Ledarutbildning i klubblokaler, unveiled

Hej.

Igår eftermiddag kom jag hem och bokstavligen slängde mig in i badet. Var ju satans kallt att cykla hem.

Alltså kombinationen bad + nytt nr av cykeltidning. Det enda som slår det är sällskap i badet som masserar ens fossingar / vader men en kan inte få allt.

Efter badet bryggde jag mig en kopp riktigt starkt kaffe och mötte upp Grannen för att tillsammans bege oss mot våran cykelklubbs klubblokal - bara femminuters cykelväg hemifrån!

Grannen var som vanligt glad och pepp och vitsig.

Och Lasse på väggen såg smått förbannad ut. Rätt åt honom!

Syftet med vårat besök var dock allvarligare och roligare än så. Vi skulle nämligen genomgå den första delen av utbildningen mot att bli cykelledare!

Sneglande mot de prydligt uppstaplade kaffekopparna som vittnade om förestående wienerbrödsfika fick vi lära oss om vad man ska tänka på som klungledare, vilka egenskaper man bör och inte bör besitta, hur man ska agera i olika situationer, de rent cykelmässiga aspekterna och massa annan nyttig information. Vad säger ni, kanske ett separat inlägg sedan om braiga och mindre braiga klungledare? Jag misstänker att alla som nånsin cyklat i grupp har en stark åsikt om hur en bra ledare ska vara... 

Thomas Eriksson, själv före detta elitcyklist, var grymt duktig som föreläsare och väckte engagemang hos församlingen (mig är det liksom aldrig svårt att få igång).

Kursen väckte en hel del funderingar kring det där med hur andra uppfattar en inom mig. Jag tror att det blir riktigt roligt men också väldigt utmanande att vara gruppledare. Jag vet till exempel att jag är duktig på att se, peppa och dra igång folks, men jag vet också att jag kan bli lite tankspridd ibland. En ledare måste vara trygg, tydlig och inge ro. Åh, blir en hel del inre arbete vet jag med mig redan nu.

Åh, jag ser så fram emot våren!

Vi passade på att se oss omkring i klubblokalen efter kursens slut. Grannen sträckte ut sina långa fibrer på den här gamla skönheten. Jag var mest glad över nyheten att VCK äntligen förvärvat mekverktyg för Campa-prylar. Känns plötsligt inte så ensamt liksom...

Och så kunde jag ju inte låta bli att träna drop på den vita trainern. Som ni märker så är celeste en väldigt populär färg bland VCK:arna... Undrar varför?

Allt som allt - trevlig kväll med mina grymma, engagera klubbkamrater. Tillsammans kommer vi att göra cykelsäsongen 2013 alldeles, alldeles underbar och givande!

Hur tycker ni en bra klungledare bör vara och inte vara?

Min helg i bilder

God morgon!

Måndagen är snart här med nya upptåg. Men tänkte att vi kunde titta på min helg till att börja med. I lördags sov jag in i det sista. Denna vinter har verkligen tagit kol på min energi. Vill sova konstant!

Jag försökte uppbringa mig till att gå till gymmet. För ryggens skull. I fredags var jag nämligen tvungen att gå hem tidigare än vanligt och sträcka ut mig på det hårda golvet för att jag varken kunde sitta eller stå pga. smärtan (och ja, jag har nu bokat träffar med nappen). 

Eftersom jag verkligen ogillar gym - jätte-jättemycket - så drog jag ut på det in i det sista. Städade och hade tusen saker för mig. 

Plötsligt ringde min skidåkande kollega Christopher och frågade om jag ville med ut och åka lite i spåret. HELL YEAH! På med skidkläderna (som till 60 % består av cykelkläderna, fördelen med att vara cyklist!).

Men först en sjysst, rejäl klassikerfrulle med gröt och massa nyttig cykel- och träningsläsning.

Varken Christopher eller jag hade pallat valla. 

Och i och med att det var plusgrader så gällde klisterföre och alltså brutal stakning för oss klisterlösa. Fort gick det i alla fall! Och smått otäckt nedför. Jag känner dock att min utförsteknik har blivit mycket stabilare. Nu arslar jag inte lika ofta utan lyckas plog-parera alternativt landa i lössnön utanför spåret - men utan att ha ramlat.

