Knädilemmat.

Hej.

Ibland skiter sig saker ändå, fast en jobbat hårt för att de inte ska skita sig på ett tag i alla fall (notera bisterheten, beska bismaken och kärva tonfallet).

Vi börjar med att en stund betrakta Figur 1: Mitt högra knä.

Figur 1: Mitt högra knä.
Smärtcentrum verkar vara inne i själva knäet, sedan sprider sig smärtan neråt i vaden
så att hela underbenet strålar och skriker

Betraktat klart? Nå? Slutsatser? 

Jag börjar misstänka att jag är i stort behov av fackmässig bikefit. Eller kan det vara att jag helt enkelt är obevekligen vek? Senaste tillskottet i Krämpor CK-stallet är nämligen plötslig knäsmärta som har lamslagit mig sedan slutet av Tour de Chat (som förresten inte kommit ut som episkt inlägg än, shame on me, åtgärdar snart).

Låt mig dra storyn så får ni dra egna slutsatser - och förstås komma med välmenande råd och förslag! 

Min förra sadel var av en mjukare typ. Helt ok, men tyvärr lite för smal och lite för mjuk för min rumpas smak. Efter att ha dragits en vecka med otäck feeling lite väl liknande begynnande tryckskada på ett visst känsligt parti, bestämde jag mig för en ny sadel. Sagt och gjort. En vacker onsdag för ett par veckor sedan monterade jag och Anna på en ny sadel på rosen och jag mådde kalas - och mina känsliga partier likaså. Den nya sadeln hann uppleva ett par vanliga pass, ett Tunby GP samt - nitton av Tour de Chats tjugofyra mil. Varför enbart nitton?

Jo, på vägen tillbaka från Stockholm började en liten smärtkänning visa sig i knät. Sådan där känning som när man, ni vet, har satt klossarna för långt fram eller bak. Klickande strålande smärta som de första milen "trampades bort" men som återuppstod varje gång jag klickade i på nytt. Till slut vägrade den försvinna helt bestämde den sig för att stanna kvar i knäet och det var ju tur att vi hade följebil med oss och ja, resten är historia.

Hursom!

Den stora misstanken blev förstås att sadeln vart felinställd och det var ju sant - den nya sadeln är ju mycket plattare än den förra och alltså satt jag ett par cm för lågt under hela distansrundan! Förmodligen var det just där som knäet mitt bestämde sig för att balla ur.

Väl hemma justerade jag sadeln men skadan var redan skedd. Inte blev det bättre av dumasfaltslöpningen (sorry löparfans, men jag ogillar verkligen känslan av asfalt mot mina fötter. Asfalt = cykling, skog = löpning, är ni med?) under Bellmanstafetten. 

Så iförrgår uppstod tragikomik ute på skultuna då jag, efter att ha gjort ett finfint försök till att lugnt (så klok är jag ändå) cykla i grupp, var tvungen att adjöka dem, försöka cykla hem på egen hand, svimma nästan av på grund av smärtan och behöva ringa Valle <333 som kom med lilla Kian och plockade upp mig och hojen. Då gör det fan ont, att en inte kan ta sig hem på egen maskin alltså!

Så nu sitter jag här, deppig, med smått (eller stort?) inflammerat knä, och funderar på hur jag ska rehabbas så att jag kan börja träna normalt så fort som möjligt. Ska meka med sadeln igen. Och köra F&S-pass under tiden, om jag överhuvudtaget kan hoppa nu.

Har ni några idéer? Är det så enkelt som att sadeln är felinställd? Sist jag hade ont i knäet var när jag började köra med klossar, våren 2012...

//er ledsna huskatt

Tjejligan tar över, eller hur vi körde Tunby GP (ett väldigt ödmjukt inlägg)

Spurtvarvet - Hanna, Anna, jag, Ingela (bild: Andreas T.)

Jag och Hanna myser till innan loppets början

Johan x 2

En del av klungan, Eva längs till vänster, grymt stark!

