måndag 17 juni 2013

Skål för min andra och sista Vätternrunda!

Så var det dags, det vi hade fruktat och tränat inför och nästan ätit ihjäl oss i väntan på: 

Vätternrundan. 


Allright, kortversionen: Det blåste. Sub 11/12 splittrades. Vi kom in på drygt 11 timmar. 

Den långa versionen börjar kl. 04:58 och slutar med en efterlängtad målgång kl. 16:11. Däremellan var det ren ondska i baksida lår och jag bommade klungan två gånger och tvingades även släppa en cyklist från klungan som också hamnat bakom och som jag trodde mig kunna hålla jämna steg med. 

Det här inlägget handlar om hur det känns att tappa klungan, farten och hoppet, och vad som händer när man av en slump får allt det tillbaka. 

Det känns ensamt. Sen gråter man och vill krama hela klungan och bjuda alla på cykelkakor.  

Hur vi splittrades är egentligen ointressant; vi drog iväg från Motala, tog i för mycket, hälften gjorde småryck och var strax utom synhåll, jag fick ont i låret och sackade efter, andra delen av gänget kom ikapp men jag tappade snart dem också för att de trodde jag var grindvakt och därför inte märkte att jag försvann (jag var nämligen stundtals grindvakt och stundtals med i rotationen, det kunde inte de veta). Men borta var jag. Ensam utan klunga med kramp i låret i motvinden från helvetet. 


Jag hade blivit inspirerad av Tommy och gjort ett lämpligt telefonfodral som skydd mot regn och stötar. Jag var så redo!! 


Jag förbannade blåsten och det faktum att jag inte hade värmt upp innan. Jag hade så ont i låret att jag knappt kunde dra runt vänsterbenet och cykeldatorn visade 19 km/h. På flacken. Jag testade olika sittställningar: bakåt på sadeln, framåt, åt sidan, jag masserade insida lår mot sadeln, möjligen att stå upp hjälpte lite. Jag drog mig till minnes det vi cyklister aldrig verkar lära oss: att vi ska TA DET LUGNT i början av ett långlopp för att ha krafter kvar och känna in kroppen. Och så förbannade jag mig själv för att jag aldrig hade gjort tidningen Cykla:s enkla styrketräningsprogram som skulle stärka bålen och därmed hjälpa mig att belasta kroppen mer jämnt.

Jag tittade ut över Vättern och började planera för en dag på solokvist. Jag skulle njuta av utsikten, stanna vid varje depå, köra i mitt eget tempo, kissa så ofta jag ville, kanske näcka i Vättern och ta estetiska foton. Hur lång tid skulle det ta, 15 timmar kanske? Det skulle bli en fin dag! 

Sen tänkte jag på min klunga, båda klungorna, resten av cyklisterna som var framför mig. Jag skulle cykla utan dem. Det var ingen som skulle glida fram i par med mig och fråga hur det kändes i nacke eller ben. Ingen som skulle kommentera min fina namnskylt eller fundera på vädret tillsammans med mig. Ingen som skulle bry sig om att jag pekade och ropade "Hål!". 

Jag var ensam. 
Så här såg de ut, delar av min klunga! (tack Micke för fotot, hoppas ni hade det bra i halleluja-backen)


Jag tröstade mig med att jag iallafall skulle bryta en norm: den solocyklande mannen skulle bli den solocyklande kvinnan, hård och stark och snabb (eller bara ensam). 

Låret skrek och jag tänkte bara på depån. Gränna och polkagrisar och kullerstenar. En gråhårig tant hejade på mig från trottoaren. Två män med tempomage rullade förbi. Jag såg en skitsnygg Bianchi-flaska och övervägde att stanna och ta upp den, den var riktigt retro-snygg, men fortsatte, ville bara komma fram.

Sen tänkte jag på min klunga igen och på hur pissigt allt kändes. Var jag inte bättre än så här, klarade jag inte mer? Hade jag betalat 1200 spänn för att sitta på cykeln och plågas? Varför i h-ete utsatte jag mig för det här? Som den bortskämda medelklassbrud jag är, så började jag snyfta. 

Jag både älskar och hatar att gråta och cykla samtidigt. Jag har gjort det en gång tidigare (privata skäl) och det kändes eländigt. Cykling ska vara en källa till glädje, inte gråt. Och framför allt får man en sån hemsk klump i halsen av att hålla inne med den (det gäller ju för övrigt även när man inte cyklar). 

Men det är också någonting med att ta ut sig fullständigt och därav fälla en adrenalintår, eller en tår av lättnad. Och det var precis det jag gjorde när jag såg min klunga i Gränna där de stod vid cyklarna och skulle klicka i. De ropade mitt namn och jag bröt ihop och förklarade hur det var och glömde att jag var kissnödig och grät lika mycket som jag hade kissat om jag hade gått på toa. 

Jag fick två chokladbitar och la mig på rulle. På två minuter var jag glad. Jag flög uppför Kaxholmsbacken och på krönet stannade vi för en kort paus och jag stegade ut i diket och drog ned bibsen. 

 kirs-paus


Resten är historia. Inga skandaler, inga punkor, två kedjehopp, ett par extra kisspauser. Någon som släppte på trycket och grät målgångstårar av att ena foten hade gjort förbannat ont de sista milen. Ja, det var en slump att jag hann ifatt dem vid depån. De skulle verkligen precis klicka i och dra, det hängde på några sekunder. Hade jag tagit upp Bianchi-flaskan hade jag aldrig träffat min klunga igen. 

Varför det var min sista Vätternrunda? 

Tja, 30 mil är helt enkelt för långt!! 

Stolta, glada, vackra. Tillsammans.

(tack Karl för fotot, och Frank som med hjälp av Hasse stod för ledarskapet, vi ägde)


/Anna

PS: tror ni inte jag mötte CK Medvind i målfållan! Mr Johan Lilja med blomsterkrans i håret hälsade glatt och det var verkligen trevligt att se dem igen och höra att de kommit runt på 10 timmar! Jag passade på att krama om hans gravida fästmö, Ulrica, en studiekamrat till mig. Världen är så underbart liten. 

10 kommentarer :

  1. Starkt starkt starkt jobbat!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack för dina ord, ska köra triathlon i Stockholm i augusti så jag måste börja se bortom cyklingen också...

      Radera
  2. Svar
    1. Oj då Helena, det var ju visst gästbloggaren här som körde, dvs. Anna! Men tack ändå!! Jag är glad att jag kom ifatt klungan, annars hade jag tappat allt.

      Radera
  3. Bra och välskrivet inlägg, roligt att få läsa och din resa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. kul Stefan, det blir nog fler resor, om än inte till Motala...

      Radera
  4. Bra och kul rapport från rundan! CK Medvind finns överallt! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, ni täcker in det mesta av det bästa!

      Radera