Hej. La upp det inlägget igår, tog bort det, fick en utskällning av Stefan om att man fan inte gör så mot sina läsare, så här är inlägget igen.
Natten då fasaden äntligen rämnat. Vi har egentligen aldrig varit ihop. Men är man med varann varje dag och pussas och så under ett halvår så är man ju nästan som ihop. Och även om man inte hinner börja älska ordentligt, för att man inte får och inte vågar, så blir man ju likt förbannat ledsen för att vi faktiskt hade kunnat älska varann för vi var ju söta och starka som fan tillsammans. Men så blev det inte, och nu är
natten här. En sån natt är ju liksom ganska så viktig att överleva och göra det med stil.
Här kommer mina tips.
noll. förkröka varmt te och chokladbit till. Kanske vit choklad tom, för allvarets skull liksom. Glöm inte att borsta tänderna efteråt! Det gäller att le snyggt dagen efter.
ett. ligga och planera för vilka fantastiska, jobbiga cyclosportives, tävlingar och sydeuropeiska stigningar som man plötsligt får tid att åka till för att man inte behöver ta hänsyn till nån annans tävlings- och mentalt Gantt-schema. Jag kan allt och hinner med allt och världen snurrar i min svettiga cyklisthand.
Medbloggerskan Anna Jansson har anmält sig till Paris-Roubaix-cyclo och jag kan inte riktigt somna sen dess, för tänk om jag också..?
två. Göra stilistiskt snygga listor i mobilen över allt han gjort som inte riktigt rockat ens båt och som föranlett det hela för att ta fram när det är nära återfall. Lite som med rökning alltså!
tre. slå fast än en gång att det
måste vara så här
så här!
och så här!
och mycket så här
och så här
och förstås så här:
och tusen vackra låtar till och att det måste vara meningen är att flickorna ska vara lyckliga och kära och man ska kunna dansa inombords mest hela tiden, utan att hindras av någons annans stämning för det är som skrivet på dörren till den fantastiska nerklottrade toadörren på det där indiecafét vi brukade gå till som unga, och så stod det: if I can't dance to it, it's not my revolution och det är ju precis som cykel, punk och kärlek.
fyra: börja äntligen messa alla de kompisarna man har försummat för att man ändå varit sådär lurigt glad ett tag tills det sket sig big time
fem: lägga lite mer Squirt på Canyons kedja, bara för att cykling är tjockare än blod från det besvikna hjärtat och för att det är helg snart och helg innebär flytt och skoj med Periferigruppen på lördag och cykling på söndag
sex: bryta av tandborsthuvvet på hans tandborste och slänga den i badrumshinken tillsammans med gamla snoriga näsdukar och en och en annan öronvaxgul tops. Känna sig sådär chick lit-rebellisk.
sju: få ångest över den kommande singel-ensamheten och messa lite med Grannen som lugnar ner en, och så prata med Nadja som får en att skratta igen, och sen lite med Sari, och sen med några till
åtta: inse plötsligt att det är morgon, koka sig en tallrik gröt, skicka en tacksam tanke till honom som gjort en fett ledsen men lärt en laga god gröt, brygga en kopp kaffe och läsa lite om Col de la Bonette i Kadens...
...och minnas hur kallt det var uppe på toppen, samt alla modiga på hybrider (!) som tagit sig upp (är ju liksom typ Europas högsta asfalterade väg) och lova sig själv att återkomma dit, fast på racer
nio: tänka på hur fantastiskt bra vi har haft det för det mesta, förstå ingenting och känna sig liten och sviken så man blir yr men bita ihop och inse att vissa ringmurar är omöjliga att bryta sig igenom för de därinne har förskansat sig, se bara på Pink Floyd med sin The Wall, hur bra går det med den väggen i filmen liksom? Man kan ju alltid hålla på och gräva sig under iofs, men då börjar det likna fängelseflykt och man är väl ingen fånge heller.
tio: inse att livet är bra spännande och man vet aldrig vad som kommer, och visst suger det ibland, men man vet också att man lär sig av alla de hundra liv man levat och några av dem man dött, men tro på kärlek och dans i hjärtat är det finaste som finns, och att det snöar ute, och imorgon kommer världen att vara hal men lysa likt förbannat.