Tony sportar sina nya brills

Hanna och Anna rullar ner efter sista varvet 

(som jag sket i eftersom jag då trott att varvet innan var spurtvarv... Öhm... Det där med varvräkning alltså)

Igår var det torsdag-på-en-udda-vecka och alltså dags för Tunby GP. Denna gången skulle jag dock inte behöva köra ensam - vi var ett helt gäng med tjejer som skulle leka varvlopp! Från början hoppades jag på att vi skulle bli i alla fall fyra. Men tänka sig, vi vart hela sex! Det låter kanske inte som speciellt många, med för oss är det en rejäl ökning. Och det var inte vilka som helst som dök upp heller - utan starka, coola och finfina favvobrudar med starka ben och ännu starkare psyke. Tyvärr vet jag inte vad den sjätte tjejen hette och vilken klubb hon hörde till, men läser du detta - hej hej och vi är impade ska du veta, starkt kört!

Nu till själva GP:t. Upplägget är ju som så att man kör fem varv, spurtar på det sjätte, sen fem varv till, spurtvarv igen och så vidare. Totalt femton eller tjugo varv. Kurvor ingår, även om de är relativt snälla just på våran bana, sägs det.

Fyra av oss tjejerna möttes upp en timma innan GP:t och körde klassisk rulluppvärmning för att få igång benen. Nu är det i och för sig så att det helst ska till ett par-fem mil innan mina ben kommer igång, men kände mig ändå relativt uppvärmd (även om det senare visade sig vara en illusion, fick aldrig riktigt igång benen igår).

Hursom! (vi kör nutidsform för lite action, oki?)

Det börjar med att vi alla rullar iväg i samlad trupp och jag gör mitt bästa för att ligga på Evas hjul och hänga kvar i storklungan (aka snabbklungan). Efter ett tag så märker jag att resten av tjejerna ligger längre bak. Jag vet att jag förr eller senare kommer att släppa snabbklungan ändå så jag väntar in tjejerna och joinar den klungan. Och så börjar körningen! Lika lagom fort som det går på normalvarv, lika superfort det går på spurtvarven! Tyvärr så bommar jag samtliga spurtvinster. Det beror dels på sunkig positionering (dels relativt spurtens början, dels inne i kurvorna före spurten) och dels på klent benläge - tja, det går ju inte veta! Gör fler idiotgrejer. Tror två gånger att det är spurtvarv när det egentligen är normalvarv. Tack och lov så hänger Hanna på den andra gången så vi i alla fall får till spurtleken som Hanna glatt tar i hamn :) Det enda för min del riktiga spurtvarvet (som jag alltså är med på är ett spurtvarv) tar Anna hem. För övrigt är det Annas och Hannas lopp. (Ingela nöjer sig inte med femton heller, hon ska prompt köra tjugo. Sedan sticker hon hem och springer milen också. På 55 minuter. Vilken kvinna alltså!) Mina ben känns rätt så sirap. Jag känner mig mest stressad över att jag inte riktigt förstår strategin - ska vi köra som en klunga fram till spurtarna eller gäller det att köra var-för-sig-fast-ihop redan från början? Haha... Hur som helst så är stämningen på topp och vi har superkul. Och Gud så skönt det känns att träna med folks på ungefär samma nivå som en, samt bättre än en! Det är ju då en utvecklas som cyklist.

Däremot så finns det ett antal punkter jag tror kan vara bra för oss som "lag" att tänka på inför nästa gång (och det gäller förresten alla nya, inte bara oss tjejerna):

-- Körningsstrategi. Ska vi köra som lag från varv ett - och tävla enbart på spurtvarven? Och i så fall, hur fort ska vi sikta på att köra? Vissa av oss vill köra lite lugnare på normalvarven för att ge allt på spurtvarven, och vissa kanske vill testa att köra asfort redan från början för att få in "utmattningsmomentet" som ju också kan vara avgörande i spurtleken

-- Hur gör vi med snabbklungan? Ska vi redan från början strunta i att försöka hänga med dem så gott det går och köra vårt eget race, eller ska vi faktiskt försöka hänga på dem för att se hur långt vi kan gå? Risken med detta blir ju att vårt lag splittras då vissa starkare kommer att kunna hänga på längre, än de som är lite svagare.

