlandsgatan 20 i Stockholm. Vi, ett gäng västeråscyklister som firar Cykelkattens 100 (nu 122!) likes på Facebook, har cyklat de tolv milen från Västerås. Vi har blivit hämningslöst fotograferade av vår följebil och känner oss omåttligt proffsiga.

Det är i sus och dus på cykelhaket i storstan där servitörerna pratar italienska som jag kastas tre år tillbaka i tiden - av en cyklist jag knappt känner.

Anders Karlsson.

Anders Karlsson sätter sig mittemot mig med en tallrik mat. Han ger mig och Katja varsin melonskiva från sin tallrik och det är ungefär då, precis där, som jag inser att Anders Karlsson har varit hemma hos mig. Jag har öppnat dörren och Anders har stått i mitt trapphus i cykelmundering och det har varit novembermörkt. Han har tittat lite ned i golvet och haft med sig två cykeljackor som jag har provat. Två gulblåa med proffsmeriter av något slag, kanske från Kroatien.

Anders är den som svarade på min annons om cykelkläder för ganska exakt tre år sedan när jag precis hade köpt racer. Jag ville hitta begagnat och just då en vindjacka. Jackorna som Anders ville sälja var tyvärr för stora för mig så det blev ingen affär, men senare fick jag ett mejl. "Anders K" hette det i avsändarraden. I mejlet fanns bild på ett av många hemmabyggen. Jag minns att jag som alltid när folk bygger grejer, förbluffades av hur han lyckades montera ihop lite olika delar till en fungerande cykel. Han måste vara oerhört kunnig, eller väldigt passionerad.

Anders Karlsson - Anders K.

Och nu sitter han här mitt emot mig på Norrlandsgatan 20 efter tolv mil i sadeln och käkar italiensk buffé. Ibland plirar han stillsamt upp på mig, som han gjorde i trapphuset för tre år sedan.

Dags för avfärd, alla står och stampar och fyller på vattenflaskor och går på toa en sista gång. Vinkar hej då till följebilen, vi ses efter vägen! Jag är så där oförskämt pigg som jag bara blir efter tio mils uppvärmning. Jag leder oss ut ur Stockholm genom Rålis och Vällingby och ut på landsvägarna. Jag njuter, flyger, svävar. Roar mig med att ta rygg på Anders K - han är den typen av cyklist som gör det svårt för mig att se var kroppen slutar och var sadel, trampor och styre börjar.

Hallå kommer ni eller

Anders K tar mycket vind. Vid Kallhäll är han så långt framför oss att han inte hör när vi ropar. Det är ju fel avfart. Anders, stanna, Anders, vänd. Hallå, Anders. Men han är redan vid horisonten. Vi stannar, dricker vatten, tittar mot den gula pricken som försvinner i fjärran - och som till slut kommer tillbaka till oss.

Strax innan Enköping tvingas Katja bryta. Ett knä jävlas och ingenting av det vi tipsar om hjälper. Följebilen stannar till och Katja linkar in medan Rosen surras fast på taket.

En person kort, inte bra.

Vi klickar i och fortsätter och till slut rullar vi in i vår hemstad. Västmanland välkomnar oss med en alldeles osannolik kvällning, som vi inte kan se oss mätta på. Får det vara så här vackert att cykla?

Så når vi Hälla och stannar på parkeringen, där följebilen väntar. Katja har förberett så att alla cyklister och fotografer och sjukvårdare i följebilen får en plastmugg med nånting starkt i.

Vi gjorde det.

Vi startade en mulen augustimorgon och cyklade genom regn och blåst och rullade in i Stockholm över Tranebergsbron. Vi smekte längs med stadshuskajen och landade på Norrlandsgatan.

Sedan cyklade vi hem igen.

Och om någon frågar mig om jag hellre kör Västerås-Stockholm T/R än Vätternrundan, eller något annat lika långt som jag någonsin provat, så svarar jag

ja!

/Anna

Foton: V. Sten, M. Iremo

Mätta cyklisten: Ugnslax med potätmos och saffransyoghurt till.

Häromdagen tog jag min gula tralla förbi Färsk Fisk Direkt Från Göteborg-ståndet utanför Willys på Hälla för att fynda färsk lax, nittioåtta spänn/kilo. Blev en rejäl firre på nästan tre kilo, brutalt dekapiterad och filéad under tiden jag och fiskgubben snackade recept, tackar tackar! Och så gjorde jag en av mina favorita rätter - vardagsenkelt och helggott i ett.

Man behöver, för fyra portioner:

Till lax: ½ färsk lax, mer eller mindre filéad fast med skinnet kvar, matolja, helst raps- och olivblandning, salt, vitpeppar, färska kryddor efter smak, jag kör gräslök, lite timjan, sedan är jag rätt så förtjust i Seafodd & Fish-blandningen från Santa Maria (om man har ont om tid)

Till potatismos: Potatis, mjölk, smörklick, salt och pyttelitet riven muskot

Till saffransyoghurt: Naturell yoghurt à la "jag-är-ingen turk-utan-grek"-varianten från Lindahls, saffran, salt, peppar, rödlök, en tesked röd rom.

Arbetsgång:

Slå på snygg musik. Alltid.

Börja med att blanda ihop ingridienserna till saffransyoghurten. In med yoghurt, salt, peppar, rödlök, rommen och saffranet i din finfina skål. Tänk på att inte överdosera saffran. Ställ in röran i kylskåpet och ta inte fram förrän det är dags att servera.

Skala potäterna och börja koka dem så länge som det krävs för att de ska bli mjuka nog för att pressas till mos. 

