Dags att spela Paper Boy

Hej på er!

Jag är cykelkattens officiella gästbloggare, cykeltaxen!

Nej då.

Jag lärde känna Katja genom Västerås Cykelklubb och hörde talas om att hon hade en blogg, en cykelblogg. Eller kanske snarare en cyklistblogg. "Vad är grejen med alla dessa bloggar", tänkte jag, men började läsa. Sen läste jag artikeln "Par i cykling" i tidningen Cycling Plus, och Cykelkattens svar på den, och insåg att det fanns cykelbloggare jag inte tyckte om, och sådana jag tyckte om ("Par i Cykling" är en artikel riktad till män med värderingar från 50-talet som handlar om att flickvänner ska lockas till cykling genom att ligga på rulle och ha rosa cykeltröja, ironin i artikeln går inte RIKTIGT fram...). 

Och jag insåg att det fanns nån sorts ohämmad glädje i Cykelkattens sätt att skriva om cykling. 

Cykelkatten fick mig att tänka på Magnus Betnér. Båda säger vad de tycker på ett sätt som man bara älskar och vill vara en del av:

Så instinktivt började jag formulera egna berättelser om cykling, skärvor av rundor. Minnesbilder av ryggtavlor och pulserande vader. Jag fascinerades, som så många andra, av hur lätt det var att fastna - vem vill inte vara cyklist, så smäcker och graciös? (eller nåt) Så jag gick in till cykelkatten med en cykelkaka och frågade om inte jag kunde få häva ur mig nånting litet här på hennes blogg. En hårboll jag länge hade gått och samlat på mig. Hon började spinna och sa att jag fick!

För jag har länge försökt sätta ord på det här med att cykla i klunga. Den gemenskap som klungan erbjuder bygger på allas ömsesidiga respekt och tydlighet mot varandra. Reglerna i klungan gäller alla utan undantag. En tajt klunga utan luckor i uppförs- och nedförsbackar och på flacken - ett gäng cyklister som har bestämt sig för att alla räknas.

Finns det något vackrare?

Klungcykling är som tevespel. Tänk Paper Boy, nintendo-spelet där man extraknäcker som tidningsbud och langar DN eller nån annan nyliberal blaska till medelklassprenumeranter i en sömnig förort. Lyckas man pricka alla tidningar rätt i brevlådan får man fler prenumeranter till nästa arbetsdag och samtidigt ska man väja för hundar och katter och bildäck och andra ondskefulla tingestar som kommer i ens väg. Breakdansare och gräsklippare. 

och döden. 

Och de ogina hushåll som vägrar prenumerera får man gärna krossa en ruta på med en tidning! Det går även bra att välta gravstenar med ett välriktat tidningskast (låter vara osagt om det är något att ta efter) ...

Sen om man klarat att förse alla prenumeranter med varsin tidning, ja då blir det åka av. Då blir det MTB-körning på skogsbana!! Då ska det hoppas och trixas och stajlas. Oh yeah. Det är riktig belöning det.

I Paper Boy kan man sakta farten, men man kan inte stanna. Det är liksom inbyggt i spelet. I klungan gäller samma regel. Det går inte att stanna. Man får inte bromsa. Då kan det gå åt helvete. Alla ramlar och alla andra blir förbannade och nån åker in på sjukan med brutet nyckelben eller punkterad lunga! I Paper Boy dör man om man ramlar. Men man har flera liv - typiskt tevespel.

I verkligheten har man ju bara ett liv, en kropp.

Så ut i världen och in i klungan med er.

Kram!

(och tack Mikael Iremo och Valdemar Sten för foton!)

Ett år av cykel, punk och kärlek.

Nämen.

Igår var inte vilken dag som helst

igår var ju dagen den här lilla skitbloggen fyllde ett år!

smaka på den ni.
i ett år har jag underhållit mig själv samt hela den bloggläsande cykelsverige med det jag hoppas är en rolig blandning av träningsberättelser, reflektioner, inspiration och en sjujäkla massa levnadslust.

