Min egenkärlek är inte villkorslös.

Hej.

Har ni noterat den senaste tidens "anti-träningshets"-rapporteringstrenden i inhemska media? Till exempel den här artikeln i dagens DN. Om att folks tränar ofta, tränar hårt och gärna talar om det, exempelvis genom uppdateringar i sociala media (och alltså retar galla på den osäkra Jane Doe som inte gärna accepterar att någon skiter i det där med lagom).

Det talas om prestationsångest och oduglighetsångest. Nästan alla artiklars röda tråd är att vi, som tränar mycket och hårt inte accepterar oss själva som vi är och inte tror på att vi duger som vi är.

Låt mig kontra detta påstående som möjligen går att tillämpa på vissa, men långt ifrån alla. Och speciellt inte mig.

För er som känner mig kommer det inte som någon nyhet, men jag är en tjej med extremt gott självförtroende. Helt ärligt. De får komplexen jag haft har oftast berott på lågpersonlighetsidioters uttalanden, ja kritik från sådana personer som jag rensat bort ur mitt inre liv, snabbt, effektivt och utan att ångra mig en sekund. Min mamma har sedan bäbistiden intalat mig att jag är finast och bäst - bara jag försöker vara en godhjärtad person också - och vem är jag att inte tro min mamma.

För ni ser, min mamma - och med henne de personerna som har varit vettiga nog att inspirera mig till stordåd som bildning, intressen och sånt - har också lärt mig att det där med att gå runt och vara finast och bäst kommer inte bara inifrån. Det är enbart genom att hela tiden sträva efter att bli en godare, klokare och modigare människa som man samlar på sig den rättighet, ja legitimiteten att vara stolt över sig själv.

Frasen duger som jag är är ju så otroligt... ologisk, eller vad säger man om saker som typ, mer låter smarta än vad de egentligen är? En temugg kan duga som den är, eftersom muggen är en statisk pryl som ser likadan ut år efter år efter år. En mugg är en mugg punkt slut. Men en människa? Har du träffat någon person som sett exakt likadan ut och varit likadan inuti, år efter år efter år? Vad som jag är? Hur är jag då? Är jag tjock eller smal eller mittemellan? Är jag blond eller fuskrödhårig eller slingad? Är jag glad eller är jag nyvaken eller är jag sugen på en joint? När du säger att du accepterar mig som jag är, kan du vänligen precisera vad just du menar med mig? Och hur fasiken ska jag veta vad du kräver utav mig för att just du ska acceptera mig så som jag är enligt dig?

Jag har en sjujäkla massa bekanta och diverse folks som jag på något sätt interagerar med. Kollegor, bekanta, festfolks, träningsfolks, cykelfolks, random folks, folks. Alla de har en varsin uppfattning om hur Katja är. Ska jag gå runt och intervjua dem alla, sorry dude, men jag tänkte fråga dig, hur är jag som Katja enligt dig egentligen? För annars är jag ju rädd att jag liksom, gör fel drag här i livet så att jag inte längre duger som jag är, och då blir du ju ledsen på mig.

Ibland känns det som att begreppet duger som man är är fasligt lik begreppet lagom medelsvensson med diverse brister och skavanker och gärna något fel eller två så att man känner igeeeeen sig. Och jag vet inte hur det är med er, men jag vill inte vara en sådan typ som mår bra av att känna igen mig i folks tillkortakommanden. Se här, han trycker också en fet pizza i sig sittandes i bilen på väg från jobbet för att spela på hästar, höhö, då är jag inte ensam i alla fall, höhö. Jag ser hellre upp till folks än försöker hitta deras skavanker för att "ta ner dem på min nivå".

Men sedan undrar jag, varför måste strävan efter personlig utveckling jämt ställas mot missnöje? Bara för att jag strävar efter att bli snabbare (eller starkare, eller modigare, eller bättre på franska eller whatevs, pick your own subject) så behöver det absolut inte betyda att jag är missnöjd med läget nu. Tro mig - anledningen till att jag facebookar en läcker bild på mig i min nya teamdress riding solo ute på västmanländska slätten är inte för att jag är rädd att jag inte duger som jag (hur jag nu är) utan för att mina vänner blir glada av att se att jag har det bra, och kul, och spännande. För det blir i alla fall jag glad utav - när jag ser att mina vänner har det bra och gör något vettigt utav sina timmar. För mår man dåligt av att se sina vänner må bra och göra kul stuff - ja då är det kanske dags att sluta prenumerera på vännens uppdateringar och rannsaka sin egen personlighet.

Vi människor är gjorda för att aldrig vara nöjda. Det är en fantastisk gåva vi har fått av naturen - gåvan att hela tiden sträva uppåt, att vilja lära sig, spränga gränser. Vi har lyckats bygga pyramider, vi har lyckats framställa antibiotika, vi har lyckats cykla över berg där sådana som Napoleon (visserligen också människa, men ändå) hade förfrysit häcken av sig. Är inte vi fantastiska? Varför måste vi i så fall sluta upp med det? Min kärlek till mig själv som person finns där - men den är inte villkorslös. Jag finner det helt ok att ibland vara arg på mig själv för min lathet och självsvek, för jag anser att mitt liv är en gåva jag måste förvalta väl. Jag vägrar lagom och jag vägrar sluta med att öppet sträva uppåt mot mina höjder för att tillfredsställa dem vars självbild begränsas av missunnsamhet och avundsjuka.

Och jag vill så gärna även se mina folks glada, och strävandes uppåt. Mot sina höjder, vilka de än nu må vara. På sina sätt - ja för jag tror att folks ändå vet bäst vad som är bäst för dem. Och på samma sätt som jag inte ställer några krav på deras sätt att vara på - så hoppas jag att de låter mig sitta här, med mitt sätt, med mina krav på mig själv, utan att för den delen tro att jag öppet visar de kraven för att de ska må sämre. Tvärtom.

För att begränsa istället för att peppa - ja det om något skulle ge mig äkta ångest!