Cirka en mil blev det i norra rocklundaspåret. Och i och med att det var stakning som gällde så fick ju både ryggen och magen och armarna styrketräna.

Där slapp jag gymmet men tränade de rätta lemmarna ändå.

Väl hemma blev det dags för lite välförtjänt förtäring av den finaste sorten - gulasch med ryssjoghurt i, färskt bröd och så lite jos och en belgisk på det. 

Kaffet fick skyndsamt hällas in i min nya favvobabytermos för det var dags att bege sig till tågs till Katrineholm! Jag älskar åka tåg. Efter cykling och promenad och roeka är tåg mitt favvotransportmedel.  Känna sig smått nöjd med sin träningsinsats, lyssna på fet musik i lurarna och hälla i sig gott kaffe - om inte det är livskvalité så heter jag Gottfried.

Väl i Katrineholm började jag med att avlägga en visit hemma hos min kära vän och tillika triathlet Mika. Mika bor fint, centralt, har en fantastisk ball liten dotter och springer jävligt fort. Vi skålade för oss och massa annat och så mådde vi lite bra på det.

Vid sju-tiden sa jag tillfälligt hejdå till Mika och begav mig några kvarter bort för att gratta de här tjusiga två till samflyttning och vackert hus. John här är min gamla klasskamrat och Sara är den fantastiskt vackra och snälla kärleken John hittat. Om ni undrar det något kontinentala klädvalet så var inflyttningsfesten maskerad. Med temat färg.

Nu syns det kanske inte pga. den sunkiga mobilbildkvalitén (lovar att fota mer med vanlig kamera framöver!) men folks hade verkligen gått in för saken. Jag var den enda (!) på hela festen att ha svart på mig. Hur ovanligt är inte det liksom? Bäst enligt mig var flickan som hade klätt ut sig till Rödluvan och en annan flicka som var helt rosa fast tuff-rosa sådär, inte tönt-rosa.

Tyvärr blev jag tvungen att lämna festen tidigare än planerat pga. brutal mensvärk som knockade ut mig i en timme. Kröp nästan hem till Mika, tur det fanns soffa, varm filt och en sjysst gammal Harrison Ford-rulle att glo på.

På morgonen hanns det med två viktiga saker: bakning av kladdkaka med daimbitar i samt ett gäng skojsiga Kinect-matcher. Hade aldrig testat Kinect förut, fy va skojsigt! Nästan svettigt ju.

Och sen så sa jag hejdå till Mika och lilltjejen och hoppade på tåget hem till Västerås igen.

För nu skulle jag till Bistro du Lac (kanske finaste restaurangnamnet på länge i Sverige?) på Lillåudden. Hemmaklubben Västerås CK hade ju årsmöte och det fick jag ju inte missa.

Årsmötet vart i stort som alla årsmöten är - lite ekonomisnack, lite debatt, lite idéer och ett gäng diskussioner. Bland annat diskuterades det roliga faktumet att det jämte elitloppet Anundsloppet kommer arrangerades ett lopp för oss vanliga motionärer. Kul!

En tyst minut hölls för min bortgångna kärlek. Jag hade inte väntat mig det; tack styrelsen för att ni inte hade glömt.

Jag kommer att senare skriva fler utförligare inlägg om mina tankar kring klubbverksamheten.

Annars var jag mest glad åt att träffa mina fina cykelvänner och bekanta.

Mötet avslutades med lite fika och vidare diskussioner kring fortsatt verksamhet. Kul att så många ändå är engagerade i vad som händer i klubben! Jag tror starkt på klubbens framtid. 

Och så småningom landade jag hemma i badkaret tillsammans med några sidors kvalitetsreportage om Campa i Bicycling (här finns den förresten som pdf ser jag!).

Helt ok helg med andra ord!

Ride on!

Katja

Like a pro!

Hej. Igår var jag tillbaks i sadeln efter en veckas dryg sjukdom. Började med att ladda med pastarester, riven ost och apelsinjos

like a pro!

På med squirten på kedjan och pumpa däcken

like a pro!

På med trekvartsbibsen och långsockor cause I don't care bout rules jao

like a pro!

Mötte upp VCK-pros Grannen & Blyckert

like a pro!

