torsdag 29 augusti 2013

Ode to Grannen.

Det var en gång en fyrtioårig man
nybörjar-Nishiki hade han
han putsade och smekte den konstant
men bytte sedan till en annan landsvägstant

en Trek-Madonna blev hans val
så styv och röd, så snabb och sval
asfalten under hjulen den försvann
precis som timmarna för våran man.

Landsvägen blev passionen
vinden likaså
vår man han trotsade tyngdlagen
han lärde sig att cykla fort som få

när andra klättrade i backar
så flög han uppför dom i ett
när andra bad om nåd och vila
så fnös han och så sa han "Njet!"

han fyllde nyss fyrtioett vår man
fortsätter cykla snyggt och samvetsgrannt
han kallas Grannen även känd som Bäck
och landsvägsdressen sitter som en smäck.




Ha den äran Mattias Bäck!

Bild: Micke Iremo

Knädilemmat.

Hej.

Ibland skiter sig saker ändå, fast en jobbat hårt för att de inte ska skita sig på ett tag i alla fall (notera bisterheten, beska bismaken och kärva tonfallet).

Vi börjar med att en stund betrakta Figur 1: Mitt högra knä.

Figur 1: Mitt högra knä.
Smärtcentrum verkar vara inne i själva knäet, sedan sprider sig smärtan neråt i vaden
så att hela underbenet strålar och skriker

Betraktat klart? Nå? Slutsatser? 

Jag börjar misstänka att jag är i stort behov av fackmässig bikefit. Eller kan det vara att jag helt enkelt är obevekligen vek? Senaste tillskottet i Krämpor CK-stallet är nämligen plötslig knäsmärta som har lamslagit mig sedan slutet av Tour de Chat (som förresten inte kommit ut som episkt inlägg än, shame on me, åtgärdar snart).

Låt mig dra storyn så får ni dra egna slutsatser - och förstås komma med välmenande råd och förslag! 

Min förra sadel var av en mjukare typ. Helt ok, men tyvärr lite för smal och lite för mjuk för min rumpas smak. Efter att ha dragits en vecka med otäck feeling lite väl liknande begynnande tryckskada på ett visst känsligt parti, bestämde jag mig för en ny sadel. Sagt och gjort. En vacker onsdag för ett par veckor sedan monterade jag och Anna på en ny sadel på rosen och jag mådde kalas - och mina känsliga partier likaså. Den nya sadeln hann uppleva ett par vanliga pass, ett Tunby GP samt - nitton av Tour de Chats tjugofyra mil. Varför enbart nitton?

Jo, på vägen tillbaka från Stockholm började en liten smärtkänning visa sig i knät. Sådan där känning som när man, ni vet, har satt klossarna för långt fram eller bak. Klickande strålande smärta som de första milen "trampades bort" men som återuppstod varje gång jag klickade i på nytt. Till slut vägrade den försvinna helt bestämde den sig för att stanna kvar i knäet och det var ju tur att vi hade följebil med oss och ja, resten är historia.

Hursom!

Den stora misstanken blev förstås att sadeln vart felinställd och det var ju sant - den nya sadeln är ju mycket plattare än den förra och alltså satt jag ett par cm för lågt under hela distansrundan! Förmodligen var det just där som knäet mitt bestämde sig för att balla ur.

Väl hemma justerade jag sadeln men skadan var redan skedd. Inte blev det bättre av dumasfaltslöpningen (sorry löparfans, men jag ogillar verkligen känslan av asfalt mot mina fötter. Asfalt = cykling, skog = löpning, är ni med?) under Bellmanstafetten. 

Så iförrgår uppstod tragikomik ute på skultuna då jag, efter att ha gjort ett finfint försök till att lugnt (så klok är jag ändå) cykla i grupp, var tvungen att adjöka dem, försöka cykla hem på egen hand, svimma nästan av på grund av smärtan och behöva ringa Valle <333 som kom med lilla Kian och plockade upp mig och hojen. Då gör det fan ont, att en inte kan ta sig hem på egen maskin alltså!