-- Positionering kontra säkerhet. Det är väldigt viktigt att vi jobbar på att positionera oss på ett säkert sett. Tävling är tävling, men det gäller ändå att inte släppa på säkerheten. Jag vet med mig att jag som den glasögonorm jag är, har ibland svårt med perifert seende, men då vrider jag extramycket på skallen istället. För kraschar jag motståndarn så kraschar jag förmodligen själv på köpet... 

-- Varvkoll. Detta gäller främst mig själv haha, jag är ju sämst, har ju kanske med mitt obefintliga sifferminne att göra? Till gårdagens GP hade ju arrangörerna fixat en finfin pärm med stora, synliga varvnummer på, men något måste gått snett för pärmen fanns inte på plats igår. Stackars Caj som skötte varvkollen skrek allt vad han kunde, men det är ändå svårt att höra ibland. Nästa gång ska jag i alla fall försöka ställa in Garminet på varvräkning, får se om jag orkar titta på datorn överhuvudtaget...

Äsch, mycket kan förbättras, vässas till och så vidare i all oändlighet, men det viktigaste är att vi hade superkul. Jag är väldigt stolt över att vi är på väg att bli ett gäng som tar vår cykling beyond den vanliga standardmotionslådan, och att jag får chansen att träna jämte de duktiga cyklisterna som tjejerna är, som ställde upp igår.

Tack! Vi är bäst.

GP, TdC och andra saker som är pepp.

Hej.

Usch vad mycket jobb de senaste dagarna. Knappt så jag hinner pusta ut hemma efter jobb och träning, så är det dags att jobba igen! Fick ett mindre nervsammanbrott igår, gnällde mig till sömns. Imorgon kväll ska jag tvinga mig till globalt hemmasittande. Kanske till och med slår på teven. Fast just ja, måste tvätta och städa också...

Ni ser! Jag gnäller här med. Hopplöst.

Skärpning.

Låt oss peppa istället!

Ikväll är vi inga färre än fyra (eller, kanske, förhoppningsvis, fem till och med?) tjejer som ska köra klubbens torsdagstävling Tunby GP. Tänk, hela fyra! (låter kanske lite men för oss är det grymt bra, som Hanna uttryckt det: Antalet har ju fyrdubblats...) Förhoppningen är ju som vanligt att hänga med herrklungan så länge det går men även om när vi släpper (ok, inte alla vi, men några av oss i alla fall) så finns det i alla fall en egen klunga för oss att köra ihop och "tävla" inom. Min målsättning är främst att:

- överleva

- bli bättre på att ta kurvor

- ha superkul

- kanske vinna en spurt eller två? Fast det vågar jag knappt hoppas på. Men vi får se.

Och på lördag är det ju dags för Tour de Chat. Som vi har hoppats och peppat för det! Tyvärr är väderprognosen skrämmande negativ. Både YR och SMHI hotar med regn i början på dagen, usch. Hur kul är det att starta i hällregn och kyla? Inte alls... Men. Inget avbokas ännu utan vi håller tummarna för att vädergudarna förbarmar sig över oss. Lite regn någon gång mitt på dagen skadar inte, men bara hela resan inte behöver genomföras i regn... Skvallret säger förresten att vi kommer att ha en egen följebil. Hur fint är inte det? För er som har tänkt att köra det fantastiska distanspasset med oss - håll utkik på era respektive berörda klubbars hemsidor, på Cykelkattens Facebooksida, min Twitter samt här på bloggen.

Håll tummarna för mig och Tour de Chat nu!

Puss!

Känn ingen press.

Hej.

Jag har blivit en sån där glad idiot som gillar att köra långt, länge och så fort det bara går. Det har alltså lett mig till den djupa insikten om att det är dags för en ny sadel. Min mjuka gulliga Selle Italia damsadel är helt enkelt just för mjuk för att hålla mina mjukare delar utanför trycket. Usch på trycket. Efter lördagens tjugomilakörning (ok, nitton dårå från dörr till dörr) så har en viss kroppsdel inte riktigt känt sig på topp, speciellt inte en viss mindre del av denna kroppsdelen. Sedan dess har jag panikerat, upplevt dödsångest, tankar som Shit tänk om jag utvecklar värsta sår som inte låter mig cykla på evigheter bla bla och ja, stämningen har inte riktigt varit på topp, och knappast mojon heller.

