Touren 2013 - i Cykelkattens hjulspår

Hej.

Få av oss har missat att årets upplaga av allas vår favvotävling går av stapeln imorgon. Spännande! Roligt! Förväntansfullt!

Lite extra för min del. Det är ju nämligen så att grabbarna kommer att cykla på ett antal ställen där jag själv var och nötte asfalt förra året, på min trippelklingade Specialized.

Tänkte att vi kunde kika på vilka etapper det är och vad jag har för cykelminnen från dessa.

Etapp 4 - Nice

Inne i Nice var jag mest förbannad, på trafiken alltså. Så jäkla folk- och biltätt på sommaren! Minns jag transittade Nice på vägen till Monaco (en för övrigt brutalt backig och svettig och sjukt vacker trip). Normalt cyklade jag längs med havet / uppe i bergen men inne i Nice var man tvungen att åka genom småbåtshamnområdet och alltså facea alla festliga turister samt moppeförare. Varmt, svettigt, smått klaustrofobiskt och öronbedövande vackert. Dit återvänder jag nån dag, men lämnar racern utanför stadsgränsen! 

På väg hem från Monaco - Nice har ni till höger om mig

Etapp 5 - Cagnes-sur-Mer

En fantastisk liten håla vid havet där jag dels badade (åh svalka! svalka!) efter den förjävligt backiga vägen från La Colle-sur-Loup (stan utanför vi vilken vi bodde) och dels såg etappen där Kessiakoff förlorade KOM-tröjan till den gröna franska snubben. Kommer aldrig glömma jordgubbsbakelsen inne på stället vi kollade på etappen, kanske godaste jordgubbsbakelsen i hela mitt liv? Ett annat tyvärr mindre trevligt minne är den läskiga rika mannen som sköt heroin i en miljonärscab precis utanför där vi hade parkerat våra cyklar. Brrr.

Alltså känslan.

Etapp 15 - Givors - Mont Ventoux

Mont Ventoux är mest känt för mitt hittils brutalaste krasch - pinsamt nog på vägen uppför det satans berget. Jag minns min beslutsamhet och jag minns min dunkla insikt om att det nog skulle ta en sjujäkla tid för mig att komma uppför berget, men att jag prompt skulle göra det. Så jag nötte på, mil efter mil. Det gick sakta - Provence är förbaskat hett och asfalten på vägen uppför är väl sisådär och jag hade inte cyklat mer än typ, tre månader innan bestigningen - men det flöt på rätt bra. Småsnackade med de seniga gubbsen på vägen upp, fingrade på mina bidons, ja - njöt av livet helt enkelt. Men sen så kom en skogsglänta och med den kisstvångstanken - bäst jag kissar nu innan det berömda månlandskapet kommer där det inte går att gömma sig! - tänkte smartass jag. Det var ett ödesdigert beslut. Lutningen var brant, jag var oteknisk, äsch, hursom så fick jag inte upp farten på hojen vilket slutade i att både jag och hojen rullade nerför asfalten medan gruset åt sig in i mina knän, armbågar o d kroppsdelar. Blod överallt! Min första tanke var fuck it, jag tvättar av lite och fortsätter sedan. Men när t o m gubbsen på väg neråt stannade för att fråga hur jag mådde och jag lämnade smala blodbäckar efter mig på vägen så tog jag beslutet att vända och cykla tillbaks till campingen strax utanför Bédouin några mil utanför berget. Eftermiddagen spenderades inne i campingens duschkabin, plockandes ut gruskornen ur kroppen och hällandes örtsprit på såren i hopp om att slippa infektion.

En av de festiva skråmorna som berget bjöd på min oerfarna nybörjarkropp.
Notera hojens läge - aluminium, håller för allt liksom!

Dagen efter tröstcyklade vi åtta backiga mil Avignon tur och retur och såg på teaterfestivalen. Men ba så att ni vet förresten, jag och Ventoux är inte kvitt än. Nästa gång jag återvänder så är det blodsmak i munnen jag ska känna, inte blodsmak från knäna.

Vandrande teatertrupp inne i Avignon.

Etapp 17 - Embrun - Chorges

Embrun var stället som bjöd på mitt livs hittils högsta och brantaste stigning. Jag kommer aldrig glömma yrseln i skallen då jag efter att jag hade trott att jag äntligen var uppe såg en festlig "vägg" framför mig, hoppade av hojen av ren feghet, men sedan bemästrade demonerna och slutförde stigningen - upp till Chorges. Inne på Chorges blev det tårar ändå, ty jag var ashungrig och enda stället som serverade vettigt käk bjöd på vaktelspett som gav mig creeps (har fågelfobi etc.) vilket slutade med att jag fick nöja mig med pommes (tillbehör till vakteln dårå). Men fasiken, jäkligt nice, vägen ner sedan. Fort det gick. Älskar fort.

Mot Chorges!

För övrigt har Embrun en arbetarstadskaraktär med fula industrier och läskiga kvällstyper och allt, men jäklar vilka goda drinkar de serverar! Inne i Embrun såg jag mitt livs kanske finaste fyrverkeri också. Vi råkade ju hamna mitt i stadsfestivalen. P.S. Blev nästan uppäten av en arg vakthund under en annan stigning. P.P.S. Såg skumma djur under samma stigning, visade sig vara resande cirkus.

Jag i mitt post-race-esse inne i Embrun.

Etapp 20 - Annecy - Annecy/Semnoz

Åh, jag kan skriva hur mycket som helst om Annecy. Men faktum är att det redan finns ett superbt inlägg om ett av mina äventyr vid sjön (sjön heter samma som byn) - och det kan ni läsa här. Jag minns att det var i Annecy som den skumma knäsmärtan äntligen hade släppt efter många veckors plåga. Jag minns båten Julie i Annecy. Jag minns tonerna av ska som vårt tält spred på campingen. Jag minns de seniga evighetsgubbsen vars hjul jag la mig på för att kunna ta mig uppför de branta backarna på sjöns ena sida. Och jag minns de snälla flickorna som lät mig dricka vatten, massvis med vatten, på ett ställe där jag inte trodde det fanns vatten. Om det är en etapp ni inte får missa i år så är det nog Annecy. Vackrare än så blir sällan en tempoetapp.

***

Åh, jag skulle kunna babbla på om Touren i all evighet. För mig kommer Touren 2012 alltid vara den tillställningen som en gång för alla gett mig insikten om att jag är ämnad för cykling och cykling är ämnad för mig. För med Touren kommer inte bara poäng och placeringar. Men Touren kommer sommaren, skönheten, de ljumna vindarna, de höga bergen, de blodiga knäna, smaken av sommarvin. Touren är demokratisk och låter åskådarna uppleva så mycket mer än bara ren sport utan även allt runtomkring. Pga. det ekonomiska läget just nu är jag inte på plats när Touren körs - men jag cyklar med Touren i tankarna, och jag kommer att se till att inte missa alltför många Tourar under de åren jag cyklar kvar på denna jord. 