Så nu sitter jag här, deppig, med smått (eller stort?) inflammerat knä, och funderar på hur jag ska rehabbas så att jag kan börja träna normalt så fort som möjligt. Ska meka med sadeln igen. Och köra F&S-pass under tiden, om jag överhuvudtaget kan hoppa nu.

Har ni några idéer? Är det så enkelt som att sadeln är felinställd? Sist jag hade ont i knäet var när jag började köra med klossar, våren 2012...

//er ledsna huskatt

måndag 26 augusti 2013

Bilindustrin vs cyklisterna

Hej.

Tänkte dela med mig av ett dokumentärfilmtips (för dokumentärer är de bästa slags filmerna efter sci-fi och äventyrsfilmer, är vi överens om det?).

Den första filmen som helhjärtat ägnar sig åt ekvationen bilister (eller snarare, produkterna av bilindustrin) vs cyklister är här i regi av Fredrik Gertten.


Jag hoppas verkligen att det inte bara är vi cyklister, som kommer att se den här filmen. Trots allt handlar ju filmen främst om hur bilindustrin tagit grepp om gaturummet och vad konsekvenserna har blivit för dem som väljer bort bilen till förmån för egen rörelseenergi. 

Tack Åsa för tipset! (Och jag ser verkligen fram emot vad Krister kommer att tycka om den, förväntar mig en recension så småningom)

The Trallah is dead, God save the Tralla!




Hej.

efter regn kommer solsken - fett klyschigt aight? Men helt rätt i detta fall ty min nya älskling är just, solgul!

eller, ok då, Touren-gul, klassiskt tung i stål, med tjolskydd, tre SRAM (lol, visste inte ens att SRAM gjorde pryls till stadshojar)-växlar, kurvig styrstam och alldeles förberedd för Brooks-sadel och styrlinda samt någon riktigt festlig korg - välkommen hem min nya tralla!

(och ja, jag är en hopplös retrosucker, så nej, det blir ingen modern hipsterhoj, och nej, enda gången jag använder byxor är i sportcykel- och träningssammanhang, aldrig till vardags så jo, tjolskydd är så välkommet!)

Tack XXL för det fantastiska lockpriset och tack far för att du delfinansierat inköpet. Jag hoppas verkligen, att jag och min nya gula baby, ja att vi kommer att bli gamla och sådär skönt väderbitna tillsammans.

söndag 25 augusti 2013

Allt som inte hände idag

Det fanns egentligen ingen svordom som var tillräckligt beskrivande för att uttrycka det jag kände i fredags kväll efter jobbet, men jag sa det ändå. 

FAN.

Det var min hals, inget konstigt egentligen. Andra jobbveckan avklarad och en massa nya bassilusker på tåget till jobbet som kroppen inte alls kände igen efter sex veckors semester, och på detta den tilltagande sensommarkylan. Min permanenta brist på sömn som rubbar immunförsvaret. Dessutom, byråkraten jag delar rum med som för några dagar sedan gick hem för att kurera sig från nån förkylning.

Fan. Fan fan fan. 

För jag visste ju att den där klumpen i halsen skulle tvinga mig att ställa in min triathlon-premiär som sedan länge var planerad att äga rum i Stockholm den 25 augusti. Jag, Lisa Nordén och alla andra liksom.

Sensommarsol, nån sekundmeter från sydväst, 18 grader i Riddarfjärden och därmed inget krav på våtdräkt.
Väder, vind och vattentemperatur kunde inte vara mer perfekta!


Det här är sådant jag INTE har gjort från kl. 10 igår lördag, fram till kl. 13.05 idag söndag:

- cyklat de tio soldränkta milen mellan Skallbergsgatan och Upplands Väsby med lätt packning för att sova över hos min syster
- pausat och ätit en cykelkaka och tittat upp mot solen och tänkt "F-n imorgon blir det traithlon!!"
- bjudit min syster på cykelkakor
- bjudit Lisa Nordén på cykelkakor
- kletat in mig med asmycket brun-utan-sol för att se snygg och fräsch ut
- åkt pendeltåg med cykel in till stan
- förberett för vältajmade växlingar och fumlat med strumpor, skor och nummerlapp när det väl varit dags
- stått på starten och darrat av upphetsning och tävlingsnerver och känt stämningen av att vara DÄR
- crawlat de 750 metrarna med simglasögonen innanför och inte utanpå badmössan enligt senaste stalltipset
- drunknat
- cyklat två mil i cykelbyxor utan vaddering
- sprungit mina snabbaste 5 km någonsin
- kramat om Klara, Ingela, Maria, Katja och Mattias efter målgång

