Midsommarnattsdröm eller den nattliga cykelflykten

Vissa dagar är lite gråare än andra, med möten, stress och sånt. Och vad är då bättre än att tänka tillbaks på något alldeles, alldeles sparkling för ett par dagar sedan? För vissa nätter kan precis vad som helst hända. Natten till midsommardagen var precis en sådan natt.

Det hela började ju med sillunch hemma hos mina vänner på deras gård utanför Sandviken och sen lite fest och stånk på det och sedan så hamnade vi plötsligt uppe i Dalfors där logdansen hölls i regi av några andra. Och grejen med logdansen är ju att det dricks och dansas mycket - vilket i och för sig är jättekul - men tidsramarna är väldigt, väldigt flytande så man vet aldrig riktigt när man kommer hem och det kan ju skapa lite panik hos en som är van att lämna festen i topp, samt nattas i lagom tid (cykliståkomma eller nåt i den stilen) samt har ju liiite svårt för dansbandsmusik hela natten lång.

Så jag och Tony bestämde oss för att fly.

Men hurdå?

Logdansgården log ju nämligen ett par-fem mil från mina vänners hemgård.

Till fots?

Nja. Lite läskigt, lite osäkert, och framför allt, lite långt sådär mitt i natten lullig på blåbärssnaps.

Lifta?

Jo tjena, fanns inte en nykter jävel inom en hundramilsradie.

Den mastiga tandemcykeln som stod lutad mot logväggen? Kanske... Men efter lite undersökningar visade den tillhöra nåt stackars par från närliggande ort och det kändes ju lite fel att stjäla från det underbara vänliga folket.

Återstod bara ett val - tigga vanliga hederliga cyklar och försöka hitta hem.

Spännande!

Den snälla damen som hade huset utrustade oss med varsin damtralla med tillhörande korg (min hade dessutom barnsits som extrabonus!) och dynamoljus och varsin reflexväst och så var det zoom zoom bye bye till logen.

Så här mörkt var det ute:

Vilket bra fotografiförsök, eller hur? Man ser i alla fall vägmarkeringar och den lilla, lilla blixten är väl glimten från Tonys reflexväst.

Hur som helst!

Hur fantastiskt är det inte att cykla på natten, förstärkt av en irish eller två, hembakta daimkakor, glädjerusig för det är sommar, midsommar, frihet, skimmer och alla små katter som med glimmande ögon tar sig över vägen bara nåt ögonblick före cykeln? Och så lite nattliga tunes på det. Så att det pulserar lite extra.

Helt fantastiskt.

och att trallan sedan går trögare än din farfars osmorda gräsklippare från femtiotalet, ja det gör väl inget? Inte när benen är pigga och lynnet glatt.

Trettiofem kilometer senare var vi hemma, trötta och svettiga men alldeles nöjda. Här skulle det sovas. Här är Garmin-turen. 24 knyck i snitt på en damtralla, med backar och allt, det är inte illa det!

ett minne att bära med sig länge.

Har ni haft en bra midsommar?