Can we separate a body from mind and the soul

Come together trying to find where to go

Can we separate a body from mind and the soul

And celebrate a life as lot of 'em gone

och ni - ni har hängt med! och läst! och kommenterat! och brytt er :) både glatt er med mig och cybervaggat mig i de svartaste stunderna. Hur fasiken jag ska nånsin kunna tacka er? Kom gärna med en idé.

This place is alive in more ways than you know

And my love for you stronger is than rocking and roll

And this place is alive in the place you don't know

As we celebrate a life as lot of 'em gone

Precis som sin blogg är verklighetens Katja en ung sportcyklist. Faktum är att jag cyklat landsväg i enbart ett år. Svårt att tro med tanke på hur nördig jag är, jag vet, men det säger sitt - tyvärr för en otålig en som jag! - genom att jag fått dras med diverse skador, aha-upplevelser av typen: "jag får nog jobba lite mer på att cykla lika snabbt som de som gjort det i femton år" och så.

Och det roligaste med det hela är ju att - det är nu resan börjar!

Nu när jag lärt mig att dricka ur flaskan samtidigt som jag växlar samtidigt som jag kanske tittar åt sidan
nu när jag inte längre går ner till fem km/h i cirkulationsplatser
nu när jag har kört lite lopp och gjort det snyggt
nu när jag kan mer om sporten, mer om min kropp och hur den ska tränas för att utvecklas
nu när jag lärt känna så många underbara cyklister
börjat inse att utbudet av cykelvägar i denna min värld (läs, hela planeten) är neverending

precis som elden i min kropp som tvingar mig att utforska nya världar som gömmer sig här och var, runtomkring i vår värld.

vad säger ni, ska vi fira ettåringen med ett best of-inlägg? Det tycker jag iaf. Men först ut - hur vi firade lillkatten igår. Håll tillgodo. nu kickar vi off nästa cykelår i Cykelkattens regi. Ni vet att jag helst åker i sällskap av dem jag tycker om. Hoppas ni är med mig på resan! <3

But you know that's how a change is gonna come

So look the future in the eye and be strong

And feel love inside your heart forever more

Forever more, forever more

And feel love inside your heart forever more

I wanna run like common people I wanna run like you

satans tidsbrist. var ju tvungen att sova ut och jobba idag

blev en mil såndär löpning istället för cykel.

(förstår inte varför min klubb envisas med att ha helgträningarna kl nio (!) på helgdagarna. Klockan nio börjar jag liksom jobba varje dag, cykling ska vara nöje, inte associeras med jobb!)

Nästan lite triathlet på mig då det var grymt före-regnet-varmt! Så var tvungen att ta av mig funktionströjan och knyta den runt midjan sådär nittiotalsaktigt, och sen springa i bara sportbehån.

Bilisterna var glada, jag var mindre glad! Fy va drygt att springa i före-regnet-kvavheten. Det är verkligen så påtagligt. Är det så för er med eller gillar ni att löpa i värmen? Minuttiden min går upp med kanske trettio sekunder varje gång solen skiner upp som en annan irriterande kycklingfabrikslampa. 

Jag är ingen kyckling, hörru det klimatguden? 

Fast egentligen är jag mest glad och lite småstolt.

Ville ju fira att det var över två månader sedan som jag hade slutat med en riktigt, riktigt dråplig ovana.

Gissa vilken!

Tio km på femtiofyra minuter. Ingen som går upp i tak av hänförelse märker jag, men med tanke på att jag inte kan springa är det ändå helt ok.

Så nu sitter jag här och jobbar och är jäkligt konstnärlig i mitt kvällscaddande och lyssnar på fantastisk musik och självklart vill cykla men jag har ju sprungit en mil och det regnar ute nu. Så på't igen imorgon! Cyklingen alltså, inte löpning. Nån måtta får det vara.