Här är sådant som jag å andra sidan faktiskt HAR gjort:
- somnat i soffan och fått dekorativa ränder på vänster ansiktshalva
- plockat krusbär och vinbär och luktat på surströmming hos Caroline
- lagat matlåda inför imorgon
- satt en burk vitkål på mjölksyrning och dekorerat den med morotsbitar
- rivit ut skitiga lakan och bäddat med nya fina blåa
- parkerat mig på balkongen och sörplat i mig en smoothie på krusbär, vinbär, hallon, banan, äpple och vitkål
- lyssnat till hur grannen, 7 år, spelat fotboll i trappuppgången
- druckit nattsvart kaffe i morgonsolen
- svävat runt i lägenheten till Savage Garden (jag VET, men det händer alltid när det är mycket känslor i omlopp)
- baxat ut torkstället med tvätt på balkongen för att se om det får plats (det fick det, så nu torkar tvätten snabbare eftersom det är så gudomligt soligt idag)
- blivit varse att grannen ovanpå vattnar sina blommor
- skickat in vår skrivelse om schysst fika till cykelklubben (förslag på policy för mer ekologiskt, rättvist och grönt fika, kanske har andra klubbar redan gått före, skriv gärna till oss om det i så fall!) 
- konstaterat att det var länge sedan jag satt på balkongen i morgonsol (är det det som folk gör när de inte cyklar??)
- funderat på hur jag ska kompensera för de 925 kr som jag, genom min hals, har kastat i Riddarfjärden
- med hjälp av ovanstående försökt tränga undan känslan av att vara den som bangar

För när jag tvingas bryta på grund av hälsoskäl, så blir jag extremt jättebitter. Jag kan inte acceptera att inte få vara med och leka. För mig finns inget värre än att erkänna mig besegrad av baciller eller virus eller nåt krånglande knä när det enda jag vill är att vara EN AV DEM SOM GJORDE VAD-DET-NU-ÄR PÅ-REKORDTID NÄR-DET-NU-VAR.

När jag tvingas bryta, eller alls inte tar mig till starten som idag, måste jag kämpa för att tvinga bort känslan av att

alla andra är på en fest dit jag inte är bjuden.

Men jag vet ju att jag VAR bjuden. Och det var flera fantastiska vänner som skulle åka in till stadshuskajen för att heja på oss.

Och då tänker jag på alla de ljuvliga cykelminnen jag bär med mig från den senaste tidens äventyr med vänner i olika konstellationer:

...Vätternrundan där bland annat jag och Ingela gick i mål på 11.16

...solosemestern på Gotland, jag med lätt packning i soldränkt med- och motvind, i sadeln och på olika stränder.

...träningslägret i Jönköping, där jag till slut klättrade uppför den fruktade Klevaliden utan att stanna!

...och vätterndoppade med Katja på precis det cyklistvis jag hade drömt om!
...Ride of Hope Västerås-Uppsala t/r i värdigt klungsällskap av cyklister från hela landet...

...Tour de Chat (Västerås-Stockholm t/r), där vår fantastiska, brokiga periferi-klunga for fram på bästa proffsmanér med egen följebil...
...och fick uppleva det här på hemvägen

Det här inlägget publiceras strax efter kl. 13.05, när jag skulle ha gått i mål på Stockholm Triathlon.

Till alla starka, vackra, uthålliga medtriathleter och alla andra som jag cyklar med vill jag bara säga en sak:

TYCKER OM ER!

Anna

Foton: Mattias, Ingela, Katja, Valle och Micke

fredag 23 augusti 2013

Hjullöst elände.