(dramatiskt lagt, jag vet, men sån är jag)

Succéutstyrsel jag körde på

Freddans stjärt!

Bradley gjorde sitt bästa, men det var Freddan vi brydde oss om just då.

The naked truth.

Nu håller jag mest tummarna.

Ett långt men väldigt viktigt inlägg om att hitta tillbaks till cykeln.

Prolog.

Hej.

Jag blev inspirerad till att skriva detta inlägg efter att nu ha tagit del av många berättelser, bland annat i Cyklande Tjejer-forumet på Facebook, men också på bloggar och irl. Berättelser som alla låter ungefär som denna fiktiva nedan:

Jag är mentalt och fysiskt ledbruten efter [infoga valfri långkörning t ex Vättern, "etappcykling" under semestern o d]. Jag vet inte om jag kan eller vill cykla igen. Jag som började cykla i våras, jag tyckte ju att det var så kul, men nu drömmer jag mardrömmar om cykel. Hur ska jag fortsätta? Kommer jag att orka igen, eller är det bäst att ge upp och hitta en ny hobby?

Nu är jag ingen elitåkare - jag är inte någon cykelveteran heller. Men jag är en rockstar på att ömsa skinn och överleva, både fysiskt och mentalt så nåt har jag lärt mig efter alla år jag kan dela med mig av till er.

Låt oss börja med att identifiera de "sjukdomarna" som orsakar symtomet tappad motivation. Genom att sätta finger på vad det är som gör att det känns förjävligt kommer det att bli enklare att få bot på dessa.

I grund och botten handlar det alltså dels om fysiska besvär - trötthet, smärta, energibrist och dels om psykiska besvär, eller snarare ouppfyllda förväntningar - både på kroppens agerande och på yttre makter så som väder.

Här måste jag vara brutalt ärlig även om sanningen svider - du är ingen snabb och smidig cyklist förrän du har cyklat många, många mil. Hundratals och helst tusentals. Cykelsportens uppenbara fördel - att den är så pass skonsam mot kroppens leder - gör den också till en sport som premierar långsam, tidskrävande utveckling men också till en sport som gärna straffar den ivrige som går emot rörelselärans grunder. Cykelsporten på motionsnivå har fått en väldig uppsving här i Sverige under de senaste åren. Vilken glädje att se så många glada, fräscha motionärer av alla dess kön och färgskalor, nötandes våra kärva landsvägar! Men det gör också att vi är en mängd nybörjare, vilket vi så gärna glömmer eftersom vi dels exponeras för samma prylar och tips som proffsen (inte minst tack vare mediell närhet genom tidningar, Twitter o d), och dels oftast dras in i hobbyn av våra mycket mer vältränade vänner/partners/släktingar.

Min story.

Min egen story är ju precis sådär klassisk. Jag hade bytt jobb och hamnade på ett fantastiskt kontor befolkad av kollegor som av andra kontor skämtsamt kallades för "spordårar". Den dåvarande sammanställningen av folks tränade som galningar. Det genomfördes klassiker, åktes stafettvasor och vättern, simmades vansbro, fyra pers hade racer, tre MTB, det åktes på skidläger varannan månad, och vi var med i diverse lopp och andra sportsliga påhitt. Min sporthistoria var följande - simmerska fram till fjortonårsåldern, sedan fest och uteliv under gymnasiet, sedan jympagalning/festprinsessa under högskoletiden, sen softande och sen lite jympa till på det. Ständig friluftsälskare, men ingen som överansträngde mig precis. Men så kom våren och jag insåg att jag inte bara behövde sukta efter män i bibs utan kunde själv bli en sådan bibsperson, och så satt jag på min första racer, en Specialized med Sora på, och...

...och här borde jag säga att ja, it was made in heaven, dans på rosor etc. Men nej för faen, ni anar inte hur jag led. Varför led jag? Jo, jag led för att jag försökte cykla lika fort och lika mycket som de som hade cyklat i flera år - inte minst ville jag knappast vara sämre än min Peter - som 2012 redan cyklat i ett antal år samt satt på den ultimata cyklistkroppen samt var man. Men nog var det inte lika jobbigt i början! Det var ju så lätt, så lätt att cykla snabbt och långt på en racer jämfört med min tröga tontunga damtralla. Sedan kom ryggsmärtan - ja, ni har ju alla läst mitt första inlägg på den här bloggen. Sedan kom Mallis. Jag tror inte jag nånsin gråtit så mycket (på riktigt, alltså) som jag grät under mina rundor på Mallis. Dränerad på energi, med ständigt värkande ben, kämpade jag mot de neverending backarna och den kvava värmen som ju aldrig tog slut. Jag mardrömde om alla de SPD-vurporna jag hade genomlidit och mina knän blödde och många var de ögonblicken då jag förbannade både mig, sporten, cykeln, mina sjuttiofem kilo, min kurviga kropp, ja allt.

Sedan kom jag hem och kände mig stark. Jag kunde hänga med medelgruppen - så gott det fanns en medelgrupp - även om jag fortfarande inte nådde upp till SUB10-11-nivån rent uthållighetmässigt.

Sedan kom en månads cykling utomlands - och med den kom Alperna, dvs. Mallis-backarna XXL. Tja, ni kan ju tänka er min mentala kamp när jag dels cyklade varje dag i trettiofemgradit värme, dels tog mellan femhundra och tvåochenhalvtusen höjdmeter per "etapp". Och så kom jag hem och det var augusti och jag var pepp på klubbcykling men tji fick jag - de enda som dök upp på klubbträningarna var Jimmy, Putte, Solguden m fl dvs. snabbgänget med tävlingsambitioner och jag var själv igen. Fan också. Men jag slutade aldrig cykla. 

Våren 2013 sålde jag min Specialized, la till ett par-tio tusen till och köpte mig en kolfiberhoj med grymma komponenter. Jag hade slutat med en förbaskad ovana och började cykla ofta, mer varsamt men också mer rätt. Fler träningspass med klubben, större vikt på bålstyrka. Ryggen krånglade igen men den här gången viftade jag inte bort problemet utan besökte sjukgymnast, följde ett träningsprogram osv. Men den största och viktigaste förändringen skedde ändå inne i min skalle - jag insåg tidens makt.

Insåg att jag

skulle bli bättre i år
men ändå sämre än kommande år
för att sedan under kommande år
bli bättre än i år.

Och så skulle det fortsätta -
- tiden skulle generera förbättring, förutsatt att jag lärde mig att träna för min kropp, min grundstyrka och -kondition, min inställning till sporten.

I år har jag inte lika ont i de hastigheterna / lutningarna / förhållanden som genererade så mycket ont förra året. Jag kör Halvvättern på strax över fem timmar, varav tio mil på egen hand. Men jag har ännu mer ont eftersom jag i år vill bli ännu bättre. I år är jag dock klokare och tränar för att bygga upp kroppen - utan att riva ner psyket. Jag strävar efter balans.

Tillbaks till sadeln.

