tisdag 30 april 2013

Saker att göra på en cykelö mellan cykelrundorna




åka hemliga tåg med namn som Röda Blixten och stå ute där man inte får stå alltså, bara för att se spåren serpentinerna vita hotell i kolonialstil och allt det vackra runtomkring och längta lite till något man har svårt att sätta fingret på


dricka vitvinssangria och skratta så man kiknar åt skämt så interna att inte ens man själv kommer ihåg dem morgonen därpå



göra konstiga saker med oumbärliga strandföremål



dansa som om man inte behövde åka hem

Dagen ryggen fick för sig att paja - igen!

Dagen efter första cykeldagen blev det äntligen dags för den första rejäla samrundan. En otålig skada vecekåare och norbergare trampade runt utanför hotellet i väntan på avfärden klockan tio på morgonen (way too early babes, way too early!).


Tony sken lite extra - det vankades ju liksom backar. Så här sken Tony:


Dagens utmaning skulle bli S'Arenal - Porreres via Llucmajor - lunch i Felanitx - hem via nåt ställe jag inte minns namnet på.

och det gick ju bra först. Visst, jag sög i de längre dryga backarna (jag suger alltid i de längre dryga backarna, sån är jag bara, nötig men långsam, långsam!). Men annars blåste vi på, helt ok liksom, härlig klungkörning.

Och så kom det ett antal nedförsbackar och så slappnade jag av och så 

fuck
helvete
skit

ryggsmärtan, den helvetiska ischias-liknande-spydiga-elektriska-ländryggssmärtan på vänstra sidan ländryggen - som jag inte känt av på flera månader! - var tillbaka med samma styrka och lite till. 


Jag bet ihop och lyckades ta mig i lunchmålet tillsammans med de andra. Väl framme sken solen någorlunda och jag tröstade mig med en sjyrrans omelett och en kopp hett kaffe. Helt ok sex mil dit alltså.

***

Hemvägen var doomed. Grejen med min ryggsmärta är att den inte bara gör ont så att jag blev tvungen att stanna till och kräkas vid ett tillfälle, utan att den på nåt sätt nästan förlamar min vänstra sida så att benet inte riktigt får någon styrka. Vilket innebär att hur stark och pigg och cool jag än känner mig så kan jag inte köra längre än någon mil i taget innan jag måste stanna, bita ihop, massera den ömmande ryggen och höften innan jag kan fortsätta. Och så håller det på.

Från att ha varit tuff och pigg duktig medelmotionär på Mallissemester gick jag till att vara en svag typ på två hjul som folk säkert trodde aldrig suttit på en racer förut. Inte så konstigt, som jag satt och rörde mig för att minimera smärtan.

Jag avskydde mig själv, jag avskydde min jävla hoj som var för stor och tänjde på min rygg, jag skämdes som inåt helvete för att Hasse och Grannen var snälla nog att dra mig i motvind. Till slut sa jag hejdå till huvudgänget som hade slagit ner sig för en extra fikastund (var ju distanspass detta) och så var det jag ensam med min smärta de trettio milen in i mål.


Ledsen och förbannad.

Men så pep det plötsligt i mobilen och så fick jag upp bilden på den här underbara gullisen:



Det var Grannen som tillsammans med en kompis hade räddat en liten hjälplös dunboll från säker död ute på vägen genom att ha lyft och flyttat undan den :)



Framme på hotellet langade jag raskt fram de åtta eurosarna som krävdes för tillgången till det lilla spat. Klockan var rätt så mycket så jag fick en härlig stund för mig själv - tacka vet jag bubbelbad med sina hårda strålar, grym massage för mina avdomnade lemmar.

Och sedan så tröstade jag mig med god mat och gott vin och gott sällskap och sedan däckade jag med hundratjugo kilometer i benen varav cirka sextio dumma satt i ryggen.

Morgonen därpå körde jag mina hundrasextio kilometer som en annan bister ensamcyklist, men den historian har ni redan hört!