Så igårkittade jag upp mig på en Specialized Ruby med titanfäste och kolfiberförstärkning. Tyvärr fanns den inte i vitt på Cykloteket här i stan men jag hade inget val så jag tog en svart med vita detaljer, lagom monokrom och matchande min tysk-italienare. Kanske fular mig och utnyttjar bytesrätten lite senare, om de får in vitt inom en månad. Fast det berättar vi inte om för Cykloteket, oki?

Jag lurade över Anna på lite mekstuga. Här ser ni Anna, lugnt klurandes på konstruktionen medan jag panikgooglar på "install bike saddle racer Specialized heeelp".

Hade jag varit smartare så hade jag kanske tagit bild på hur konstruktionen (alltså plattor och skruvar och diverse smådetaljer) såg ut innan jag hade skruvat isär systemet. Men vadå, superlätt tänker ni nu, men säg inte det, massa små hål och grejer.

Fast jag fattar ändå inte, varför bifogas det ingen manual till sadeln? Ska nog dra iväg ett mail och skälla ut Mike Sinyard. Jag är en manualperson. När jag köper en ny grej är manualen nästan lite mysigare att läsa än att randompilla på själva grejen. Erkänn att ni är likadana! (lite OT men kommer aldrig komma över besvikelsen Apple bjöd på när de istället för att skicka med en glansig, vit booklet med massa mystext om iPhonens diverse funktioner, förvisade en själlös digital guide inne i själva apparaten)

En halvtimme... ok, fyrtio minuter senare var sadeln på plats och vi kunde nöjt konstatera att visst, nu kan vi montera sadel också. Oss emellan är jag ändå inte helt säker på om den blivit monterad rätt, får rådgöra med Tony eller Grannen eller egentligen vem som helst med gyllene mekhänder. Men den sitter fast och lutar sådär lagom liiite för mycket framåt (höhö! //rebellen)

Och satan vilken skillnad! Att cykla på denna var som att cykla på min gamla Specialized-sadel (hade ju en Specialized-hoj förut), fast ännu skönare! Ännu mindre tryck mot underlivet, hejdå sittbena mina! Vreds och viktes och krängdes och studsades och provade hit och dit och kände mig som gubben i den där söta Fatboy Slim-videon när jag testade min sadel på den lilla fyramilarundan vi företog oss igår innan vi smög in till vårt absoluta favorithus här i stan för att äta lite mogna, smarriga bigarråer på tomten.

Det nalkas fler tester i vecka. Imorgon kör jag Tunby GP och på lördag kommer sadeln att utsättas för rumppressen i strax under trettio mil. Då är det ju Tour de Chat!

Jag vann!

Hej.

jag skulle kunna vara sådär dramatisk och selfhelp-coach-aktig och säga yeah, jag vann över min angst (inför tajta kurvor och grova män med högprofilshjul) och mina nojor -

- och det stämmer förstås också!

jag skulle kunna vara dryg och säga jag vann overall -

- vilket också stämmer då jag var enda tjejen som körde!

Men skip the crap Katja. Så här gick det till:

På morgonen nämnde Tony att just ja, det var ju dags för Tunby GP igen. För er som inte vet så står GP för Gran Prix och tanken är att man ska träna à la tävling. Man kör 15-20 varv, spurtar lite, andas ut i kurvorna och tja, visar vad man går för, både styrke- och teknikmässigt.

Och grejen med cykelsporten är ju att ju att ju bättre man blir, desto mer inser man hur viktigt det är att träna på de olika momenten. Visst, vill man bara cykla så är det bara att lära sig att vara uthållig och kunna trampa snabbt. Men vill man bli en duktig cyklist så måste man göra allt för att verkligen bli en tvättäkta "manmachine" - ett med sin cykel.

Så rätt som det är, igår på morgonen, så bestämde jag mig för att kliva ur bekvämlighetszonen, dra på chamojsen och kortbrallorna och köra GP - i min modiga Annas fotspår. Tyvärr så kunde varken Anna, Eva eller någon annan av de krutiga brudarna vara med så jag tvekade bra länge. Är ju innerst inne en liten rädd obetydlig varelse (tänk liten harunge som letar efter sina syskon, alternativt vilsen sälkut bland de stora isbergen, sådan varelse alltså) även om jag gärna käftar på.