Som ni kan läsa ut från min story så hade jag egentligen två rejäla dippar som genererade cykelavsky - Mallisbackarna och sedan Alperna (även om jag idag inte kan gå en dag utan att längta tillbaks dit och Mallis var en självklarhet även denna vår). Förra året körde jag alltså inga motionslopp men dock cyklade mycket, ofta och under för en nybörjare extrema förhållanden. Mina dippar berodde alltså på att jag:

körde för mycket för min grundkondition vilket slet ut kroppen och psyket

hade för dålig teknik för att utnyttja cykelregeln nr ett, ni vet den om att spara krafterna

jämförde mig med dem som var mycket mer erfarna och starka vilket tärde på självförtroendet

snålade in på utrustning

ville mer än jag orkade.

Lätt att känna igen sig, eller hur?

Kroppen är ju så finurligt konstruerad att den alltid, alltid (så vitt man inte lever livet ständigt hög som ett hus) säger ifrån. Och vi människor är ju extrabegåvade med ett så kallat psyke - ett naturens påhitt som gör att vi inte bara känner av de fysiska obehagen som är resultat av överansträngning, utan även de mentala, via hjärnimpulser eller gud vet vad, är ingen läkare precis.

Alltså.

Sätt dig tillbaks på cykeln. Inse att du är bättre idag än vad du var samma dag för tre månader sedan. Åk ut till skogs där ingen ser dig. Vråla ut - jag har klarat Vättern! - kör några mil och sedan tryck i dig massa god mat. Belöna dig själv.

Dagen efter - sätt dig på cykeln igen, kanske utrustad med lite skönare cykelbrallor, bättre sadel, kanske tillsammans med några andra på din nivå, i din klubb. Om du är tjej indragen i sporten av din gubbe - sluta jämför dig med honom. Gäller alla andra med för den delen - sluta mäta er förrän ni börjar tävla.

Du har säkert egna motivationshöjande knep. Det viktigaste jag vill förmedla är att du måste inse att förändringar tar tid och att du inte får låta psyket lura dig till passivitet.

Många talar om mål som vägen till motivationen. Jag påstår att med cykling så är själva cyklingen ett mål i sig. Först när man börjar uppskatta själva processen - att cykla, just här och just nu - som det börjar bli värt att träna mot mål som motionslopp eller tävlingar. Livslång kärlek till cykeln - och medföljande härdande och förbättring - nås sällan av att se cyklingen som ett projekt à la projekt på jobbet - från kick-off till deadline och sen, bye bye.

Genom att ställa in dig på att älska cyklingen för vad det är - nötigt, fikavänligt, milakrävande och alldeles, alldeles underbart - och träna för glädjens och nöjens skull så minimerar du risken för otäcka past-deadline-dippar. Se alltså Vättern o d lopp som förberedelse för kommande utmaningar snarare än det där ouppnåeliga målet du uppnått.

Cykeln är ju ändå en maskin som låter oss uppnå höjder, gång på gång. Och de tar aldrig slut, precis som vägarna på denna planet. Och det är just därför vi cyklar.

Tack Graeme Fife för tänkvärda citat. 

Här finns hela den klassiska novellen - skriv gärna ut den 

och ha nära till hans precis där du brukar ställa cykeln efter rundan...

Spricka i växelhjärtat

Jag är förbännad.

tysk-italjenarn har ju som ni vet varit inne på service för reglagekrångel. Under ett klubbpass gick det plötsligt inte längre att lägga in lillklingan.

Häromdagen ringde de från Cykloteket och förklarade vad felet hade berott på. Deprimerande.

Felet är nämligen att det är spricka i plasten i rosens framväxelreglare. En spricka som gör att jag får cykla men som kan orsaka mer krångel i längden.

Spricka - i mitt Campa (!)-reglare, wtf wtf wtf. Kissbajsprutt.

Och framför allt, väldigt omständigt. Jag tänker förstås fotografera sprickan och sedan skicka bilden på den och på mitt förvridna ansikte till ROSE så får de göra bäst de vill. Har jag tur och skapar skandalstämning så hoppas jag på att de skickar ett nytt reglage hem till mig. Har jag otur och misslyckas med skandalstämning (vilket är mest troligt, är sådär superartig och lite mesig när det gäller gigoföretag) så får jag dels köpa nytt reglage själv och dels montera på det själv. Kan i och för sig göra en kul grej av det, på med det blåa mekarstället malegaze-style och filma eller nåt, men ba så att ni vet så får ni hjälpa till i så fall, kanske lämpligen via Twitter (funkar alltid bra för insamling av mektips) eller varför inte genom att ge mig tips på Cykelkattens Facebook-sida? och självklart kan jag be någon av de mekkunniga jag känner att byta, men blir kanske inte lika creddigt. skitsamma, det viktigaste är att det måste åtgärdas.

lite förbännad är jag allt. Jag menar, har ju inte precis tävlat på hojen än. Och inte har jag vurpat eller tappat cykeln en gång. Inte ska det behöva bildas en spricka efter en halvcykelsäsong!

Har någon av er erfarenhet av liknande problem?

Midsommarnattsdröm eller den nattliga cykelflykten

Vissa dagar är lite gråare än andra, med möten, stress och sånt. Och vad är då bättre än att tänka tillbaks på något alldeles, alldeles sparkling för ett par dagar sedan? För vissa nätter kan precis vad som helst hända. Natten till midsommardagen var precis en sådan natt.

Det hela började ju med sillunch hemma hos mina vänner på deras gård utanför Sandviken och sen lite fest och stånk på det och sedan så hamnade vi plötsligt uppe i Dalfors där logdansen hölls i regi av några andra. Och grejen med logdansen är ju att det dricks och dansas mycket - vilket i och för sig är jättekul - men tidsramarna är väldigt, väldigt flytande så man vet aldrig riktigt när man kommer hem och det kan ju skapa lite panik hos en som är van att lämna festen i topp, samt nattas i lagom tid (cykliståkomma eller nåt i den stilen) samt har ju liiite svårt för dansbandsmusik hela natten lång.

Så jag och Tony bestämde oss för att fly.

Men hurdå?

Logdansgården log ju nämligen ett par-fem mil från mina vänners hemgård.

Till fots?

Nja. Lite läskigt, lite osäkert, och framför allt, lite långt sådär mitt i natten lullig på blåbärssnaps.

Lifta?

Jo tjena, fanns inte en nykter jävel inom en hundramilsradie.

Den mastiga tandemcykeln som stod lutad mot logväggen? Kanske... Men efter lite undersökningar visade den tillhöra nåt stackars par från närliggande ort och det kändes ju lite fel att stjäla från det underbara vänliga folket.

Återstod bara ett val - tigga vanliga hederliga cyklar och försöka hitta hem.

Spännande!

Den snälla damen som hade huset utrustade oss med varsin damtralla med tillhörande korg (min hade dessutom barnsits som extrabonus!) och dynamoljus och varsin reflexväst och så var det zoom zoom bye bye till logen.

Så här mörkt var det ute:

Vilket bra fotografiförsök, eller hur? Man ser i alla fall vägmarkeringar och den lilla, lilla blixten är väl glimten från Tonys reflexväst.