(och ja, jag ska fortsätta stärka / undersöka / plåga min rygg. imorgon är det klubbdistans och sedan väntar tre lopp > 120 km vardera inom loppet (höhö) av två veckor, men denna gång på rätt cykel och med ett antal sjukgymnastbesök inplanerade)

Bloggtips: En cykelpojkes drömliv

Hej.

Tänkte börja denna bloggtisdag med att tipsa om en ny fin cykelblogg.

Bloggen som visserligen är ett sidoprojekt startat av en rutinerad och uppskattad bloggare men har ett tydligt koncept som i alla fall jag inte kan få nog av - skönhet på två hjul. Jonas Lundberg har (förutom de mest gyllene cykelhänderna) den vassaste blicken gällande vad som egentligen är snyggt och i en cykel. Sidoprojektet EN CYKELPOJKES DRÖMLIV avhandlar alltså viktiga frågor som världsmästarrändernas vara eller icke-vara på icke-världsmästarprylar, huruvida gafflar bör vara avrundade med flera. Personligen väntar jag på ett specialinlägg om överrör...


Har ni några tips på nystartade cykelbloggar? Tycker det varit lite stiltje med nytillskott på sista tiden, men kanske jag som missat bara?

måndag 29 april 2013

Enmannadistans mit Katja på Mallis


Morgonen efter det tragiska ryggpaj-passet med klungan (mer om det senare, orkar inte vara ledsen just nu) vaknade jag med småvärkande rygg och pigga ben och bestämde mig för att köra enmannadistans Katja style. Med Katja style menas att man kör allt vad man kan så långt man orkar och sedan kommer man på att åhfan, det börjar bli mörkt och cyklar därför fort fort hem. På så sätt får man bra träning och hinner äventyra också för man vet ju liksom aldrig hur det hela slutar.

Jag bestämde mig för att köra öns norra sida tur och retur. Så här:


Med mig hade jag min iPhone fullproppad med grym cykelmusik - dunka dunka för slätan och känsliga svenska män för segdragna backar - samt lite proviant i form av sockriga fruktbitar.


Eftersom jag är den jag är och har den självdisciplinen jag har gick de sockriga fruktbitarna åt rätt så fort, nämligen redan uppe i backarna mellan Ljucmajor och Porreres. Nåväl tänkte jag, nu finns inga ursäkter för onödiga fikastopp! och nötte på rätt bra. Min målsättning var aldrig under 19 km/h uppför, aldrig under 30 km/h nedför.


Så småningom kom jag fram till resans enda obligatoriska fikastopp - nämligen det i älskade cyklistmekkat Petra.


Jag hängde upp min hoj sådär lite nonchalant och satte mig vid ett av de lediga borden som tillhörde mitt "stammisställe" som tillhör den trevliga glasögontanten, ni vet. Och tänka sig, glasögontanten kände igen mig! Oh, I remember you from last year, you were here with your boyfriend, right? Och då värkte det lite mer än vanligt, men jag var glad att se henne, och sen så smällde jag i mig den gudomliga tonfiskpizzan och sa bye bye till det trevliga ultramaratonlöparparet jag hade polat ihop mig med under lunchen och så var det dags att vinka hejdå till Petra för den här gången.


Man bör aldrig, aldrig klättra i berg efter en tonfiskpizza i Petra. Vilken tur att jag skulle få cykla min absoluta favorit bland höghastighetsvägar på Mallis - vägen mellan Petra och vägen C-712 (den som går mellan Artà och Can Picafort). Visserligen börjar sträckan med en lite drygare stigning men den är psykiskt försumbar med tanke på hur underbart utför det går under de stora delarna av den resterande sträckan. Jag drog igång den bästa dunka dunkan och åkte av! Härligt. Mötte klubbens snabbgäng som var på väg åt motsatt håll. Hej hej.

Stannade till vid en en korsning, pustade ut och drog igång de känsliga svenska männen. (Har ni förresten hört Du kan gå din egen väg med Håkan? Helt sanslöst fin) Här skulle det upp en hel del på vägen till Inca. Pust och kink och stånk! Det var jobbigt, fast mest på grund av ryggen, benen lydde mig utmärkt. Här blev jag tyvärr tvungen att bryta aldrig under 19 km/h uppför eftersom ryggen inte tillät speciellt låg kadens. Men lyckades ändå hålla bra snitt uppför, till slut. Väl framme i Inca insåg jag att jag var tvungen att fylla på med lite energi och sträcka ryggen.