När strax under en halvtimme återstår på potatiskokningen, dränk en ugnsplåt i massa god matolja. Lägg upp fisken snyggt på plåten, antingen direkt eller på bakplåtspapper. Salta och vitpeppra lätt, på med lite kryddor. Skvätt lite citron på stackaren. Mera olja, nu direkt på firren. Strunt i att panera - färsk lax talar för sig själv. In i ugnen på 150 °C. Låt laxen bli genomgräddad men inte för torr (innetemp strax under sextio grader).

Ta ut laxen och låt den stå och svalka sig någon minut. Under tiden, pressa potäterna. In med mjölken, liten klick smör, salt, pyttis muskot, vispa ihop kalaset, mums mums mos är redo att serveras till firren. Ta ut saffransyoghurten ur kylskåpet. Smycka upp rätten med nån kvist persilja eller två!

Servera med flädersaft eller bärs till.

Mätt cyklist garanteras!

//eran huskatt

Fler Mätta cyklisten avsnitt: här och här 

Fem skor som är lite extra snygga och lite extra nödvändiga just nu.

Hej.

Med hösten kommer friskare luft, nya tränings- och livsmål, designuppdates hos firmorna som håller intresset vid liv hos oss i CK Konsumtion och självklart - skosug. För hösten är ju förutom cykling, löpningens och promenadernas tid. Samt vårdrömmarnas tid! Här kommer fem skor jag finner lite extra snygga och nödvändiga just nu. Vilka är era favoriter?

Även om årets prestation på fransk mark tillhör gode Froomis så är vår gode mod Braaadley fortfarande obesegrad när det gäller brittisk retrosportestetik. Få har missat Fred Perrys samarbete med Wiggins, och det senaste tillskottet i form av Randen-pimpade mockasneakers får mig att känna en lättare släng av penisavund - skorna finns nämligen bara i herrmodell (precis som resten av kollektionen, skärpning Wiggo & Co., som ändå påstår sig stödja kvinnligt cykelintresse!)

Vittoria 1976 Pista-racerskor, speciellt de cykligt vita (så klart!). Nu när den klassiska skon finns med kolfibersula behöver en inte oroa sig över vikten heller. Funderar (drömmer om... plånboksnavigerar...) på ett par sådana kombinerat med en ny, vit hjälm till våren, vad säger ni om det? Jag behöver ju ändå en ny hjälm och nya skor. 

Ett par rejäla men ändå lätta vandringskängor, till exempel dessa eller dessa på Outnorth. Tänk om jag verkligen får andan ur vagnen och tar och vandrar med mina vänner nästa sommar! Jag och min friluftsälskande väninna Nadja spånade nämligen lite vandringsidéer i söndags...

Monokroma (fråga inte varför, men är helt såld på monokroma saker just nu) terränglöpardojor. Jag springer sällan, men de gångerna jag springer gör jag det helst i terräng. Förra året så njöt jag verkligen av höstlöpningen och jag hoppas att jag även i år hinner springa några friska mil innan snön lägger sig över landet. I skogen känner jag mig stark, lätt och snabb. Här Haglöfs urläckra Gram Comp Q-trailrunningskor, finns också på Outnorth.

Som den fabelkattälskande (sant, föredrar hundar irl även om jag haft en och en annan katt som jag hållit av) person jag är så kan jag inte låta bli att sukta efter ett par vardagsskor värdiga en cykelkatt i casual mood. Tyvärr så är dessa ballerinas från Charlotte Olympia med femtusenkronor lite för dyra för att riktigt räknas som vardagsskor, men jag kan väl drömma lite ändå..?

I samarbete med Outnorth

Försiktigt morgonleende.

Hej.

En liten inblick i hur det ser ut i jobbets omklädningsrum när jag väl dratt av mig mina cykelkläder. Gammelbibsen (trekvartisar belgian style, kallt om knäna nu ju), gigantiskt färgglatt badlakan, takterrassol, duschånga. Härlig stämning!

Som ni kanske så befinner jag mig i mentalt inferno just nu då jag inte kunnat cykla på ett par veckor (!) pga. dryg knäsmärta. Men imorse stod jag inte ut längre utan cykel så jag tog mig ut på en ytterst kort och försiktig hurtigrunda. De få milen räckte för att knäet skulle småbråka, visserligen pyttelite men ändå. Jag tordes inte köra längre ut från staden ifall det skulle bli sånt läge som sist, när Valle fick hämta mig med bil. Var ju tvungen att hinna till jobbet i tid också. Tanken var mest att försöka testa den nya sadelinställningen och bara rulla lite. Hålla i bocken, smeka sadeln med rumpan, stå lite i de gulliga små västmanländska backar och så. Ni fattar. Jag hann inte bli speciellt svettig, men jag hann i alla fall andas lite cykel.

Det verkar i alla fall som att knäet gillar den nya sittställningen bättre, även om sadeln är lite för baklutad. Den eventuella inflammationen verkar dock inte lagt sig helt ännu så jag kommer att behöva ta det lugnt och rehabba eländet i några (förhoppningsvis inte alltförmånga) dagar till innan jag kan börja lita på mitt knä så pass mycket att jag kan börja köra med klubben och träna som vanligt igen.

Att jag ska vara så stark och så skör samtidigt... Jag hoppas verkligen att det beror på att jag ändå är relativ nybörjare på landsväg (är ju i slutet av min andra säsong) och att åren på cykeln kommer att stärka min kropp så att småsaker som sadelhöjdens centimeter inte fäller mig så hårt som de har gjort nu.