Hur som helst!

Hur fantastiskt är det inte att cykla på natten, förstärkt av en irish eller två, hembakta daimkakor, glädjerusig för det är sommar, midsommar, frihet, skimmer och alla små katter som med glimmande ögon tar sig över vägen bara nåt ögonblick före cykeln? Och så lite nattliga tunes på det. Så att det pulserar lite extra.

Helt fantastiskt.

och att trallan sedan går trögare än din farfars osmorda gräsklippare från femtiotalet, ja det gör väl inget? Inte när benen är pigga och lynnet glatt.

Trettiofem kilometer senare var vi hemma, trötta och svettiga men alldeles nöjda. Här skulle det sovas. Här är Garmin-turen. 24 knyck i snitt på en damtralla, med backar och allt, det är inte illa det!

ett minne att bära med sig länge.

Har ni haft en bra midsommar?

Cyklistens pallkrage är vägrenen

Häromveckan gjorde några kompisar till mig en bra grej. De placerade ut odlingsboxar i stan, som de turas om att vattna. Smaskigheterna som tittar upp ur de magiska lådorna får beundras av oss västeråsare. Kanske blir vi också bjudna att smaka ett litet grönt blad om någon i nätverket är där när vi cyklar förbi. 

Fint va!!   

Mina kompisar, och ett gäng andra sköna människor, ingår i Nätverket för stadsnära odling i Västerås. De vill att stan ska bli grönare. Nätverket har uppstått ur två eldsjälar som drivs av tanken på att vara självförsörjande. De har bland annat haft kurser under våren i hur man kan odla på liten yta, till exempel på sin innergård. Nätverket har en grönskande blogg där man kan läsa mer om vad de planterar för nånting.

Foto: Caroline Närhi

hepp

Självförsörjande! Jisses. Jag är nöjd om jag kan plocka några salladsblad från blomlådan och lägga på mackan innan jag hetsar till tåget på morgonen. 

Att så ett frö är att ha framtidstro, som någon i odlingsnätverket hade uttryckt sig. Blir man en bättre cyklist av att ha en prunkande rabatt som väntar när man kommer hem?    

Jag förundras, jag beundrar, jag tycker så mycket om att våra städer grönskar och att stadsodlarna gör så att det snart finns ett morotsland i varje gathörn. Men jag undrar, när jag klickar i pedalerna och spanar ut över all blomstrande grönsakskraft på nätet och IRL:

hur hinner de cykla?

Jag hade också en dröm om en egen pallkrage nedanför balkongen. Jag skulle bli självförsörjande på nånting lämpligt.

här skulle pallkragen ha stått! 

Den drömmen dog när jag skaffade racer.

Sen lärde jag mig att se ätbara växter i vägrenen.

Inför vårens långlopp exploderar alla Sveriges vägrenar av mat. Lite nässelsoppa till energigelen?

Lagom till Siljan Runt: nate. De ljusgröna lite mjukt rundade bladen. AKA våtarv. Gott på mackan. De här små raringarna växer blott ett pedaltramp från VCK:s samlingsplats.


När du kommer hem från Motala och tröttnat på pasta kan du glatt ta för dig av denna läckerhet: svinmålla! Tänk spenat. Tänk en gudomlig stuvning, ahh... 

Genom att skörda i vägrenen kan vi cyklister vara lite som stadsodlarna. Lite grönare, lite gladare än andra. Skillnaden är att vi skördar utan att så.  

Och så slipper vi oroa oss för om grannen verkligen ska komma ihåg att vattna våra trädgårdsland när vi är iväg på lopp. 

Bara en sån sak. 

/Anna

Tunby GP - varmt och klibbigt och alldeles underbart

Igår var planen egentligen att köra ett sköjpass, mitt första efter Vättern, men en cyklist som heter Mange fick mig på andra tankar.

Mange hade skrivit på klubbsidan om nåt som hette Tunby GP. Jag visste inte vad det betydde, men det lät kul så jag anmälde mig. Mest för att Eva skulle ha någon att vinna spurtpris över.

Det var soligt. Tommy och Per hade sopat banan åt oss.

Det fanns gott om A-brunnar att väja för längs banan - OBS fotot är från uppvärmningen, det var inte aktuellt att fota och cykla GP samtidigt

GP betyder Grand Prix och går ut på att köra 15 eller 20 varv på samma asfalterade bana, spännande va! Banan hade sex kurvor och en vattenpöl. Det var som gokart ungefär, förutom att jag inte var först i mål. Alla startade i samma klunga, och om man tappade klungan var det okej att stiga av och vänta in den. Jag och Eva tog rygg på varandra så vi behövde aldrig stanna.

Vi behövde bara ligga i kurvorna.

För varje kurva vi passerade, blev vi lite bättre på att våga trampa och inte vila på pedalerna. Vi lärde oss var på banan som håligheter fanns, vi lärde oss vilken del av gruspartiet som var snabbast att köra på. Vi spurtade. Vi svettades. Vi mosade på i 30-35 km/h. Ibland susade en klunga förbi, men det gjorde inget. Vi lät dem löpa, jagade varandra varv efter varv.

Det var löjligt roligt.

Det roligaste var att jag äntligen fick lite utväxling på min sittställning. Den är väldigt framåtlutad och brukar generera nackont och olika kommentarer på längre distanser typ 30 mil.

Men nu var det en helt annan sak. Andra medelhastigheter. Annan teknik, annan fingerfärdighet på styret.

Jag var så AERO

Behöver jag säga att jag vill göra det här igen?

(Tack Caj för fotot, jag var tvungen att förstora det lite så att vi skulle synas) 

/Anna

Is that a bike pump in your pocket or are you just happy to see me?

Hehe.

Måste bara dela med mig av min nya favvoserie på nätet - Yehuda Moon. Handlar om en hipster? slacker? kuf? whatevs snubbe med ständigt fördragen cykelkeps som jobbar i en cykelaffär och liksom drar sig genom livet på sin hoj och tja, är bara allmänt soft och pricksäker.

Bjuder på några här, resten får ni läsa på Kickstand Comics hemsida.

Dagsformsundringar

Hej.

Jag är så dagsformsberoende.

Visst, det beror säkert till en stor del på att jag fortfarande är en glad nybörjare i sammanhanget, men ändå. Med tanke på att jag tränar ofta och ihärdigt borde jag bli lite mer jämn. Men nej då. Fast så är det oavsett vilken sport jag än utövar. Formtopp ena dan, formflopp andra dan.