Idag är en dag av cykelsorg :(

Även om rosen är min sportälskling så har jag ett så kallat vanligt liv också dvs. jobbar, handlar mat, hälsar på kompisar och sånt, ni vet. Och då är det inte rosen som är min arbetshäst förstås - utan en cykel som jag trott enbart jag har nytta av, dess skick och dess looks av att döma! (satans bekväm och stabil också, tar sig fram i alla, och då menar jag alla, terräng- och väderförhållanden)

Men.

Min älskade, året-om-användbara Biltema-tralla, med alla sina kvalitets- och bristande-skötsel-skavanker, med rostig kedja (som dessutom hoppat av), tippande korg, knappt någon luft kvar i däcken... Den är stulen! Bortrövad, bortforslad, kanske slängd i ån, kanske ligger i nåt dike...

Oavsett var den är så är den inte hos mig och det är väldigt, väldigt tråkigt. Hörrni tjuvar, vad ska ni med den till? Hoppas fan ni använder den som transportmedel. Fast känner jag Västerås rätt så ligger den någonstans nere på åbotten tillsammans med tiotals andra offer för meningslöst idioti. För er så är den bara en worthless piece of alu, men för mig så är det mitt huvudsakliga transportmedel (förutom mina ben då) - året om!

Blir jag tvungen att köpa en ny brukscykel så innebär det att jag tyvärr får vänta med att köpa nya glasögon (ekonomin tillåter nämligen inte inköp av både och)

Efter mobbing måste stöld ändå vara det fulaste och lägsta en människa kan göra mot en annan.

Har ni en gammal hoj som står och dammar i källarn, eller känner någon som har en sådan och är sugen på att bli av med den till rimligt lågt pris - tveka inte att hojta till.

Under tiden gråter jag lite tyst. Fanfanfan!

Om någon månad är det så här vackert på jobbets cykelparkering (tog bilden förra hösten)
Men där lär den nya cykeln knappast få stå längre! (ån med alla sina tiotals dränkta hojar syns i bakgrunden)

onsdag 21 augusti 2013

Muscle up!


Precis som Johan har jag nu lagom till höstvindarna är här, börjat återgå till styrketräning. Eller, i alla fall tagit tag i förestående styrketräning .Det har liksom inte varit tillräckligt dåligt väder än för att faktiskt förmå mig att träna inomhus. För er som inte vet så har jag en släng (minst sagt!) av inomhusträningsfobi. Det ska till med riktigt kallt och jävligt utomhus för att jag ska trivas med att svettas inne!

För er som följt min blogg ett tag så vet ni att jag är 100 %-cyklist med cirka 30 %-längdskidåkning som vintertillskott.

Visst, jag tränar väl annat också, som simning då och då för att hålla uppe tekniken om jag någon gång behöver fly från en oceankryssare eller någon ond haj ute i Atlanten och jag springer väl ibland med, för att doktorn en gång i tiden sagt till mig att stötigt är bra för min klena ländrygg... Som den urbana friluftare jag är så kör jag väl det mesta friluftsaktiva som bjuds. Men allt detta är ju sekundärt.

Cykling är min satsning, längdskidor är det som tar mig igenom vintern.

Alltså ser jag på styrka enbart som komplement only, dvs. en del i min cykelsatsning. Men en extremt viktig del! (Det är nog ingen nyhet för någon att styrketräning är någonting vi människor i allmänhet får leva med att utöva, vare sig vi egentligen tränar något annat eller inte tränar alls.)

Föga förvånande kommer fokuset i denna säsongs styrketräning hamna på ryggen samt benen. Ett relativt nytt inslag kommer att bli fotledsträning (tack finaste Tony för goda fotledsträningstips!) eftersom jag belönats med en dumvrickad (höhö) vänsterfot som sätter käppar i mina hjul så fort tillfälle ges. Så, planen är precis så där simpel som den är genialisk, uppbyggnad av:

- ryggmuskulatur (med fokus på ländryggen, i kombination med bålstyrka)
- benmuskulatur
- fotledsstyrka.