Vilken tur att det hade börjat regna lite så jag inte behövde skämmas för min pausursäkt heller! Gled in på nåt random stammishak i utkanten av staden. Helt i min smak! Bara massa halvalkoholiserade locals, lokal musik ur högtalarna och otroligt gott kaffe. Där satt jag och trivdes ett tag och sen slutade det regna och jag gjorde ett antal rygglyft på toalettens inte så fräscha golv - yes, så nasty är jag i nödfall men cykellivet är inte alltid så fräscht som en välregisserad cykelblogg - och sen drog jag igång ännu mera dunka dunka och drog på riktigt tunga, härliga växlar hela vägen ner till Palma. Eller nästan hela vägen, stannade till en gång och hjälpte en proffskittad zipphjulad distanssnubbe med att byta slang och pumpa däck. Man tycker ju att proffskittade zipphjulade distanssnubbar borde ha med sig nån typ av pump men nej, inte denna.


Nere i Palma var havsutsikten oändlig. Jag stannade till vid en brygga och bara andades, och andades.


Och sedan så begick jag misstaget att ta den röriga platja-cykelbanan hela vägen till S'Arenal - typ världens längsta mil då en fick väja hela tiden..? Men äsch, vad gjorde då när luften var gudomlig och en god middag väntade framme på hotellet.

Ett gäng minnesvärda hundrasextio backiga km.

söndag 28 april 2013

Om tid och te och cykelbränna

Det är ljuvligt tyst i huset. De flesta sover nog ännu så det enda som hörs är det svaga bruset från den närliggande motorvägen. Men bara om jag verkligen anstränger mig för att lyssna.

Jag har kört hårt veckan som varit. Utmanat min kropp och mitt psyke. Lett åt min styrka som tillåtit mig att köra långt och snabbt och fint men också gråtit, mentalt åt min kropps svaghet som inte släpper denna dumma ryggsmärta, ännu, fast jag lagt så mycket krafter på att bli kvitt den.

Jag har bryggt mig en kopp svart te med citron i och en chokladbit till - nästan för att symboliskt markera att nu är jag här hemma i Sverige, nu måste jag landa och släppa Medelhavet och de oändliga vallmofälten och min hyrcykels knastriga frihjulsljudet. Jag sitter och känner efter, låter mig själv ta tid, tvingar mig själv till ro.

Jag vet att det kommer att bli bra. Jag vet också att det kommer att ta tid. Att jag fortfarande är för svag och att jag måste träna klokare, kanske mer intensivt men på något "lättare växlar", att jag inte får glömma att cykling är en sport som det tar flera långa hårda år att bli bra inom. Jag har tiden på min sida.

Så jag tar mig tid. Och en liten chokladbit till. Otroligt fint med mjölkchoklad mot min cykelbränna. Som gärna får sitta kvar och definieras ytterligare. Men det ska vi jobba på imorgon.

Idag tar jag mig tid.

lördag 27 april 2013

Mallisrapporten del ett ladies and gents!

Hej.

Vi skippar mellansnacket, kör direkt rapport från Mallis. Del ett dårå, för många bilder för att få plats i ett inlägg.


Avfärdsvädret var sådär motivational-vidrigt här hemma. Lill-gänget jag, Grannen och Ewa skrattade gott när vi färdades de femtio blöta metrarna mellan terminalen och jetten som skulle ta oss till lepesinernas ö!



Väl framme var idyllen fullkomlig, med havsbrus och måsar och sånt. Bortsett från ständigt stupfulla Ballermann-tyskar dårå, men dem kan man alltid blurra bort, om man orkar photoshoppa alltså. Varannan rötjutlullig solbrändcyklist varannan stupfull tysk, helt ok ändå.


Jag gjorde mig hemmastadd i dubbelrummarn jag skulle få dela med (änsålänge) för mig okänd klubbkompis och däckade.


