Jag vann!

Hej.

jag skulle kunna vara sådär dramatisk och selfhelp-coach-aktig och säga yeah, jag vann över min angst (inför tajta kurvor och grova män med högprofilshjul) och mina nojor -

- och det stämmer förstås också!

jag skulle kunna vara dryg och säga jag vann overall -

- vilket också stämmer då jag var enda tjejen som körde!

Men skip the crap Katja. Så här gick det till:

På morgonen nämnde Tony att just ja, det var ju dags för Tunby GP igen. För er som inte vet så står GP för Gran Prix och tanken är att man ska träna à la tävling. Man kör 15-20 varv, spurtar lite, andas ut i kurvorna och tja, visar vad man går för, både styrke- och teknikmässigt.

Och grejen med cykelsporten är ju att ju att ju bättre man blir, desto mer inser man hur viktigt det är att träna på de olika momenten. Visst, vill man bara cykla så är det bara att lära sig att vara uthållig och kunna trampa snabbt. Men vill man bli en duktig cyklist så måste man göra allt för att verkligen bli en tvättäkta "manmachine" - ett med sin cykel.

Så rätt som det är, igår på morgonen, så bestämde jag mig för att kliva ur bekvämlighetszonen, dra på chamojsen och kortbrallorna och köra GP - i min modiga Annas fotspår. Tyvärr så kunde varken Anna, Eva eller någon annan av de krutiga brudarna vara med så jag tvekade bra länge. Är ju innerst inne en liten rädd obetydlig varelse (tänk liten harunge som letar efter sina syskon, alternativt vilsen sälkut bland de stora isbergen, sådan varelse alltså) även om jag gärna käftar på.

De snälla gubbsen i tävlingsgruppen peppade mig dock till att vara med och jag kunde liksom plötsligt inte riktigt banga ur. Och plötsligt fick Micke-vännen också för sig att han skulle med och köra och så var vi två nybörjare och plötsligt kändes det helt ok ändå.

Tunby GP var jättekul! och väldigt lärorikt. Vi var runt femton pers, snabbgubbsen och jag. Johan var förresten med också, läs hans proffsiga redogörelse.

Självfallet hade jag inte en chans mot gubbsen som hade cyklat och tekniktränat i ett antal-många fler år än jag. Det tog inte många varv innan jag släppte klungan - det hade helt enkelt blivit för övermäktigt att jaga ikapp klungan efter varje sväng. Min kurvteknik var under all kritik - vilket jag förstås var medveten om - så jag koncentrerade mig på att köra runt, runt, runt och lära mig ta kurvor, på trettiofem och några till olika sätt. Jag testade att luta cykeln på olika sätt, att arbeta med olika vinklar, att höja/sänka tyngdpunkten och sånt. Och visst, för varje nytt varv så blev jag säkrare och säkrare och lyckades hålla linjen bättre.

Igår lärde jag mig väldigt mycket.

Jag lärde mig att:

• jag måste ordna det där med cykelförsäkring med en gång eftersom...
• ...jag kommer att behöva träna mycket mer tekniskt om jag överhuvudtaget ska kunna vara med och leka vuxen cyklist
• jag måste tvinga tjejerna i Periferigruppen att vara med och träna sånt för att det säegr ju sig självt att det är roligare att mäta sig med dem på något mer samma nivå...
• jag måste våga ligga i bocken även i de snävare kurvorna annars är jag körd fartmässigt
• jag måste börja cykla med vattenfast mascara istället (vackra ögon är A och Ö för lyckad insats)
• jag älskar cykel mer och mer för varje dag som går.

Vägen är lång, kantad av hårda gatubrunnskanter och ettriga gruspartier, full med höga förhoppningar, små självinsiktsjusteringar och ännu större ödmjukhet inför min träningsresa mot Målet.

Skitkul ju! :D