(Armar, rumpa, bröst etc. tillkommer förstås också, på köpet dårå)

Och allt, kombinerat med en rejäl dos av grupptryck. Ni vet ju det där om mig, att jag tyvärr inte fixar det där med gym (även om det händer då och då, typ kanske två-tre gånger per år). Grupp ska det vara, och klämkäcka utrop (förutom på spinningen, då vill jag fasiken strypa de instruktörerna som tar sig friheten att vara alltför klämkäcka, trance ska det vara, dunka dunka och gutturala stön från gubbsen bredvid mig, få andra ljud).

Så, nu är årets Friskis & Svettis-kort inköpt och jag håller på för fullt med att planera passen utifrån det upplägget som kommer att ta min cykling 2014 till helt nya nivåer (precis som cyklingen 2013 nått nya nivåer jämfört med 2012, tänk vad tacksam min kropp är ändå att jobba med!). From nu kommer ryggen aldrig mer stoppa mig från att bli bättre, snabbare och självklart, snyggare cyklist.

Med förhoppning om fortsatt sommar- och höstvärme (så vi slipper inomhusträning ett tag till),

eran målmedvetna huskatt


Bilder: 1 Micke Iremo (TdC '13), 2 Anna Lindén (i Jkpg), ljussättningen ändrad av mig

tisdag 20 augusti 2013

För att strålen ändå trängt sig igenom

Det är när det är gryningsmörkt, och augustimorgongrått och kyligt och jag är fortfarande lite morgonhungrig för jag har väldigt svårt att äta frukost ensam och jag drömmer lite om Annas cykelkakor. När jag ser att molnen rör sig snabbt snabbt, och det kanske kommer mer regn. När jag försvinner i mina tankar, när leendet på mina läppar är fortfarande lite stelt för jag haft en lång, trött vecka med mycket jobb, mycket planering, många frågetecken, oroliga nattstunder då jag inte riktigt förstod. När jag fortfarande måste koncentrera mig på att inte tappa konversationstråden så att den som är bredvid mig i klungan just nu, inte finner mig ointresserad och oartig. Jag vet att jag måste komma igång, jag har sett fram emot denna turen så länge, jag vet bara inte riktigt hur och mitt huvud är inte fyllt av musiken ännu, jag försöker mixa Grannens fulcrumfrihjulande i skallen så att det bildas musik att börja nunna till, men måste ändå trampa upp pulsen, till och med växlarna verkar inte riktigt ha värmts upp.

Plötsligt måste jag titta upp mot himlen eftersom jag som inte har solglasögon, för att det bländar mig, någon öppning, vadå öppning, det är ju säkert kilometervis, nej kanske hundratals ljusår med moln som hindrar mig från det som finns däruppe, och från det som finns däruppe att nå mig, och det är så stort, så ofattbart stort att det är nästan skrämmande att tänka på, för det är stort, och jag är liten.

Men det bländar mig igen. Och se där, det är ju en öppning, den tjocka, tunga molnridån har skingrats till förmån för en liten, glad solplätt som låter strålen tränga sig igenom tillräckligt mycket för att jag ska vinka, så där lite obemärkt, tänka åh, tänka sig, det är ju vad religiösa folks kallar välsignelse, och jag förstår liksom feelingen, och vinken, och det blir som ett slags positiv pik, ni vet, och mina ansiktsmuskler slappnar av, och plötsligt så börjar jag nynna på en åttiotalsdänga som Anders Karlsson har skickat, och rätt som det är så känner jag en liten svettdroppe på toppen av överläppen, och det är cykling.

För att strålen ändå trängt sig igenom
förbi det grå

och jag är ju faktiskt inte så liten och rädd längre.
och jag förstår fortfarande inte så mycket

men det är

varmt igen.
och jag torkar snabbt bort en liten tår

en glädjecykeltår som senare blir till farttår och försvinner ner i den granitrika mälardalsasfalten.


söndag 18 augusti 2013

Tour de Chat kickade azz!

















Hej.

Idag kan jag beskriva mitt mående med två ord - cykellycklig och mör.