//eran icke-kyckling

Grillades igår istället. Helt frivilligt. notera de enstaka dunstråna. måste bort snarast! 

You have very, very, very long legs. Spread them, would you?

okej, detta inlägg handlar inte om cykel.

men så är ju Cykel, punk och kärlek den här lilla skitbloggen handlar om.

Jag såg nyss en underbar film, en estetisk centralstimulantia, grrr åh åh!
om ni gillar mode, foto och skönhet, ens lite så tycker jag ni bör se WE'LL TAKE MANHATTAN.

hade inga alls förväntningar men blev hänförd, främst för att färgerna, kläderna, känslorna och miljöerna är så Katja.

nån gång är jag i NY, cyklar Gran Fondo på en metallracer med smalt grönt överrör som matchar mitt röda hår och mina fräknar på näsan och sen så plåtar jag det som ingen annan märker är vacker förrän jag lagt upp bilderna.

så, off to dreams!

Vädring av high-vis giletten i nytt sammanhang.

Och jag som jämt säger att jag inte kan springa.
ibland är det ju riktigt kul!
kanske ska börja säga jag kan inte springa fort istället? lite mer sanningsenligt och lite mindre definitivt... å andra sidan så är ju jag faktiskt cyklist och då kommer de icke-löpningsanpassade benen på köpet.

Igår var i alla fall ett sånt tillfälle då jag kände att jag både kunde springa och springa fort. Men fort blev det i alla fall inte men det berodde faktiskt inte bara på mig igår! ((känns jäkligt bra höhö)

Det började med att jag satt på jobbet och försökte bedöva den starka cykellusten och väcka styrketräningslusten (ryggen, fortfarande, jaja) istället.

Ungefär så här såg jag ut med andra ord:

Har ju liksom aldrig blivit nån styrkelover, så är det bara. Ger sig lika svårt varje gång! (dvs. varje dag eftersom jag måste göra de satans styrkeövningarna varje satans dagjävel)

Men

som ett yrvärder (oh she truly is!)

messar min glada kompis F och frågar om jag vill ta och springa Vårruset med dem eftersom de är en kvinna kort i laget.

självklart kära F, jag slipper ju sitta här och vara tråkig och nöta mina styrkeövningar till toner av nyrock, typ (av nån anledning känns det som nyrock är liksom ultimata musiken till långa trista rehab-styrkeövningar. och så lyssnar jag inte ens på nyrock! har ni förslag på annat så blir jag oändligt tacksam. ska täcka cirka trettio minuter utdragen bålstyrka)

jo men hursom, där stod jag plötsligt med nummerlappen på bröstet och tempolåren spända och kände mig sådär lagom tjejig som hade min rosa high-vis gilet på. Fast egentligen så är ju cykelrosa inte riktigt samma som tjejrosa men det vet ju liksom bara vi som cyklar. 

Finfin stämning, på såna här lopp! Hade vi haft tillräckligt med brudar på mitt kontor (byggbranschen you know) så hade jag banne mig dragit ihop ett gäng. Förstår i och för sig inte varför det bara är till för tjejerna men men, fördelen är väl att det är mindre folk = bättre framkomlighet...

De glada tjejmassorna!

Drogs med i stämningen, alltid roligare att springa när fler springer! Lite som med cykling ju. Cyklar alltid fortare i grupp, inte bara tack vare vindskyddet men även tack vare den medryckande stämningen. Slog igång min bästa springa-låt (gammal, jag vet men funkar lika bra varje gång, täcker perfekt första kilometern) och körde!

(brydde mig inte alls om de pösiga t-shirts med klämkäcka tryck
inte alls!)

Tyvärr var trängseln stor. Den omöjliggjorde riktig löpning. Man fick jogga och vissa partier gick det bara att lunka.