Gårdagens körning till Linda i Eskilstuna var ett skolexempel i dålig dagsform. Jag var pepp. Hade sovit ut. Ätit ordentligt. Smörjt kedjan och spänt blicken. Men likt förbannat så gjorde varje tramptag ont, ont, ont. Benen kändes som gelé, eller ska jag säga bomull? Visserligen sänktes mojon rejält av den konstanta, lekande motvinden hela vägen in i mål. Men ändå, fem ynka mil brukar en sån ensamcyklingsälskare som jag fixa galant och till och med njuta av? Inte igår. Igår gjorde det ont. Det gjorde ont i backar, det gjorde ont på slätan, det gjorde ont i nedförsbackar. Det gjorde bara ont, ont, ont i mina stackars ben som jag nästan hatade igår. Vrålade till och med ut min frustration inne i nån mörkare glänta på vägen mellan Kvicksund och Hällbybrunn.

På köpet började GPS:en strula och pausades automatiskt hela tiden. Det gjorde inte precis dagsformen bättre...

Allt sitter i huvudet, säger de. Men nej, en liten del sitter i huvudet, resten sitter i benen. Vill de inte svara spelar det ingen roll vilka mantror som än bor i min rödhåriga skalle.

Jag förstår ju rent intuitivt och av andras erfarenheter att döma att det förstås går att träna bort en del del av dagsformsberoende. Så att ens dippar ändå håller en anständig nivå. Men annars, är det helt enkelt att olika människor är olika dagsformsberoende?

Hur tänker ni om det här med dagsformen? Är era kroppar också "lynniga" eller är ni mer jämna, och vad tror ni det beror på?

I know a place where no cars go

Igår kväll bestämde jag mig för att dra över till Rundeln för att hänga med mina tre favvocyklister Grannen, Anna och Valle. Ville dessutom höra allt om den berömda Vätternrundan (och speciellt Valles berättelse, Valle som körde sub 10 på sin allra första Vättern, hur starkt är inte det?)

Grannen hade som vanligt antagit en nära-stroke-min. Han antar gärna den när en undrar nånting som på sikt kan innebära stora, stora bekymmer. Ett vanligt exempel är när jag kommer med ett förslag om att antingen fixa klart i min lägenhet, flytta en tvättmaskin eller så, eller kanske mina spaceade idéer om kärlek och politik. Ja, sånt som låter banalt men som i praktiken faktiskt kan orsaka stroke.

Anna behövde lite tinto efter alla Grannens föreläsningar om sparsam rengöring av vitala cykeldelar. Jag serverade.

Efter att Annas cykel hade blivit rumsrenare än Daft Punks senaste skiva var det dags att bege sig ett par våningar upp för lite afterbike-mat och häng. Valle åkte direkt på att rulla efterrättsbollar - lakritshaltiga till alla och chokladhaltiga till mig (lakrits rockar inte min eka precis)

Plötsligt föll min gravt närsynta blick på den vackra nature morte som Anna mer eller mindre spontant hade gjort i ordning av ett gammalt trasigt vinglas och lite torkade rosor.

Mitt oroliga sinne behövde stillas så plötsligt hade jag papper och penna framför mig. På så sätt kunde de övriga lugnt ägna sig åt matlagning och konversationer utan att bli alltför störda och avbrutna. Smart, va? På min bild blev dock rosorna något mer öppna än i den igentorkade verkligheten.

Maten blev som vanligt gudomlig. Alla fyra var efter vätterntiden urtrötta på fettiga kolhydrater (är inte ni det också?) och behövde få i sig grönt, fräscht, lätt. Så sallad blev verkligen en hit!

Sedan kom alla cyklisters favvorätt - enkelt stavad efterrätt! Anna vet inte om det, men jag åt hela fem chokladbollar. Om jag skäms?

NÄ!

Grymt fin kväll med de bästa cykelmänniskorna <3

Vit alt. svart alt. njurstensgul

Hej.

En bra styrlinda ska fylla flera viktiga funktioner för brukaren av racercykel. Den ska se till att användaren på ett säkert sätt ska kunna hålla i bockstyret utan att händerna halkar av. Den ska dämpa vibrationerna och ta upp de där små ettriga stötarna som det kärva vägunderlaget bjuder på. 

En bra styrlinda ska uppfylla några viktiga kriterier för att få kallas bra. Den ska vara hållbar och dryg, räcka länge och tjäna sin användare väl. Färgen ska vara beständig och materialet lättvättat...

etc etc etc men hallå:
Det finns bara ett påstående som gäller för styrlinda:

En styrlinda på en landsvägscykel som används i tränings- och tävlingssammanhang* ska vara vit alt. svart alt njurstensgul (tänk Mavic), alltid ren och nästan alltid ny.

Herrejösses hur svårt kan det vara att förstå?

Landsvägscykling handlar inte om att alltid välja de grövsta och gedignaste lösningarna (vare sig när det gäller material eller faktisk cykling)

Vet ni, nåt som förbryllar mig ofta hos mina landsvägspolers:

de kan stå hur länge som helst och putsa på sina bikes och tandborsta överrörets underdel typ, men att glida runt med skitig, färgad (!) styrlinda, det är minsann ok?

Jag ska försöka förklara mig så att alla förstår vad jag menar utan att anklaga mig för att vara skitnödig elitist**:

en styrlinda är landsvägscykelns motsvarighet till underkläder. Jag vill inte se urtvättade, noppriga sunkna boxershorts på en man jag ämnar vidröra och pussa på. Vill du? Knappast, eller hur? Nej, underkläderna ska vara crisp, välsittande och antingen skinande vita eller på sin höjd, svarta. Färgglatt funkar men bör bäras maximalt tre av veckans sju dagar, och då helst under sommarperiod för då kan en viss beachy lekfullhet förekomma jag kan ha överseende med. Men lika lite som en boxershort får vara skojsig och skitig får en styrlinda vara det.

Nu, till material. Jag föredrar länder alternativt naturkork. Förutom det rent estetiska i läder alternativt naturkork så är det hållbarheten och bekvämligheten jag vill åt. Eftersom jag gillar att cykla utan handskar vill jag helst slippa plastgiftsanfall mot mina känsliga handflator (har psoriasis).

En skitig styrlinda kan ju förstöra vilken annars glad och solig cykeldag som helst. Min är katastrof just nu. Dessutom har den av nån anledning blivit ännu skitigare efter servicen rosen varit på här under helgen. Märkligt egentligen. Men nu är två lindor på väg hem till mig - en sommaren ut och en för min favvoårstid, tidig höst.

* på caféracer är klassisk skinnlinda i naturnära kulör vara på sin plats, exempelvis denna Brooks-skönhet alternativt det klassiska Cinelli-skinnet.

** och ja, jag är medveten om att det finns lite olika skolor. Fick häromdan ett tips av Lisa Nordén om en asfräck styrlinda, märket Supacaz. Jag vet dock med mig att jag skulle tröttna efter ett tag. Det bästa vore egentligen om en hade råd med flera racers - några klassiska men så en och annan fräckt modern. Får helt enkelt gå och bli rik.

Skål för min andra och sista Vätternrunda!

Så var det dags, det vi hade fruktat och tränat inför och nästan ätit ihjäl oss i väntan på: 

Vätternrundan. 

Allright, kortversionen: Det blåste. Sub 11/12 splittrades. Vi kom in på drygt 11 timmar. 