Gårdagens påhitt var nog ett av de bästa äventyren jag varit med om på två hjul - och att genomföra det i sällskap av Anna, Hanna, Ingela, Grannen, Anders Karlsson samt följebilstrion Andreas, Valle och Micke var rena rama lyxen <3

Idag har jag mensvärk, det är synd om mig, mitt ena knä värker och jag är mest gråtmild.

Så jag har sovit mycket, söndagsjobbat lite, och snart ska jag bege mig hemåt för söndagsmys. Rapporten kommit så fort jag fått in allas bilder.

Bilderna 2, 7 och 8 är tagna av Valle.

fredag 16 augusti 2013

Tjejligan tar över, eller hur vi körde Tunby GP (ett väldigt ödmjukt inlägg)


Spurtvarvet - Hanna, Anna, jag, Ingela (bild: Andreas T.)


Jag och Hanna myser till innan loppets början


Johan x 2


En del av klungan, Eva längs till vänster, grymt stark!


Tony sportar sina nya brills


Hanna och Anna rullar ner efter sista varvet 
(som jag sket i eftersom jag då trott att varvet innan var spurtvarv... Öhm... Det där med varvräkning alltså)

Igår var det torsdag-på-en-udda-vecka och alltså dags för Tunby GP. Denna gången skulle jag dock inte behöva köra ensam - vi var ett helt gäng med tjejer som skulle leka varvlopp! Från början hoppades jag på att vi skulle bli i alla fall fyra. Men tänka sig, vi vart hela sex! Det låter kanske inte som speciellt många, med för oss är det en rejäl ökning. Och det var inte vilka som helst som dök upp heller - utan starka, coola och finfina favvobrudar med starka ben och ännu starkare psyke. Tyvärr vet jag inte vad den sjätte tjejen hette och vilken klubb hon hörde till, men läser du detta - hej hej och vi är impade ska du veta, starkt kört!

Nu till själva GP:t. Upplägget är ju som så att man kör fem varv, spurtar på det sjätte, sen fem varv till, spurtvarv igen och så vidare. Totalt femton eller tjugo varv. Kurvor ingår, även om de är relativt snälla just på våran bana, sägs det.

Fyra av oss tjejerna möttes upp en timma innan GP:t och körde klassisk rulluppvärmning för att få igång benen. Nu är det i och för sig så att det helst ska till ett par-fem mil innan mina ben kommer igång, men kände mig ändå relativt uppvärmd (även om det senare visade sig vara en illusion, fick aldrig riktigt igång benen igår).

Hursom! (vi kör nutidsform för lite action, oki?)

Det börjar med att vi alla rullar iväg i samlad trupp och jag gör mitt bästa för att ligga på Evas hjul och hänga kvar i storklungan (aka snabbklungan). Efter ett tag så märker jag att resten av tjejerna ligger längre bak. Jag vet att jag förr eller senare kommer att släppa snabbklungan ändå så jag väntar in tjejerna och joinar den klungan. Och så börjar körningen! Lika lagom fort som det går på normalvarv, lika superfort det går på spurtvarven! Tyvärr så bommar jag samtliga spurtvinster. Det beror dels på sunkig positionering (dels relativt spurtens början, dels inne i kurvorna före spurten) och dels på klent benläge - tja, det går ju inte veta! Gör fler idiotgrejer. Tror två gånger att det är spurtvarv när det egentligen är normalvarv. Tack och lov så hänger Hanna på den andra gången så vi i alla fall får till spurtleken som Hanna glatt tar i hamn :) Det enda för min del riktiga spurtvarvet (som jag alltså är med på är ett spurtvarv) tar Anna hem. För övrigt är det Annas och Hannas lopp. (Ingela nöjer sig inte med femton heller, hon ska prompt köra tjugo. Sedan sticker hon hem och springer milen också. På 55 minuter. Vilken kvinna alltså!) Mina ben känns rätt så sirap. Jag känner mig mest stressad över att jag inte riktigt förstår strategin - ska vi köra som en klunga fram till spurtarna eller gäller det att köra var-för-sig-fast-ihop redan från början? Haha... Hur som helst så är stämningen på topp och vi har superkul. Och Gud så skönt det känns att träna med folks på ungefär samma nivå som en, samt bättre än en! Det är ju då en utvecklas som cyklist.