Väl på morgonen var cykelpeppen igång. Hotellets enorma fönster vette ut mot catwalken strandpromenaden och jag svimmade lite lätt varje gång en tajt peloton bestående av parvis med seniga muskulösa ben svischade förbi under tiden jag tryckte i mig tonvis med grönsaker och ägg och göttiga korvar och sånt.


Och så blev det dags att hämta hojen. Usch, resans kanske enda negativa upplevelse! Det började med att firman inte hade en hoj i min size. Varken kolfiber eller alu, alltså. Och fast jag via mail hade fått en bekräftelse på att de hade hoj i min size inne. Efter många turer fram och tillbaka så fick jag en hoj lite över min size. Den ni ser på bilden alltså. Otroligt behaglig att köra - var kul att testa specialarn - men så pass för stor att ryggen pajade andra turen jag företog mig med den cykeln. Överhuvudtaget kännetecknades uthyrningsfirman av en allmän mañana-inställning. Bland annat så fick jag ingen rätt damsadel (trots mailkonfirmationen där med, alltså) för att... "madame, vi har för många kunder just nu, återkom om ett par timmar eller så!" Men hallå babes, jag är väl också en kund? Åh, it really grinded my gears kan jag lova er. Men äsch, orka gnälla ut. Ett sittben hit och dit, världsliga ting.


Grannen var i alla fall sjukt nöjd med sin hoj och cykeluthyrningsfirman hade en citrongul vägg så vi passade på att posa.


När resten av klubbgänget hade kommit och fått i sig lite krubb så drog vi ut på en premiärrunda som skulle ta oss från S'Arenal där vi bodde till Llucmajor och sedan vidare upp till Randa och klostret Kura cirka femhundra höjdmeter över havet. Luften var varm, benen pigga och kroppen totalt odeffad och alltså i extremt behov av köttuktning.


Men nej då. Väl uppe på den inledande backen mellan S'Arenal och Ljucmajor hade en klubbkompis kört i i den framförvarandes bakhjul och drämt i de pittoreskt vasstenade muren längs med vägen. Stackaren hade slagit sig rätt illa, blödde och hade sig och vi ringde ambulansen. Jag och Grannen lär resten av klungan fortsätta turen och stannade kvar med den skadade.

Först kom polisen.

Sedan kom civilförsvaret.

Sedan kom ambulansen.

Sedan kom cykeluthyraren med bil och plockade med sig cyklisten och hans cykel när det hade konstaterats att skadorna inte var allvarliga.

Och sedan så pratades det lite om dittan och dattan och allting tog väl en timme eller så sammanlagt så det började ju bli rätt så sent. Vi hostade till lite diskret för att liksom inte störa det glada akutgänget och äsch, det hela löste sig rätt bra ändå.


Just då råkade det glada paret L och H dra förbi så vi sällskapade till Llucmajor därifrån vi tog en attans härlig "hängmatteväg" ner till S'Arenal. Äntligen racercykling! Jag och Grannen cyklade ikapp en senig tysk gubbklunga som vi först mös bakom, i sisådär 35-50 knyck, och sedan hängde av, en efter en. Lite för kort men härlig runda! Hotellterrassens sangria smakade ljuvligt och livet lekte som en könsmogen lax då vi satt där i kvällssolen och tinade upp våra bleka kroppar.

(fan också, börjar få buskishumor, typiskt efter-solresan-syndrom. Går över snart lovar)


Och så blev det dags för den gemensamma middagen på hotellet. På bilden ser ni Grannen (typ I fibrer, gillar hög kadens och serpentiner), Östgöraloppets vinnare Tony (beskriver sig själv som "kåt på backar" men är även duktig spurtare) samt mig (odefinierbart dagsformsberoendet motionärselände). Åh så grym mat på hotellet (vi hade paket, frulle plus middag).

Kvällen avslutades med en gemensam klubbsamling i hotellets lounge och senare, på en suspekt sangriabar med inkastaren samt musiken som ursprungna ur sjuttiotalet. Inte oss emot!

