fredag 15 mars 2013

Men saker händer.

Hej.

Ibland blir saker som man har tänkt sig, ibland inte. Precis som Krunis sjunger: Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det. Det må låta som en handfallen inställning, att man bara rycker på axlarna och går vidare som om ingen sak har hänt.

Men saker händer.

Saker händer oavsett om vi har önskat dem hända eller inte.

Saker händer hela tiden som påverkar varandra. Ungefär som i sådana där filmer ni vet, där en kula börjar rulla som berör en annan kula som i sin tur ramlar på den sovande valpens huvud vilket gör att han börjar skälla vilket gör att grannen vaknar vars väckarklocka glömt att ringa och så kommer denna granne i tid till ett livsavgörande möte med sitt livs kärlek och så håller det på.

Och sedan på det, att leva med att saker händer.

Att överhuvudtaget gå upp på morgonen, att bygga planer, att trotsa mardrömmar, att planera för cykelsemester, att våga googla på Alperna, att föda upp idéer, att skratta åt galna påhitt, att öva upp ett äkta leende så att det inte ser påklistrat ut, det räknas väl inte som handfallenhet?

Att inte bara låtsas om att livet fortsätter, utan faktiskt fortsätta livet fullt ut. Öppna upp för det okända och det lite läskiga för man är ju inte rädd för någonting längre.

När jag var barn så förstod jag aldrig varför de vuxna sa: "Men det händer ju bara på film! Det är ju en fiktiv bok! Skilj på fantasi och verklighet! Inse sanningen!". Tråkigt, slog jag fast. Så jag bestämde mig för att mitt liv minsann skulle vara minst lika spännande som en annan film eller bok eller låt. För så länge man är med i sin eget fantasi så kan ju vad som helst hända utan att man blir alltför förvånad - för till skillnad från den tråkiga "sanningen" så är man ju faktiskt med i nåt alldeles, alldeles spännande. Men som alla vet så bygger alla bra berättelser på kontraster mellan lugn och storm, mellan tristess och action, mellan kärlek och vakuum, mellan natur och betong, mellan glädje och avgrund. Filmhjältarna kommer och går, kungarna störtas och städerna begravs under vattenmassorna och man måste säga adjö till vissa man inte vill men också till vissa man vill men inte får men i slutändan så möts vi alla igen i eftertexterna.

och under tiden gäller det att vi ger varandra så mycket värme och tillit som möjligt.

För att så här är det: fast det ibland blir fel, lär vi oss att leva med det. För till slut måste det bli rätt punkt slut.


Idag får jag nycklarna till min nya lägenhet. Jag flyttar till till mindre, och jag flyttar ensam, men jag flyttar, jag rör mina ben, jag flyttar med musiken i mina öron och elden i mitt inre. Ska bli så skoj att flytta in i eget! Evigt tacksam för att jag har den möjligheten. Det är mig ynnest. 

5 kommentarer :

  1. Underbart vackert, begåvat och fint skrivet. Kram!
    Ett lejon i dig: http://open.spotify.com/track/4uLicEelbXAvZdRf4J11A1

    SvaraRadera
  2. Markus Krunegård är kung på att sätta ord på saker och ting och det är du med! Heja dej!

    SvaraRadera
  3. Jocke Berg approved.... =) Fantastiskt skrivet, lycka till med nya lägenheten nu... Grym låt också!

    SvaraRadera
  4. bra skrivet! Vackert :-) Grym låt, Kent är bra dom. Stort lycka till med nya lägenheten.
    Kram och trevlig helg!

    SvaraRadera
  5. Åh, jag behövde läsa det här. Blir mer och mer övertygad om att jag är med i någon konstig film, allt bara händer och händer och händer. Skulle vilja ha tag i regissören och be hen lugna ner handlingen lite.

    SvaraRadera