Men ändå, superskojsigt. Joggade in i målet på 27 minuter till tonerna av Elliphant. Tack bästa F för en oväntad och skoj löparupplevelse!

Hur jag och rosen hejdåade halsflussen.

I tisdags bestämde jag mig att säga bye bye zoom zoom till halsflussen. Och efter en lång arbetsdag, bye bye zoom zoom till tangentbordet. Äntligen cykel!

På med handskarna (de där som ger mig de där gulliga solpluttarna jag vårdar lika ömt som överarmslinjen) och pumpa lite luft i rosens däck. Tänk en vecka utan racer. Helt ovettigt galet. Försökte samtidigt att intala mig att ta det lugnt dels pga ryggen och dels pga halsflussen. Ingen bra idé att mosa på allt vad en kan det första man gör efter att inte cyklat på över en vecka.

rosen såg outgrundlig och soft ut. Om sadeln ser fet ut så är det för att fotovinkeln vart så. Den är inte bredare än random racersadel. 

Bestämde mig för att skita i att vänta på klubbträningen nån timme senare och körde ut på egen hand. Rytternevägen - Strömsholm - hem. Klassisk massagerunda. Det finns oroväckande starka tempotendenser i mig ibland, alltså. just den där lusten att sticka ut själv, och bara leka med vinden. Å andra sidan gillar jag att köra långt vilket kanske inte är sådär jätte-tempo av mig. Äsch, struntsamma. Gillar cykla själv ibland, så är det bara.

Den här turen blev dock inte speciellt lång. Fick ihop glada fem mil (varav fyra mil effektiv cykling, resten blaj inne i stan för att hitta ut / in). Försökte ligga på jämn lagom puls och mantrade på under hela turen ta det lugnt, ta det lugnt, högre kadens, lägre puls etc.

stod upp rätt mycket, mest i motvind på vägen hem. Skönt för ryggen! och lagom ok fart för försiktig comeback. Ser förresten att nåt är skumt med klockan på min edge. Hon var verkligen inte fem när jag kom hem...

Utanför mig ligger Gröna Woken och jag bestämde mig för att för första gången avnjuta något av deras meny. Precis när jag hade beställt så öppnades de himmelska portarna och jag blev totalduschad! vilket inte gjorde speciellt mycket egentligen för jag skulle äta, svida om och sticka hem till en som gör mig glad.

och att både avsaknaden av ryggsmärta och halsont gjorde mig glad med,

ja tänk vilken bonustisdag!

Äntligen!

I fought the halsfluss and
I won! :-D

Kylhål, Jimmy Fasad, gottigott och Engelbrektsrundan 2013!

Hej.

I fredags gick det upp ett ordentligt halogenljus för mig - det skulle inte bli någon Engelbrektsrundan för mig och rosen. Fan också, tänkte jag när jag svepte det första glaset med antibiotika som läkarn glatt skrivit ut åt min flussiga hals.

Men bet ihop och tänkte äsch, det här kommer väl bli en fin helg ändå! Och så blev det också.

Fastän det förstås var väldigt, väldigt tomt mellan benen.

Saknade rosens sadel, alltså.

Men laddade skallen full med POM POM-ljud och studsande blixtar och log och det funkade för en snäll tant har en gång berättat för mig att om man ler så blir man automatiskt gladare även om man är lite ledsen pga. att man kanske inte ens kan prata för det gör så ont i halsen.

Huset som vårt gäng hade hyrt låg förbaskat pittoreskt till. Har ni någonsin hört talas om Gruvbyn uppe i Norberg? Just ja. Precis i en sådan där gammal gruvarbetarstuga bodde vi.

Anna hade kommit ikapp oss bilburna uppe i Norberg, hej hej! Hon hade cyklat från Fagersta i platsbesparingssyften. Och för att lapa lite kvällssol. Och så. Jag, avis, nej nej inte alls.