Dagen efter väntade det första seriösa träningspasset men det tar vi i nästa inlägg (måste ju hinna läsa era bloggar också).

Hörs snart igen!

puss

lördag 20 april 2013

Rösten från hotellsängen

God natt! Eller god morgon (misstänker att ni läser inlägget först imorgon bitti)

Ligger i en extremt stilren hotellsäng (dioder och kalla kulörer) i mitt dubbelrum på Hotel Hispania här i Arenal ett par mil höger om Palma. Fullmatad med förstklassig Ryanair-lasagne samt lite riktigt god mat som hotellet varit vänliga att lämna åt oss sent ankommande. Tryckt i mig en grymt kärv och supersöt balearisk bapelsin. Salig! Skrynklade sådär härligt i munnen av äkta citrussyrma.

Vi som har anlänt hittills är jag, Grannen och Ewa samt Grannens rumspolare Fisken som redan varit här nere i ett par dagar. Lite avis på denna Firren, han har egen hoj med sig. Juste, förutom oss är det några till som anlänt men de verkar än så länge lite väl sinsemellan interna och tajta så en annan vågar ju knappt säga nåt. Nåväl! Blir säkert fint sen.

I mitt fall är det i alla fall lite Big Brother-nervositet. Jag vet nämligen inte hur cyklisten som jag ska dela rum (och uppenbarligen dubbelsäng fast inte på deeet sättet) med är eller ens ser ut! Jag är dock en positiv liten tjej, om än lite ängslig, så jag tänker att snubben kan liksom inte vara värre än jag själv är i alla fall, eller hur? :D

Imorgon anländer resten av gänget (inklusive min nya rumspolare), har ryktats om att vi kan bli uppåt femtio individer! Spännande.

Och så är det tänkt att jag ska hämta ut min hoj och kanske få igång de sega spirorna, får se om morgondagen kommer att handla om mil- eller hm-räkning.

Nä nu hör jag baleariska partyröster utanför, dags att nattas!

P.S. Ni som är här samtidigt som jag och känner igen mig - kom fram och säg hej. Blir ju så glad ju!

Puss!





fredag 19 april 2013

Kattransport till Mallis om bara några timmar

Hej.

Började socialamediamorgonen med denna tweet:

 

Och fortsätter med att peppa inför att planet till Palma, Mallorca lyfter halv nio ikväll och då är det bye bye zoom zoom och då är det bara min cykel och jag (och ett gäng glada klubbkamrater förstås) i en hel satans varm balearisk vecka. Fy så fint!

torsdag 18 april 2013

Saker vi ledare gör

Hej.

Igår kväll kom Grannen förbi med ett litet paket till mig. Nämligen min första alldeles egna nya finfina ledarväst! Än så länge har jag enbart hunnit med en runda som ledare men har ett antal pass, både medel- och intro, inbokade i maj.


Att vara motionsledare är bäst! Nånting alla borde prova på.

Bland annat får man som ledare:
  • skicka hem folks vars mostrar (som alla heter Agda) pjåkat på dem sadelväskor och andra otäcka föremål som förstör grupp- och aerodynamiken
  • hånfullt kommentera folks sockfärger och -längder och icke-färgkoordinerade cykeldelar och rulla med ögona när de försöker bortförklara det med "sportbutikens dåliga sortiment"
  • alltid ligga på rulle för man är ju ledare och ska ha det soft!
  • prata om sig själv i tredje person only
  • skicka motionärerna ut i det okända under förevändningen att det är dags för "fartökande partempoövningar". Byta kurs efter att man skickat ut dem, finns väl för faen GPS nuförtin, hem hittar de alltid!
  • tvinga nybörjare att kalla en för "Ers Kungliga Rullmotstånd" bara för att man är ju nästan lite kunglig som ledare eller hur?
  • alltid spurta sig till bästa fikabordet på caféet för man har ju legat på rulle och vilat upp sig mens undersåtarna dratt på sig en sjuhelsikes massa mjölksyra (höhö)
  • dunka folks bredvid en i kedjan hårt och smärtsamt i ryggen för att liksom visa stöd för det är ju sånt vi ledare är bra på står det i broschyren
  • tysta ner folks glada diskussioner om Vättern genom att alltid, i alla lägen åberopa den glada Postgirot-tiden. På 70-talet alltså. Alltid 70-talet. Då loppet inte ens fanns. Men ändå.
  • välja de allra grusigaste och potthåligaste vägarna ty det är karaktärsdanande och lätt ska det minsann inte vara!
  • sno folks tilltugg ur deras tröjors bakfickor och glatt mumsa i sig med förklaringen att man som ledare måste vara den som står sig längst 
  • smygpunka (funkar mens de kissar under fikat, enklast är att ta med sig knappnål) dem som motsätter sig ens legitima, fantastiska ledarskap.
Tänk vilken ansträngande uppgift.

