Cyklistens pallkrage är vägrenen

Häromveckan gjorde några kompisar till mig en bra grej. De placerade ut odlingsboxar i stan, som de turas om att vattna. Smaskigheterna som tittar upp ur de magiska lådorna får beundras av oss västeråsare. Kanske blir vi också bjudna att smaka ett litet grönt blad om någon i nätverket är där när vi cyklar förbi. 

Fint va!!   

Mina kompisar, och ett gäng andra sköna människor, ingår i Nätverket för stadsnära odling i Västerås. De vill att stan ska bli grönare. Nätverket har uppstått ur två eldsjälar som drivs av tanken på att vara självförsörjande. De har bland annat haft kurser under våren i hur man kan odla på liten yta, till exempel på sin innergård. Nätverket har en grönskande blogg där man kan läsa mer om vad de planterar för nånting.

Foto: Caroline Närhi

hepp

Självförsörjande! Jisses. Jag är nöjd om jag kan plocka några salladsblad från blomlådan och lägga på mackan innan jag hetsar till tåget på morgonen. 

Att så ett frö är att ha framtidstro, som någon i odlingsnätverket hade uttryckt sig. Blir man en bättre cyklist av att ha en prunkande rabatt som väntar när man kommer hem?    

Jag förundras, jag beundrar, jag tycker så mycket om att våra städer grönskar och att stadsodlarna gör så att det snart finns ett morotsland i varje gathörn. Men jag undrar, när jag klickar i pedalerna och spanar ut över all blomstrande grönsakskraft på nätet och IRL:

hur hinner de cykla?

Jag hade också en dröm om en egen pallkrage nedanför balkongen. Jag skulle bli självförsörjande på nånting lämpligt.

här skulle pallkragen ha stått! 

Den drömmen dog när jag skaffade racer.

Sen lärde jag mig att se ätbara växter i vägrenen.

Inför vårens långlopp exploderar alla Sveriges vägrenar av mat. Lite nässelsoppa till energigelen?

Lagom till Siljan Runt: nate. De ljusgröna lite mjukt rundade bladen. AKA våtarv. Gott på mackan. De här små raringarna växer blott ett pedaltramp från VCK:s samlingsplats.


När du kommer hem från Motala och tröttnat på pasta kan du glatt ta för dig av denna läckerhet: svinmålla! Tänk spenat. Tänk en gudomlig stuvning, ahh... 

Genom att skörda i vägrenen kan vi cyklister vara lite som stadsodlarna. Lite grönare, lite gladare än andra. Skillnaden är att vi skördar utan att så.  

Och så slipper vi oroa oss för om grannen verkligen ska komma ihåg att vattna våra trädgårdsland när vi är iväg på lopp. 

Bara en sån sak. 

/Anna