Den långa versionen börjar kl. 04:58 och slutar med en efterlängtad målgång kl. 16:11. Däremellan var det ren ondska i baksida lår och jag bommade klungan två gånger och tvingades även släppa en cyklist från klungan som också hamnat bakom och som jag trodde mig kunna hålla jämna steg med. 

Det här inlägget handlar om hur det känns att tappa klungan, farten och hoppet, och vad som händer när man av en slump får allt det tillbaka. 

Det känns ensamt. Sen gråter man och vill krama hela klungan och bjuda alla på cykelkakor.  

Hur vi splittrades är egentligen ointressant; vi drog iväg från Motala, tog i för mycket, hälften gjorde småryck och var strax utom synhåll, jag fick ont i låret och sackade efter, andra delen av gänget kom ikapp men jag tappade snart dem också för att de trodde jag var grindvakt och därför inte märkte att jag försvann (jag var nämligen stundtals grindvakt och stundtals med i rotationen, det kunde inte de veta). Men borta var jag. Ensam utan klunga med kramp i låret i motvinden från helvetet. 

Jag hade blivit inspirerad av Tommy och gjort ett lämpligt telefonfodral som skydd mot regn och stötar. Jag var så redo!! 

Jag förbannade blåsten och det faktum att jag inte hade värmt upp innan. Jag hade så ont i låret att jag knappt kunde dra runt vänsterbenet och cykeldatorn visade 19 km/h. På flacken. Jag testade olika sittställningar: bakåt på sadeln, framåt, åt sidan, jag masserade insida lår mot sadeln, möjligen att stå upp hjälpte lite. Jag drog mig till minnes det vi cyklister aldrig verkar lära oss: att vi ska TA DET LUGNT i början av ett långlopp för att ha krafter kvar och känna in kroppen. Och så förbannade jag mig själv för att jag aldrig hade gjort tidningen Cykla:s enkla styrketräningsprogram som skulle stärka bålen och därmed hjälpa mig att belasta kroppen mer jämnt.

Jag tittade ut över Vättern och började planera för en dag på solokvist. Jag skulle njuta av utsikten, stanna vid varje depå, köra i mitt eget tempo, kissa så ofta jag ville, kanske näcka i Vättern och ta estetiska foton. Hur lång tid skulle det ta, 15 timmar kanske? Det skulle bli en fin dag! 

Sen tänkte jag på min klunga, båda klungorna, resten av cyklisterna som var framför mig. Jag skulle cykla utan dem. Det var ingen som skulle glida fram i par med mig och fråga hur det kändes i nacke eller ben. Ingen som skulle kommentera min fina namnskylt eller fundera på vädret tillsammans med mig. Ingen som skulle bry sig om att jag pekade och ropade "Hål!". 

Jag var ensam. 

Så här såg de ut, delar av min klunga! (tack Micke för fotot, hoppas ni hade det bra i halleluja-backen)

Jag tröstade mig med att jag iallafall skulle bryta en norm: den solocyklande mannen skulle bli den solocyklande kvinnan, hård och stark och snabb (eller bara ensam). 

Låret skrek och jag tänkte bara på depån. Gränna och polkagrisar och kullerstenar. En gråhårig tant hejade på mig från trottoaren. Två män med tempomage rullade förbi. Jag såg en skitsnygg Bianchi-flaska och övervägde att stanna och ta upp den, den var riktigt retro-snygg, men fortsatte, ville bara komma fram.

Sen tänkte jag på min klunga igen och på hur pissigt allt kändes. Var jag inte bättre än så här, klarade jag inte mer? Hade jag betalat 1200 spänn för att sitta på cykeln och plågas? Varför i h-ete utsatte jag mig för det här? Som den bortskämda medelklassbrud jag är, så började jag snyfta. 

Jag både älskar och hatar att gråta och cykla samtidigt. Jag har gjort det en gång tidigare (privata skäl) och det kändes eländigt. Cykling ska vara en källa till glädje, inte gråt. Och framför allt får man en sån hemsk klump i halsen av att hålla inne med den (det gäller ju för övrigt även när man inte cyklar). 

Men det är också någonting med att ta ut sig fullständigt och därav fälla en adrenalintår, eller en tår av lättnad. Och det var precis det jag gjorde när jag såg min klunga i Gränna där de stod vid cyklarna och skulle klicka i. De ropade mitt namn och jag bröt ihop och förklarade hur det var och glömde att jag var kissnödig och grät lika mycket som jag hade kissat om jag hade gått på toa. 

Jag fick två chokladbitar och la mig på rulle. På två minuter var jag glad. Jag flög uppför Kaxholmsbacken och på krönet stannade vi för en kort paus och jag stegade ut i diket och drog ned bibsen. 

 kirs-paus

Resten är historia. Inga skandaler, inga punkor, två kedjehopp, ett par extra kisspauser. Någon som släppte på trycket och grät målgångstårar av att ena foten hade gjort förbannat ont de sista milen. Ja, det var en slump att jag hann ifatt dem vid depån. De skulle verkligen precis klicka i och dra, det hängde på några sekunder. Hade jag tagit upp Bianchi-flaskan hade jag aldrig träffat min klunga igen. 

Varför det var min sista Vätternrunda? 

Tja, 30 mil är helt enkelt för långt!! 

Stolta, glada, vackra. Tillsammans.

(tack Karl för fotot, och Frank som med hjälp av Hasse stod för ledarskapet, vi ägde)

/Anna

PS: tror ni inte jag mötte CK Medvind i målfållan! Mr Johan Lilja med blomsterkrans i håret hälsade glatt och det var verkligen trevligt att se dem igen och höra att de kommit runt på 10 timmar! Jag passade på att krama om hans gravida fästmö, Ulrica, en studiekamrat till mig. Världen är så underbart liten. 

Grattis VCK!

Idag cyklar jag inte Vättern. Cyklar faktiskt inte överhuvudtaget idag. Hojen är inne på mellansäsongsgenomgång och jag har mamma och lillebror här hos mig över helgen.

Jag kommer dock att cykla helVättern nån gång, kanske nästa år, kanske nåt annat år, helt enkelt för att ha prickat av det och för att jag gillar att cykla långt.

Men detta inlägg är inte bara om mig! Detta inlägg är om mina fina med-VCK:are som gjort så jäklans bra ifrån sig i olika Vättern-lopp!

Klockvis uppifrån: Andreas (helVättern idag), Petri (inte årets Vättern men massa snabba innan), Hanna, Micke, Valle, Grannen, Tony och Anna (helVättern idag), jag (halvVättern förra helgen), Ingela (helVättern idag) och Ewa (tjejVättern för ett par veckor sedan). Alla VCK:are som inte är med på bilden men som ändå kört - grattis också! Tack Micke för bilden

Fantastiska resultat, grymma förmågor, vilja av stål och en förmåga att njuta på vägen. Jag är så stolt över oss alla - över Ewa med sin första grymma tjejVättern efter bara ett par månader på racer samt er som har kört helVättern för första gången och gjort det snabbt som attan, samt Tony som tangerat sub8 med nån fjuttig minut hit och dit, samt mig, som har kört min första halvVättern på 5.12 varav tio mil själv. Oj det vart visst oss alla ändå ;) Jag förväntar mig en läcker racerapport från Anna senare under veckan, men idag säger jag bara GRATTIS!