tisdag 16 april 2013

Kurssyndromet

Hej.

Sitter i lobbyn på ett hotell i Ulriksdal utanför Stockholm. Har precis tagit en halvtimmespromenad, yey. Mer har tiden inte räckt till - haft kurs hela dagen.

Alltså kurser, det måste vara det mest hälsosnerbrytande som finns liksom, eller hur? Det är alltid samma schema:

  1. Morgonkaffe
  2. Korvstoppning
  3. Fika med macka
  4. Korvstoppning
  5. Lunch med bröd och kaffe till
  6. Korvstoppning
  7. Fika med fet kaka till
  8. Korvstoppning
  9. En halvtimmesrast
  10. Fet middag med fet efetrrätt till


Tur att det regnat floder och att jag självklart gått och blivit förkyld. Ikväll åker jag hem och imorgon cyklar jag och på fredag flyger jag för att cykla på Mallis. Helt ok!



söndag 14 april 2013

Backtankar

Hej.

Alltså ni som har sprungit Lidingöloppet, heja er big time! (heja alla som springer lopp överhuvudtaget liksom) Idag rev jag av en premiärlöprunda (geografiskt sett alltså) här på ön dårå, och det är banne mig backigt! Mina förhoppningar om nya personrekord (motsvarande en normallöpares bottenplaceringar typ, men jag är ju faktiskt cyklist, inte löpare!) krossades något redan efter ett par dryga asfalterade Shut up knees!-backar.

Under löpningen tänkte jag på följande:

- hur många svanar det härjar runt ön och hur fult de egentligen låter. Svanar är ju allt lite läskiga djur ändå om jag tänker efter.

- hur jag ska packa smidigast inför Mallis på fredag. Får nog köra "Hej jag är flygrädd och måste ha på mig cykelhjälmen även uppe i flygplanet!"-tricket igen, dumma Ryanair som skinnar er annars.

- cykelpojkar med smala stjärtar (pulshöjande inslag)

- äppelkakan som mamma hade köpt. Satt förresten bra efter löpturen.

- hur det hade gått för mina Västerås CK-kompisar på Östgötaloppet idag.

Nu ligger jag i sängen och lider av smärre söndagsångest. Imorgon väntar en stressig jobbdag. Hoppas hinna med en löprunda till imorgon medan jag ändå är här i det cykellösa vakuumet.

Gnatt kära folks!


Inspireras lagom.

Hej.

Idag när jag barnvaktade lillebror dvs. slöläste nya Kadens under tiden han hade sin simskola på GIH-badet kom jag att tänka på det där med inspiration och förebilder. Och mitt förhållande till det hela.

Inspiration. Ett begrepp så vanligt inom den träningsgalna världen en annan tillhör att en sällan ens reflekterar över dess innebörd. Alla vet ju liksom vad inspiration är, man typ läser om nån som gjort nåt, sen blir man sugen på att göra samma sak och så går man och gör det och då kan man ju säga att man inspirerats. Inspiration är ju egentligen ett slags reklam. I bästa fall för prestationer, i sämre (om jag får vara lite PK) fall för materiella ting som nya träningsprylar eller kanske till och med (dyra) resor.