Under tiden de tre fungerande cyklisterna samt den Kongelige Norske Sykkelmekanikere mös med sina cyklar tog jag tag i käket omsorgsfullt utvalt och recepterat av idégivarn Anna. 

Det blev satans gott kan jag lova!

((Grannen - använde havregrädde ändå, höhö. Du klagade minsann inte fast det inte var Alpro! *tungan ut*))

Efter maten var alla rätt så trötta på att lägga upp loppstrategier. Vi kunde liksom inte riktigt komma överens om vem vi skulle köra för - var och en, Anna, Valle eller Grannen. Det koms fram till i alla fall att gänget skulle hjälpas åt. Sällskapsspelet åkte fram!

Jimmy Fasad vann.

Sedan hettade det till mellan mig och Jimmy Fasad men denna blogg är varken göteborsk eller barnförbjuden så…

Usch REMIIIIXX!

Inga fler interna buskisskämt.

Nu hoppar vi till morgonen efter. Laguppställningen klar! Anna, Grannen och Valle, redo att ta sig an de fasansfulla cols de bergslagen! (här börjar ni lyssna på Hall of the Mountain King)

Det fullkomligen kryllade av Västerås CK-färger i den glada skaran cyklister som tog sig an tvåtusentrettonårs upplaga av Engelbrektsrundan. Kul! Passade på att fota de snabbhjulade rackarna. Kör hårt liksom!

Under tiden begav sig den skadade delen av gänget in i djupet av sagoskogarna för att spana in den norbergska torvdoftande gruvmiljön. Och magiskt var det.

Vi såg ett hål med kyla i. Helt seriöst, det var kanske svettiga tjugo plus ute, och sen så kom det kyla någon meter närmast hålet. Men flyttade man sig bak kanske en centimeter så försvann kylan helt! Så stod jag och flyttades, en cm fram, en cm bak. Svalkande!

Vi såg även en gammal azurvattenindränkt gruva. Sånt vatten jag bara vill hoppa i och dricka och dricka ur tills jag aldrig mer behöver dricka, om ni förstår längtan. Avråddes dock från att hoppa i och dricka, dels lite för djupt, trehundra meter sisådär, dels lite för kallt. Fan ta azurblått vatten, rena rama fusket!

Jag bejakade som vanligt min mogna sida och klättrade prompt upp på någon gammal kalkstensstump (?) med en bit av räls och pryls på. Antar att de körde malm upp på denna stumpen de, de flitiga gruvarbetarna från Harry Martinsons tid. Älskar gruvor <3 (och ja, jag vet att det var tufft och drygt och jobbigt etc men låt mig romantisera lite ibland)

Sedan såg jag skogens lena varelser, de första trevande blommorna sträcka upp sina tunna gröna händer mot den luriga försommarsolen. Ville pussa dem alla. Nöjde mig med att ta bild. Se, sommaren kom ju hit till oss ändå. 

Och sedan så blev det dags för målgång för mina favoritcyklister. Och som de hade kört. Både hårt, snabbt och snyggt. Tänk va härligt när jag inte behövde langa överdragskläderna till dem.

Anna firade med att krossa kol på sina adidassolbrillor. Skål! (krossa saker = lycka, om man inte heter Thåström och är deppig dårå)

Och sedan hjälptes vi åt och dukade upp en sjujäkla somrig buffé med potätsallad och fetaost och hembakt bröd och allt och och satt och njöt och hade oss. 

När stämningen blivit så pass seriös att Günther och Modern Talking åkte fram i spellistan så blev det dags för lite nightlife nere på byn. 

Och sedan däckade jag vid elvasnåret.

Idag gäller seghet och Giro och drömmar om att återigen kunna cykla kanske redan om ett par dagar eller så.

Härlig helg, tack alla vänner! Tack Norberg.

Nästa år ska jag försöka se till att prioritera bort halsflussen till förmån för Engelbrektsrundan, jag lovar.