De snälla gubbsen i tävlingsgruppen peppade mig dock till att vara med och jag kunde liksom plötsligt inte riktigt banga ur. Och plötsligt fick Micke-vännen också för sig att han skulle med och köra och så var vi två nybörjare och plötsligt kändes det helt ok ändå.

Tunby GP var jättekul! och väldigt lärorikt. Vi var runt femton pers, snabbgubbsen och jag. Johan var förresten med också, läs hans proffsiga redogörelse.

Självfallet hade jag inte en chans mot gubbsen som hade cyklat och tekniktränat i ett antal-många fler år än jag. Det tog inte många varv innan jag släppte klungan - det hade helt enkelt blivit för övermäktigt att jaga ikapp klungan efter varje sväng. Min kurvteknik var under all kritik - vilket jag förstås var medveten om - så jag koncentrerade mig på att köra runt, runt, runt och lära mig ta kurvor, på trettiofem och några till olika sätt. Jag testade att luta cykeln på olika sätt, att arbeta med olika vinklar, att höja/sänka tyngdpunkten och sånt. Och visst, för varje nytt varv så blev jag säkrare och säkrare och lyckades hålla linjen bättre.

Igår lärde jag mig väldigt mycket.

Jag lärde mig att:

• jag måste ordna det där med cykelförsäkring med en gång eftersom...
• ...jag kommer att behöva träna mycket mer tekniskt om jag överhuvudtaget ska kunna vara med och leka vuxen cyklist
• jag måste tvinga tjejerna i Periferigruppen att vara med och träna sånt för att det säegr ju sig självt att det är roligare att mäta sig med dem på något mer samma nivå...
• jag måste våga ligga i bocken även i de snävare kurvorna annars är jag körd fartmässigt
• jag måste börja cykla med vattenfast mascara istället (vackra ögon är A och Ö för lyckad insats)
• jag älskar cykel mer och mer för varje dag som går.

Vägen är lång, kantad av hårda gatubrunnskanter och ettriga gruspartier, full med höga förhoppningar, små självinsiktsjusteringar och ännu större ödmjukhet inför min träningsresa mot Målet.

Skitkul ju! :D

Tunby GP - varmt och klibbigt och alldeles underbart

Igår var planen egentligen att köra ett sköjpass, mitt första efter Vättern, men en cyklist som heter Mange fick mig på andra tankar.

Mange hade skrivit på klubbsidan om nåt som hette Tunby GP. Jag visste inte vad det betydde, men det lät kul så jag anmälde mig. Mest för att Eva skulle ha någon att vinna spurtpris över.

Det var soligt. Tommy och Per hade sopat banan åt oss.

Det fanns gott om A-brunnar att väja för längs banan - OBS fotot är från uppvärmningen, det var inte aktuellt att fota och cykla GP samtidigt

GP betyder Grand Prix och går ut på att köra 15 eller 20 varv på samma asfalterade bana, spännande va! Banan hade sex kurvor och en vattenpöl. Det var som gokart ungefär, förutom att jag inte var först i mål. Alla startade i samma klunga, och om man tappade klungan var det okej att stiga av och vänta in den. Jag och Eva tog rygg på varandra så vi behövde aldrig stanna.

Vi behövde bara ligga i kurvorna.

För varje kurva vi passerade, blev vi lite bättre på att våga trampa och inte vila på pedalerna. Vi lärde oss var på banan som håligheter fanns, vi lärde oss vilken del av gruspartiet som var snabbast att köra på. Vi spurtade. Vi svettades. Vi mosade på i 30-35 km/h. Ibland susade en klunga förbi, men det gjorde inget. Vi lät dem löpa, jagade varandra varv efter varv.

Det var löjligt roligt.

Det roligaste var att jag äntligen fick lite utväxling på min sittställning. Den är väldigt framåtlutad och brukar generera nackont och olika kommentarer på längre distanser typ 30 mil.

Men nu var det en helt annan sak. Andra medelhastigheter. Annan teknik, annan fingerfärdighet på styret.

Jag var så AERO

Behöver jag säga att jag vill göra det här igen?

(Tack Caj för fotot, jag var tvungen att förstora det lite så att vi skulle synas) 

/Anna