Inspiration kan vara en kolumn i tidningen - säg den unga MTB-tjej som inte beundrar Alexandra! Det kan vara ett riktigt lopp man varit och sett - tänk om... nej - att! - jag kan bli en del av festen. Det kan vara en enda halvsann myt om en Campionissimo - tja, hela Italiens cykelkultur är ju exempelvis en produkt av vurmen för de enskilda racinghjältarna snarare än det stora röriga cykelsammanhanget. Det kan vara en blogg som på ett gripande vis pushar en till nya motionärshöjder samt glädjer en till att fortsätta utöva sporten.

Och så vidare. Den gemensamma nämnaren för alla förekommande inspirationsexempel är att det är förebilderna - de enskilda, som står bakom dessa.

Det är alltså människor som vi själva vi talar om här. Levande (oftast, eller så har de levat), av samma kött och blod som oss som inspirerats av dem. Som också går och kissar och ibland även gör nummer två och petar i näsan och kanske till och med glömmer att ringa sin mormor då och då.

So what, tänker ni säkert. Vad är det för fel med att se upp till nån som kanske inte är helt perfekt som god medborgare men som är en jäkel på att cykla snabbt?

Inget alls, så länge man inte börjar må dåligt av det. För då klarar man sig kanske bättre på egen hand - eller med hjälp av mer abstrakta (men icke-bestämda för det!) mål än någon annan persons resultat.

Förutom den klassiska indelningen i bra och dåliga förebilder delar jag in de goda förebilderna i tre typer:

1. Goda oförhatliga. Är egentligen de enda riktigt goda förebilderna. Väcker varken avundsjuka eller andra negativa känslor utan utgör den rena rama pushen. En sån förebild för mig är min väninna Linda, en otroligt tajt konditionstjej med järnvilja. Ja, jag vet att jag av naturen väger 20 kg mer än hon och ja, jag vet att jag inte har samma järndisciplin som hon men hon smittar av sig med sin träningsenergi punkt slut. Glädje, rörelse, energi i ett. Jag vill inte bli som hon - men hon får mig att vilja bli bra som jag. Grym förebild!

2. Goda som egentligen mest väcker avundsjuka. Usch, en jobbig förebildstyp. Funkar olika på olika typer av människor. Är man en tävlingsinriktad chaser så kan en lagom dos av avundsjuka sporra en till högre höjder; men han man inbyggda tendenser till att må dåligt av krav och jämförelser så ska man nog undvika att beröras av "idolens" framgångar. Då jag är en extremt icke-avundsjuk person (lite väl nästan) så har jag inget bra exempel överlag; men vet däremot att jag kan med flit trigga mig själv till att höja mitt självförtroende genom att jaga ikapp nån stackare bara för att "vem tror hon att hon är egentligen som kört om självaste mig?" ;) Momentan avundsjuka, kallas det kanske? Helt ok i tävlings- och utbildningssammanhang, enligt mig.

3. Goda som egentligen är dåliga för en själv men man förstår inte det själv. Den farligaste förebildstypen. Hit hör de typerna som inte aaallls förstår hur man inte kan vara lika snabb som de fastän man tränar lika hårt som de; vägrar erkänna att de har nån som heeelst talang (såna snackar gärna om tur och sånt) osv. Sådana förebilder gör oss vanliga dödliga galna genom att få oss att tro att vi är körda i botten. För hur kan vi annars vara så dåliga när vi gör precis samma saker som förebilden men ändå kommer sist på det lokala tempoloppet?

Och det är ju här detta med nummer två och glömma ringa mormor kommer in. Vi ser ju bara en promille av förebildernas riktiga jag. Oftast, den positiva promillen. Vad vi vet är kanske att de cyklar si och så många mil/v, äter gröt till frukost varje dag, har aldrig dragit en katt i svansen och lider av svårt fall av ödmjukhet som förstås tilltalar oss. Enda gången vi får veta nåt "negativt" är att de typ, någon gång varit kvinnotjusare och krossat en del hjärtan men sedan får vi ju alltid veta att de nuförtiden är städade, fina idrottsutövare och farsor med egen välgörenhetsfond i varje köping (tack Boonen för gott exempel).

