I know a place where no cars go

Igår kväll bestämde jag mig för att dra över till Rundeln för att hänga med mina tre favvocyklister Grannen, Anna och Valle. Ville dessutom höra allt om den berömda Vätternrundan (och speciellt Valles berättelse, Valle som körde sub 10 på sin allra första Vättern, hur starkt är inte det?)

Grannen hade som vanligt antagit en nära-stroke-min. Han antar gärna den när en undrar nånting som på sikt kan innebära stora, stora bekymmer. Ett vanligt exempel är när jag kommer med ett förslag om att antingen fixa klart i min lägenhet, flytta en tvättmaskin eller så, eller kanske mina spaceade idéer om kärlek och politik. Ja, sånt som låter banalt men som i praktiken faktiskt kan orsaka stroke.

Anna behövde lite tinto efter alla Grannens föreläsningar om sparsam rengöring av vitala cykeldelar. Jag serverade.

Efter att Annas cykel hade blivit rumsrenare än Daft Punks senaste skiva var det dags att bege sig ett par våningar upp för lite afterbike-mat och häng. Valle åkte direkt på att rulla efterrättsbollar - lakritshaltiga till alla och chokladhaltiga till mig (lakrits rockar inte min eka precis)

Plötsligt föll min gravt närsynta blick på den vackra nature morte som Anna mer eller mindre spontant hade gjort i ordning av ett gammalt trasigt vinglas och lite torkade rosor.

Mitt oroliga sinne behövde stillas så plötsligt hade jag papper och penna framför mig. På så sätt kunde de övriga lugnt ägna sig åt matlagning och konversationer utan att bli alltför störda och avbrutna. Smart, va? På min bild blev dock rosorna något mer öppna än i den igentorkade verkligheten.

Maten blev som vanligt gudomlig. Alla fyra var efter vätterntiden urtrötta på fettiga kolhydrater (är inte ni det också?) och behövde få i sig grönt, fräscht, lätt. Så sallad blev verkligen en hit!

Sedan kom alla cyklisters favvorätt - enkelt stavad efterrätt! Anna vet inte om det, men jag åt hela fem chokladbollar. Om jag skäms?

NÄ!

Grymt fin kväll med de bästa cykelmänniskorna <3