Gårdagens halvmisslyckade tur gjorde mig både glad och ledsen.
Glad, för att jag genomförde turen och såg regnbågen och var glad trots allt.
Ledsen, för att mojon gick ner ett par hundra snäpp när de enda som dök upp på gårdagens träning var klubbens elitgrabbar (såna som kör 40 km/h när de kör sköljpass, typ). Inte en enda medelfartsgubbe. Inte en enda brud. Läget var hopplöst för en som jag som cyklat sen i april i år. Där stod de, snabbgubbsen och försäkrade mig om att de minsann skulle tarelunnt idag. Jo tjena. Jag fattade ju direkt att jag var körd. De värmer knappt upp innan det ska spurtas upp i ljushastigheter. Ja så har de ju cyklat i 10-20 år/gubbe. Skitsamma. Jag åkte ut med dem från stan men pallade inte paja mina ben på en gång så jag stannade till, vinkade bye bye zoom zoom till gubbsen och slog på GPS:en för en enmannarunda.
| Svett eller regn i fejset? Det sista låter snyggare. |
Men sen. Cirka några kilometer från stan. Så öppnades himmelens portar. Och inte lite heller. Bästa ordet för regnet som kom är nog "väggen". Halt och kallt och jävligt blev det på en gång. Plask plask i cykeldojorna små. Skyndade mig så gott jag kunde till jobbet och - åh, kvällens höjdpunkt! - ställde mig under den underbart heta duschstrålen (jepp, jag vet att jag har det lyxigt på jobbet). På kvällen gjorde jag och min älskling goda tacos och ondgjorde oss över "vätternmotionärerna". Såna är det tydligen gott om i vår klubb. Folks som dyker upp på våren med sina nyköpta racers för att träna till Vätternrundan men som slutar träna så fort loppet är avklarat.
| Inne i omklädningsrummet på jobbet, bästa rummet i hela stan! |