Men är vi medvetna om hur mycket jobb som står bakom den välputsade fasaden? Oftast är vi det, i början och kanske i slutet av vurmen. Lasse Armstarks fall är ju ett väldigt klatschigt exempel.

Men gränserna suddas mer och mer, inte minst tack vare alla sociala medier - Facebook, Twitter, bloggar etc. - som förbinder stjärnorna med oss vanliga dödliga. Det krävs inte många "tweets" mellan mig och min förebild (eller hans/hennes PR-person) innan jag börjar vaggas in i nån tro om att hey, jag känner ju faktiskt denne. Och då blir det ju lite konstigt. För känner man någon så blir det svårt att hålla samma distans till denne.

Så, vad är min poäng med det hela?

Jo, inspireras men gör det lagom. Jämför, men glöm aldrig att villkoren är olika (och tack naturen för det!). Glöm aldrig vilka uppoffringar de tvingas ta till för att nå dit de når. Glöm aldrig hur ont de faktiskt har. Sätt ingen på piedestal för att inte den personens eventuella fall också blir ditt motivationsfall. Gör som sydlänningarna - älska dina cykelhjältar precis som de är - iklädda tajta trikåer, snabba som vinden, lätta som gaseller, rika som as. Och känn dig gärna likadan själv när du väl rider fram på din hoj inspirerad av just din favvohjälte.

Men glöm aldrig att du till skillnad från dem alltid har tid för en paus med baguette och ett glas rött.

Och det är ju faktiskt nånting de ser upp till hos oss, de vanliga motionärerna.

Skål för det bästa från båda världarna.

lördag 13 april 2013

Slokörad lördag

Hej.

Usch va trist det är ute. Blött, slött och vemodigt, nästan lite kvavt sådär fast ändå kallt. Jag befinner mig i Stockholm. Åker hit ibland för att hälsa på föräldrarna och lillebror. Kommer att vara här i stan i fyra dagar till då jag har jobb och kurs här i stan mån-ons. Tidsschemat lämnar inget utrymme åt cykelträning men jag har med mig mina Asics och en förhoppning om att hinna med ett par-tre rejäla löprundor innan jag är tillbaka i Västerås.

Mår jättedåligt utan cykling men tröstar mig med att det är sunkigt väder (jag är ingen jättesolskenscyklist men det får åtminstone låta bli att snöregna) och att det är ok med lite aktiv vila (löpning, långpromenader och styrka) innan det blir dags för Mallis. Tänka sig, det är inte ens en vecka kvar!

Tänker varje gång jag ska flyga nånstans från Västerås Flygplats - va sjukt nära allting blivit idag. Jag kan liksom gå till fots (!) till flygplatsen och sen känns de där Ryanair-planen inte som några riktiga plan heller utan som flygande bussar. Visst är det smidigt men den där svindlande flygkänslan (wow, wow vi flyyyger!) från barndomen infinner sig inte riktigt där. Känner ni också så? Å andra sidan är det förbaskat skönt att traska ner till flygplatsen, skåla in resan och vara framme i cykelparadiset om två timmar eller så.

Det ska bli så ofattbart skönt med semester att jag knappt tror att det är sant att jag ska iväg.

Idag har jag i alla fall promenerat på Djurgården och sett svan och lite utställningar på Etnografiska där jag även fikat rawfood. Helt ok men sjukt mäktigt, fikat alltså.

Och nu ligger jag och lyssnar på datorspelsljud och bläddrar i cykeltidningen.

Hoppas er lördag är fin mot er <3

Puss





Grus i maskineriet och andra klurisar

Hej.

Precis som förra cykelfesten innehöll vårens cykelfest ett inslag av klämkäck cykelquiz (kolla bara rubrikerna liksom!). Då jag märkt att förra årets frågor kanske varit lite väl nördiga och cykelhistoriefokuserade försökte jag i år göra dem lite bredare. 

Förlåt för sunkig urklippskvalité, hade lite bråttom. 




Testa er själva en sväng så lägger jag upp svaren lite senare.

Och tack bästa Anna coh hjälp med quizzen! <3