Mallisrapporten del ett ladies and gents!

Hej.

Vi skippar mellansnacket, kör direkt rapport från Mallis. Del ett dårå, för många bilder för att få plats i ett inlägg.

Avfärdsvädret var sådär motivational-vidrigt här hemma. Lill-gänget jag, Grannen och Ewa skrattade gott när vi färdades de femtio blöta metrarna mellan terminalen och jetten som skulle ta oss till lepesinernas ö!

Väl framme var idyllen fullkomlig, med havsbrus och måsar och sånt. Bortsett från ständigt stupfulla Ballermann-tyskar dårå, men dem kan man alltid blurra bort, om man orkar photoshoppa alltså. Varannan rötjutlullig solbrändcyklist varannan stupfull tysk, helt ok ändå.

Jag gjorde mig hemmastadd i dubbelrummarn jag skulle få dela med (änsålänge) för mig okänd klubbkompis och däckade.

Väl på morgonen var cykelpeppen igång. Hotellets enorma fönster vette ut mot catwalken strandpromenaden och jag svimmade lite lätt varje gång en tajt peloton bestående av parvis med seniga muskulösa ben svischade förbi under tiden jag tryckte i mig tonvis med grönsaker och ägg och göttiga korvar och sånt.

Och så blev det dags att hämta hojen. Usch, resans kanske enda negativa upplevelse! Det började med att firman inte hade en hoj i min size. Varken kolfiber eller alu, alltså. Och fast jag via mail hade fått en bekräftelse på att de hade hoj i min size inne. Efter många turer fram och tillbaka så fick jag en hoj lite över min size. Den ni ser på bilden alltså. Otroligt behaglig att köra - var kul att testa specialarn - men så pass för stor att ryggen pajade andra turen jag företog mig med den cykeln. Överhuvudtaget kännetecknades uthyrningsfirman av en allmän mañana-inställning. Bland annat så fick jag ingen rätt damsadel (trots mailkonfirmationen där med, alltså) för att... "madame, vi har för många kunder just nu, återkom om ett par timmar eller så!" Men hallå babes, jag är väl också en kund? Åh, it really grinded my gears kan jag lova er. Men äsch, orka gnälla ut. Ett sittben hit och dit, världsliga ting.

Grannen var i alla fall sjukt nöjd med sin hoj och cykeluthyrningsfirman hade en citrongul vägg så vi passade på att posa.

När resten av klubbgänget hade kommit och fått i sig lite krubb så drog vi ut på en premiärrunda som skulle ta oss från S'Arenal där vi bodde till Llucmajor och sedan vidare upp till Randa och klostret Kura cirka femhundra höjdmeter över havet. Luften var varm, benen pigga och kroppen totalt odeffad och alltså i extremt behov av köttuktning.

Men nej då. Väl uppe på den inledande backen mellan S'Arenal och Ljucmajor hade en klubbkompis kört i i den framförvarandes bakhjul och drämt i de pittoreskt vasstenade muren längs med vägen. Stackaren hade slagit sig rätt illa, blödde och hade sig och vi ringde ambulansen. Jag och Grannen lär resten av klungan fortsätta turen och stannade kvar med den skadade.

Först kom polisen.

Sedan kom civilförsvaret.

Sedan kom ambulansen.

Sedan kom cykeluthyraren med bil och plockade med sig cyklisten och hans cykel när det hade konstaterats att skadorna inte var allvarliga.

Och sedan så pratades det lite om dittan och dattan och allting tog väl en timme eller så sammanlagt så det började ju bli rätt så sent. Vi hostade till lite diskret för att liksom inte störa det glada akutgänget och äsch, det hela löste sig rätt bra ändå.

Just då råkade det glada paret L och H dra förbi så vi sällskapade till Llucmajor därifrån vi tog en attans härlig "hängmatteväg" ner till S'Arenal. Äntligen racercykling! Jag och Grannen cyklade ikapp en senig tysk gubbklunga som vi först mös bakom, i sisådär 35-50 knyck, och sedan hängde av, en efter en. Lite för kort men härlig runda! Hotellterrassens sangria smakade ljuvligt och livet lekte som en könsmogen lax då vi satt där i kvällssolen och tinade upp våra bleka kroppar.

(fan också, börjar få buskishumor, typiskt efter-solresan-syndrom. Går över snart lovar)

Och så blev det dags för den gemensamma middagen på hotellet. På bilden ser ni Grannen (typ I fibrer, gillar hög kadens och serpentiner), Östgöraloppets vinnare Tony (beskriver sig själv som "kåt på backar" men är även duktig spurtare) samt mig (odefinierbart dagsformsberoendet motionärselände). Åh så grym mat på hotellet (vi hade paket, frulle plus middag).

Kvällen avslutades med en gemensam klubbsamling i hotellets lounge och senare, på en suspekt sangriabar med inkastaren samt musiken som ursprungna ur sjuttiotalet. Inte oss emot!

Dagen efter väntade det första seriösa träningspasset men det tar vi i nästa inlägg (måste ju hinna läsa era bloggar också).

Hörs snart igen!

puss