Fick fikadiss vid Westerqwarn ty nån orden hade privatmiddag så vi larvade oss med deras exteriör innan vi drog vidare till Markan och godbit

like a pro!

6,5 mil av smärtande ben och inte en enda punka

like a pro!

Glad katt trots syrade ben

Tjenare!

Jag har börjat inse en sak: jag är i extremt behov av uppvärmning för att kunna prestera dvs. få ordentligt tryck i tramporna (eller skidorna, eller simtagen, eller benen...). Vilket inte är så konstigt egentligen, alla vi behöver värma upp. Men jag är extrem. Kan ju också vara ett gammal Friskis & Svettis-syndrom. Men jag får inte riktigt ut "explosiviteten" de första milen. Vilket är ok när man kör själv. Mindre ok när man kör klunga alternativt lopp.

Som gårdagens pass till exempel. Körde med 30 km/h-gruppen. De första två milen trodde jag på fullaste allvar att jag skulle bli glatt avhängd. De snälla västmanländska backarna syrade sönder mina ben à la alpina förbackar. Beredde mig på att deppköra lugnt hem, liksom. Men så släppte benen efter drickpausen. Kunde hänga på gubbsen ända in i målet, drog rätt hårt (om än inte alltför länge per gång) när det gällde och fick upp det där härliga flåset som kännetecknar bra samarbete mellan kondis och styrka.

Tja, vad ska man dra för slutsatser utav detta? Jo.

• Mer träning, mindre lall. Träna effektivare, kanske kortare men tuffare pass än långa halvsega när man kör själv och mest doftar på blommorna. Att orka klättra på lill-klingan är en sak, nu gäller det att lära sig att klättra snabbt också. Speciellt med tanke på våra backars fjuttiga höjd.
• Cykla en halvtimme innan klubbpassen. För att orka med gubbsen ända från början. Verkligen en god idé.
• Fixa ordentlig bike fit? Peter tipsade om Elnas benproblem under CykelVasan. Och då var det enbart sadeln som behövde justeras nån centimeter Cykel är en materialsport och lägger jag feta penningar på utrustning så kan kan lika gärna lägga mer penningar på att lill-kroppen ska trivas till 100 % i utrustningen.
• Äta färre godsaker. Fett dålig idé.

Förresten så var det ett riktigt ögongodis-pass vi körde igår. "Grannen" kom med en ny überläcker Trek Madone, Anders visade upp sin nya Nishiki men Johan var ändå mest hi-tech med sin slanka svarta Canyon med Shimano Ultegra Di2-elväxlar.

Canyon med sin Johan! ;)

Alltså man blir ju obehagligt sugen på en ny bike. Men VILKEN?

Min rygg är din rygg.

Jepp, så är det.

Så länge min rygg har varit "paj" har jag inte varit till nån större tillgång i klubbens klunga...

Därför har de senaste cykelturerna genomförts i ensam tystnad.

Visserligen trivs jag med att cykla själv - men det ibland, inte för att jag måste.
Jag har saknat mina "gubbar", småsnacket, ledarens hojtningar, att kunna vila benen emellanåt (wheelsucker, you know). Dessutom är jag förbaskad dålig på att få upp motivationen på egen hand. Jag behöver en grupp som tar tag i mig.

I korta drag så råkade jag skaffa mig en lättare variant av ryggskott i vintras när jag tog i lite för hårt när jag åkte längdskidor. Detta resulterade i elektrisk, dryg smärta i nedre korsryggen både vid längdskidåkning och landsvägscykling. Efter många om och men samt försök att rätta till problemet på egen hand (lite stretch, lite jogging, lite tankearbete) så bokade jag tid hos en naprapat här i Västerås.

Samt sänkte sadel ytterligare (panschis-varning, jag vet, men vad fan ska jag göra? Den får vara larvigt låg så länge ryggmusklerna är svaga...)

Och se!

Kände knappt av ryggsmärtan under söndagens 3,5-milarunda (inte lång, jag vet, men vanligvis kommer smärtan efter ca 1,5 mil och sätter stopp för fortsatta åtaganden - om jag inte stannar varannan km för att vila...).

Idag ska jag göra ett värdigt försök till gruppträning med min klubb VCK.

Jag håller verkligen tummarna för att ryggen håller idag.