Däremot så finns det ett antal punkter jag tror kan vara bra för oss som "lag" att tänka på inför nästa gång (och det gäller förresten alla nya, inte bara oss tjejerna):

-- Körningsstrategi. Ska vi köra som lag från varv ett - och tävla enbart på spurtvarven? Och i så fall, hur fort ska vi sikta på att köra? Vissa av oss vill köra lite lugnare på normalvarven för att ge allt på spurtvarven, och vissa kanske vill testa att köra asfort redan från början för att få in "utmattningsmomentet" som ju också kan vara avgörande i spurtleken

-- Hur gör vi med snabbklungan? Ska vi redan från början strunta i att försöka hänga med dem så gott det går och köra vårt eget race, eller ska vi faktiskt försöka hänga på dem för att se hur långt vi kan gå? Risken med detta blir ju att vårt lag splittras då vissa starkare kommer att kunna hänga på längre, än de som är lite svagare.

-- Positionering kontra säkerhet. Det är väldigt viktigt att vi jobbar på att positionera oss på ett säkert sett. Tävling är tävling, men det gäller ändå att inte släppa på säkerheten. Jag vet med mig att jag som den glasögonorm jag är, har ibland svårt med perifert seende, men då vrider jag extramycket på skallen istället. För kraschar jag motståndarn så kraschar jag förmodligen själv på köpet... 

-- Varvkoll. Detta gäller främst mig själv haha, jag är ju sämst, har ju kanske med mitt obefintliga sifferminne att göra? Till gårdagens GP hade ju arrangörerna fixat en finfin pärm med stora, synliga varvnummer på, men något måste gått snett för pärmen fanns inte på plats igår. Stackars Caj som skötte varvkollen skrek allt vad han kunde, men det är ändå svårt att höra ibland. Nästa gång ska jag i alla fall försöka ställa in Garminet på varvräkning, får se om jag orkar titta på datorn överhuvudtaget...

Äsch, mycket kan förbättras, vässas till och så vidare i all oändlighet, men det viktigaste är att vi hade superkul. Jag är väldigt stolt över att vi är på väg att bli ett gäng som tar vår cykling beyond den vanliga standardmotionslådan, och att jag får chansen att träna jämte de duktiga cyklisterna som tjejerna är, som ställde upp igår.

Tack! Vi är bäst.

torsdag 15 augusti 2013

GP, TdC och andra saker som är pepp.

Hej.

Usch vad mycket jobb de senaste dagarna. Knappt så jag hinner pusta ut hemma efter jobb och träning, så är det dags att jobba igen! Fick ett mindre nervsammanbrott igår, gnällde mig till sömns. Imorgon kväll ska jag tvinga mig till globalt hemmasittande. Kanske till och med slår på teven. Fast just ja, måste tvätta och städa också...

Ni ser! Jag gnäller här med. Hopplöst.

Skärpning.

Låt oss peppa istället!

Ikväll är vi inga färre än fyra (eller, kanske, förhoppningsvis, fem till och med?) tjejer som ska köra klubbens torsdagstävling Tunby GP. Tänk, hela fyra! (låter kanske lite men för oss är det grymt bra, som Hanna uttryckt det: Antalet har ju fyrdubblats...) Förhoppningen är ju som vanligt att hänga med herrklungan så länge det går men även om när vi släpper (ok, inte alla vi, men några av oss i alla fall) så finns det i alla fall en egen klunga för oss att köra ihop och "tävla" inom. Min målsättning är främst att:

- överleva

- bli bättre på att ta kurvor

- ha superkul

- kanske vinna en spurt eller två? Fast det vågar jag knappt hoppas på. Men vi får se.

Och på lördag är det ju dags för Tour de Chat. Som vi har hoppats och peppat för det! Tyvärr är väderprognosen skrämmande negativ. Både YR och SMHI hotar med regn i början på dagen, usch. Hur kul är det att starta i hällregn och kyla? Inte alls... Men. Inget avbokas ännu utan vi håller tummarna för att vädergudarna förbarmar sig över oss. Lite regn någon gång mitt på dagen skadar inte, men bara hela resan inte behöver genomföras i regn... Skvallret säger förresten att vi kommer att ha en egen följebil. Hur fint är inte det? För er som har tänkt att köra det fantastiska distanspasset med oss - håll utkik på era respektive berörda klubbars hemsidor, på Cykelkattens Facebooksida, min Twitter samt här på bloggen.

