Försiktigt morgonleende.

Hej.

En liten inblick i hur det ser ut i jobbets omklädningsrum när jag väl dratt av mig mina cykelkläder. Gammelbibsen (trekvartisar belgian style, kallt om knäna nu ju), gigantiskt färgglatt badlakan, takterrassol, duschånga. Härlig stämning!

Som ni kanske så befinner jag mig i mentalt inferno just nu då jag inte kunnat cykla på ett par veckor (!) pga. dryg knäsmärta. Men imorse stod jag inte ut längre utan cykel så jag tog mig ut på en ytterst kort och försiktig hurtigrunda. De få milen räckte för att knäet skulle småbråka, visserligen pyttelite men ändå. Jag tordes inte köra längre ut från staden ifall det skulle bli sånt läge som sist, när Valle fick hämta mig med bil. Var ju tvungen att hinna till jobbet i tid också. Tanken var mest att försöka testa den nya sadelinställningen och bara rulla lite. Hålla i bocken, smeka sadeln med rumpan, stå lite i de gulliga små västmanländska backar och så. Ni fattar. Jag hann inte bli speciellt svettig, men jag hann i alla fall andas lite cykel.

Det verkar i alla fall som att knäet gillar den nya sittställningen bättre, även om sadeln är lite för baklutad. Den eventuella inflammationen verkar dock inte lagt sig helt ännu så jag kommer att behöva ta det lugnt och rehabba eländet i några (förhoppningsvis inte alltförmånga) dagar till innan jag kan börja lita på mitt knä så pass mycket att jag kan börja köra med klubben och träna som vanligt igen.

Att jag ska vara så stark och så skör samtidigt... Jag hoppas verkligen att det beror på att jag ändå är relativ nybörjare på landsväg (är ju i slutet av min andra säsong) och att åren på cykeln kommer att stärka min kropp så att småsaker som sadelhöjdens centimeter inte fäller mig så hårt som de har gjort nu.