Det är nu cykelsommaren början :D

När man blir vuxen.

Hej. mamma har alltid sagt att jag inte riktigt har den där mognaden i mig, ni vet den som kännetecknar en vuxen person. Jag har faktiskt alltid velat vara lite vuxnare än vad jag är! men nu plötsligt känner jag att jag måste agera väldigt, väldigt vuxen (de andra vuxnas fel) och jag vet inte om jag gillar det längre. För enligt mig, vuxen har inte med åldern att göra. det är mer den dära inställningen man måste dras med.

för när man är vuxen

...så måste man ta en sjujäkla massa ansvar för sånt som är tråkigt snarare än roligt. Till exempel så måste en köra sin cykel till verkstan och då måste en alltså få tag på en bil, avsätta tid för körning och snack och sen vara utan cykel i ett par dagar och det är så tråkigt. samma sak med tvätt. som vuxen måste man tvätta själv. det är vanskligt (ett nytt småsvårt ord jag lärt mig att använda häromtiden)

...så måste man äta lugnt och sansat och en lagom portion helst lämna kvar lite på tallriken.

...så måste man lära sig att "ta det lugnt  i väntan på". jag har observerat de vuxna sörni, och det som är gemensamt för dem är att de jämt ska avvakta, se vad som händer och missbrukar ord som "tills vidare". Personligen har jag aldrig förstått poängen med att ta det lugnt i väntan på tills vidare (när man kan ha roligt på en gång!), det är så tråkigt. fast å andra sidan har jag aldrig klarat av att köpa presenter i förtid heller, för då förgås ju jag i väntan på att den stora dagen kommer då mottagaren äntligen får riva upp paketpappret! men å andra sidan så har jag alltid gillat att utmana mig själv så jag ser denna min nya förmåga att ta det lugnt som en öhm, spännande utmaning. blir lite lättare då, eller hur?

...så måste man tvätta sin cykel själv. no comments.

...så måste man skämta lite om sin ålder nån gång då och då, för det hör ju till att man åldersnojar lite, annars är man störd i de andra vuxnas ögon och det vill man ju inte vara

...så måste man ta beslut som kanske gör jättejätteont i hjärtat just nu, sådär så man kippar efter luft och kan varken äta (förutom choklad då eller möjligen en eller två kolaremmar) eller dricka (förutom te med en droppe citron i) men som kanske kan tänkas leda till något gott i framtiden. Som vuxen får man helt enkelt låta bli att lägga sig ner på rygg och vifta med båda armar och ben och vägra gå upp och skvätta tårar tills man somnar av ren utmattning. Det gick som barn för då fick en tröst, nu känner en sig mest som en idiot som gör sånt. Dessutom kan grannarna ringa störningsjouren och det om nåt är inget en vill utsättas för som får dras med en sån där bostadsrättsförening.

...så måste man acceptera att saker och ting bla bla... Här säger jag pass, för all framtid. det är skillnad på att inse begränsningar och på att acceptera. Jag inser mina begränsningar, men jag accepterar inte att de kan stoppa mig från att nå mina mål på mitt sätt. förstår ni skillnaden? 

...så måste man börja använda anti-age-produkter med hög solskyddsfaktor "även när man vistas i skugga". LOLOLOLLL

...så ger man upp om att ens fyrtioettor ska bli till trettionior (fötter) och att ens vikt någonsin går under sjuttio kilo såvitt man inte faller offer för turistdiarré, och då i en hel termin. Fine then, en står väl stadigt på jorden eller nåt i den stilen (vuxet uttryck)

...så måste man lära sig spara för att kunna unna sig. Jag har i alla fall lärt mig att vara duktig på att unna mig, den andra biten kommer väl när jag så småningom blir ihop me nån som älskar mig så till den grad att den kan leka min privata revisor.

...så har man egentligen lärt sig ett smack vettigt annat än att man blivit stöpt i facket kallat samhället, med alla dess begränsningar, normer, (van)föreställningar och osynliga hinder, och det finns bara en väg ut 

räta på den krumma cykelryggen, le stort, trycka i sig en stor portion chokladglass och erkänna att

fine, jag är en rätt så misslyckad vuxen.

och trycka i sig en portion glass till, och skruva upp volymen på favvolåten, fast man inte fick

och så lite till
mums mums

måste köpa glass efter jobbet idag.

(när jag kört iväg hojen till verkstan dvs.)

Tomorrow's just a song away.

Hej.

Ursäkta att jag är en lite tråkig frånvarande bloggare just nu.

Det händer rätt mycket på det privata planet; jag är fullastad med jobb och andra projekt som tar lite tid.
På ingång är dock racerapport från Halvvättern, en alldeles tjusig festredogörelse och massa annat skojsigt!

Idag ska jag testa nåt helt nytt - och visserligen ocykligt men ändå spännande - nämligen geocaching med ett gäng kollegor (har bokat in oss på det under dagens sommaraktivitet). Tyvärr faller det extrema mängder regn ner mot marken! men jag är fullkittad med naturfärgade regnkläder så det ska väl gå an. Belöningen blir mat och häng i vedtunnan och förhoppningsvis lite sömn på det, sömn är något jag fått för lite av på sistone av både glädjande och mindre glädjande skäl.

Under tiden jag letar skatter i skogen så kan ni alltid roa er med Cykeldejtingsskolans tredje del på Svenska Cycling Plus. Och vad jag vet så är min nya bloggpartner Anna <3 på gång med ett nytt spännande inlägg på ett aktuellt tema. Annars finns massvis med inspiration på min Pinterest och Twitter-diskussionerna tar aldrig slut!

förresten så är jag smått deprimerad. Rosen har fått nåt vajerfel och jag måste lämna in henne på service (hade kunnat mekt själv men känner att hon kan behöva en allmän genomgång nu efter halvcykelsäsong). så jag kommer att vara cykellös nu under ett par tre dagar... Får kompensera med löpning och ryggövningar.

Här får ni en liten glimt av va vi pysslade med under Cykelkattens ettårsfirande (tack Micke för bilderna)

På snar återseende!

//regnblöt katt

Snälla låt bli hända.

Hej.

Det är nog få i cykelsverige som undgått den tråkiga nyheten om att några cyklister skadades allvarligt igår under gårdagens Falkenloppet i Nynäshamn utanför Stockholm. Flera, däribland Öijer, Fritz, Karin och ett gäng twittrare har skrivit om de otäcka händelserna. För oss i Västerås CK är det extrapåtagligt att höra om de berörda cyklisternas skador inte minst för att en av dem, C som hämtats med ambulanshelikopter är en tjej som tränat tillsammans med oss under den oförglömliga mallisveckan i våras. 

Jag blir så förbannad så förbannad! 