Håll tummarna för mig och Tour de Chat nu!

Puss!

onsdag 14 augusti 2013

Känn ingen press.

Hej.

Jag har blivit en sån där glad idiot som gillar att köra långt, länge och så fort det bara går. Det har alltså lett mig till den djupa insikten om att det är dags för en ny sadel. Min mjuka gulliga Selle Italia damsadel är helt enkelt just för mjuk för att hålla mina mjukare delar utanför trycket. Usch på trycket. Efter lördagens tjugomilakörning (ok, nitton dårå från dörr till dörr) så har en viss kroppsdel inte riktigt känt sig på topp, speciellt inte en viss mindre del av denna kroppsdelen. Sedan dess har jag panikerat, upplevt dödsångest, tankar som Shit tänk om jag utvecklar värsta sår som inte låter mig cykla på evigheter bla bla och ja, stämningen har inte riktigt varit på topp, och knappast mojon heller.



Så igårkittade jag upp mig på en Specialized Ruby med titanfäste och kolfiberförstärkning. Tyvärr fanns den inte i vitt på Cykloteket här i stan men jag hade inget val så jag tog en svart med vita detaljer, lagom monokrom och matchande min tysk-italienare. Kanske fular mig och utnyttjar bytesrätten lite senare, om de får in vitt inom en månad. Fast det berättar vi inte om för Cykloteket, oki?


Jag lurade över Anna på lite mekstuga. Här ser ni Anna, lugnt klurandes på konstruktionen medan jag panikgooglar på "install bike saddle racer Specialized heeelp".


Hade jag varit smartare så hade jag kanske tagit bild på hur konstruktionen (alltså plattor och skruvar och diverse smådetaljer) såg ut innan jag hade skruvat isär systemet. Men vadå, superlätt tänker ni nu, men säg inte det, massa små hål och grejer.

Fast jag fattar ändå inte, varför bifogas det ingen manual till sadeln? Ska nog dra iväg ett mail och skälla ut Mike Sinyard. Jag är en manualperson. När jag köper en ny grej är manualen nästan lite mysigare att läsa än att randompilla på själva grejen. Erkänn att ni är likadana! (lite OT men kommer aldrig komma över besvikelsen Apple bjöd på när de istället för att skicka med en glansig, vit booklet med massa mystext om iPhonens diverse funktioner, förvisade en själlös digital guide inne i själva apparaten)


En halvtimme... ok, fyrtio minuter senare var sadeln på plats och vi kunde nöjt konstatera att visst, nu kan vi montera sadel också. Oss emellan är jag ändå inte helt säker på om den blivit monterad rätt, får rådgöra med Tony eller Grannen eller egentligen vem som helst med gyllene mekhänder. Men den sitter fast och lutar sådär lagom liiite för mycket framåt (höhö! //rebellen)


Och satan vilken skillnad! Att cykla på denna var som att cykla på min gamla Specialized-sadel (hade ju en Specialized-hoj förut), fast ännu skönare! Ännu mindre tryck mot underlivet, hejdå sittbena mina! Vreds och viktes och krängdes och studsades och provade hit och dit och kände mig som gubben i den där söta Fatboy Slim-videon när jag testade min sadel på den lilla fyramilarundan vi företog oss igår innan vi smög in till vårt absoluta favorithus här i stan för att äta lite mogna, smarriga bigarråer på tomten.

Det nalkas fler tester i vecka. Imorgon kör jag Tunby GP och på lördag kommer sadeln att utsättas för rumppressen i strax under trettio mil. Då är det ju Tour de Chat!

tisdag 13 augusti 2013

Fem till glädjeklick.







Vi var ju ändå bästa klungan. Tack Andreas för bilderna. Hojta till i kommentarsfältet om du känner igen dig, hej hej!