Vi måste lära oss att skydda de finaste vi har - människor som utvecklas, som utmanar sig själva, som bidrar till att placera sportsverige på den internationella kartan, som tar hand om sin hälsa och inspirera andra till framgångar?

Varför finns det staket kring tennisbanor för tjocka medelålders direktörer men bilarna tillåts köra i fullfart på samma vägar som bland annat unga sköra tjejer och killar av kött och blod cyklar med tunna hjälmar på huvudet som enda skydd? (och påstå inte att vi ska börja cykla i hockeymundering, det hör inte till saken) Varför stod det ingen lirare (eller tio) och motade bort trafiken på de kritiska ställena? Det får inte förekomma. Visst är det svårt att hålla koll på de enskilda bilisterna bla bla men det är inte ett långlopp vi talar om utan en predefinierad kort bana. Krävs det trettio pers för att hålla borta bilarna, så ställ ut trettio pers, annars låt bli arrangera tävling. All eloge till bilisten som valde offra bilen framför cyklisterna. Men han borde inte ha kört samtidigt som klungan överhuvudtaget. Och framför allt inte i den hastigheten som han gjorde. Alltså sorry dude, don't feel sorry for ya car.

Och hur tänkte Falken CK när ni lät junior- och elitdamerna starta samtidigt som de massiva H40-herrarna? Nu vet jag inte exakt hur den omtalade vurpan gick till men något säger mig att det kan ha gjort med att åkarna vart för många och för ojämna. Vilket ju bidragit till kraschen. Jag hoppas att vi så småningom får veta C:s version av vad som har hänt. Om inte annat så för att sprida budskapet och kanske på sikt bidra till säkrare tävlingsklimat.

Ja som ni ser, mycket kan sägas och jag vet tyvärr för lite om evenemanget och dem som stått bakom det för att kunna uttala mig alltför dömande om de enskilda. (Förutom de enskilda bilisterna då, empatilösa idioter med rejäl penisavund eller något i den stilen.)

Jag är egentligen mest mänsklig.

Jag vill att finaste Tony, som förresten kom fyra och vann klungspurten i i Falkenloppets H30-klass (stoltstoltstolt), kommer hem med den mjukaste nacken i behåll. Jag vill se mina glada tävlande klubbkamrater på två cykelhjul, inte med sittsår på arslet sittandes på en kudde mellan två rullstolshjul. Jag vill att de få, modiga tjejerna som Ingrid som vågar ställa upp och tävla i de i sig riskabla snabba klungloppen fortsätter ställa upp och inte drar sig mot MTB (som självklart är en rolig cykelgren men ändå, ni fattar, vi måste ha fler lvg-tävlande tjejer!). Jag vill fan själv våga ställa upp när det är dags för mig. Jag vill våga peppa mina framtida barn (som självklart ska heta Fausto och Greg och sånt i mellannamn, om det blir pojkar alltså, sidospår jaja) till framgångar i cykelsporten (vilken sport annars?) och det går ju inte om tävlingarna innebär sån extrem fara.

Var och en bär ansvar för sin egen säkerhet, men vi människor måste hjälpas åt. Jag hoppas verkligen att Falkenloppets arrangörer och de andra tävlingsarrangerande klubbarna tar åt sig de goda råden som Öijer och de andra tävlingskunniga kommer med.

Jaså dags för Halvvättern idag!

God arla morgon!

Utsäkta bloggtorkan. Som vanligt är jag sämst på att blogga när jag cyklar som mest ;) Har ett gäng inlägg på hyllan till er! Och snart är Vättern-hysterin över i cykelsverige och vi kan börja cykla på riktigt ;) Har förresten riktigt roliga loppnyheter på gång... Men det tar vi efter dagens utmaning.

Tanken i min lilla cykeltjejskalle är just nu "is i magen - hetta i benen" samt "jag är ju en kvinnlig Cancellara och endagslopp är ju sååå jag" (ödmjuk självpepp). Sitter i bilen med två klubbkompisar på väg ner till Motala för att prestera i Halvvättern. Vi räknar med ett snabbt depåstopp. Med mig har jag en stilla bön om att ryggen håller i de knixiga småbackarna (och den där "stå uppe och ha lillklingan i-backen som ingjuter respekt) samt ett gäng mums mums-cykelkakor som jag och Tony åstadkom igår kväll. 

Med mig har jag också en känsla av att det kommer att gå bra. Sub 5 är målet men jag har ställt in mig på att njuta av cyklingen oavsett. 

Racemode på garminet, nu kör vi. Vinka hej till Cykelkatten om vi råkar samcykla idag.

Heja heja!

Regnbågar i Rättvik.

I lördags bestämde oss (eller heter det sig?) jag och Tony för att skita i't och dra upp till Rättviks surrounds för lite Siljan häng'n'roll med bästaste Grannen, Anna & Co som ju hade kört Siljan Runt. Med oss hade vi våra hojar och en massa hejdundrans bra musik!

Två män - varelser lika inför Gud och solsken - men ack så olika i mojon. Grannen, mörare än rumpstek efter ett snyggt, snabbt lopp och Tony, fullkittad och backivrig. (Jag var också fullkittad men stod bakom kameran ba så att ni vet lixxom)

Det bestämdes att vi skulle cykla mot Rättvik. Sagt och gjort... för Tonys del. Jag gjorde som vanligt en Katja - dvs. körde helt fel i en korsning och hamnade på vägen till Mora istället (vi cyklade separat då grabben är något sisådär väldigt mycket starkare än jag). Inte mig emot med Mora iofs! Här ser ni vägen, spännande va? Måste dock ändå få lite creds för att jag försökt piffa upp den med lite kontrasteffects och sånt.

Vackert var det hursomhelst, och satans jobbigt. Tog ett tag för bena mina att fatta det där med att backar är till för att anstränga sig i.

Väl i Mora slog nöden till och jag hamnade på den gamla goda Mora Parken-campingen för att hitta ett lämpligt ställe. Passade på att ta en meta-spegelbild när jag ändå var i farten med att klä av mig och klä på mig, you know. 

Efter Mora blev det kallare! Det kom ett par regndroppar på min stackars skalle. Men sen, efter bara nån kilometer - regnbågar överallt. Har nog aldrig sett så många regnbågar på en och samma tur faktiskt, och då är jag ändå någon av en regnbågsjunkie.

Nöjd med turen. Gick fort och lätt. Kände mig stark. Siffror - här.

Regnbåge ett.

Regnbåge två.

Och så fortsatte det hela vägen in i mål...

...som utgjordes av den mysiga lill-stugan Grannen och Anna och Blyckert hade hyrt. Och sicken god middag! Vet ni, jag tycker så synd om dem som inte cyklar (eller tränar hårt i allmänhet). Tänk va deras middagar inte smakar lika gott som våra. (men sen så är vi ju ena duktiga jävlar på att laga god mat också)

Interna skämt drogs och samtida fenomen avhandlades. Älskar't! :D

Och sen så blev det säng omedelbums för dagen efter vankades nya cykeläventyr!