Glad katt trots syrade ben

Tjenare!

Jag har börjat inse en sak: jag är i extremt behov av uppvärmning för att kunna prestera dvs. få ordentligt tryck i tramporna (eller skidorna, eller simtagen, eller benen...). Vilket inte är så konstigt egentligen, alla vi behöver värma upp. Men jag är extrem. Kan ju också vara ett gammal Friskis & Svettis-syndrom. Men jag får inte riktigt ut "explosiviteten" de första milen. Vilket är ok när man kör själv. Mindre ok när man kör klunga alternativt lopp.

Som gårdagens pass till exempel. Körde med 30 km/h-gruppen. De första två milen trodde jag på fullaste allvar att jag skulle bli glatt avhängd. De snälla västmanländska backarna syrade sönder mina ben à la alpina förbackar. Beredde mig på att deppköra lugnt hem, liksom. Men så släppte benen efter drickpausen. Kunde hänga på gubbsen ända in i målet, drog rätt hårt (om än inte alltför länge per gång) när det gällde och fick upp det där härliga flåset som kännetecknar bra samarbete mellan kondis och styrka.

Tja, vad ska man dra för slutsatser utav detta? Jo.

• Mer träning, mindre lall. Träna effektivare, kanske kortare men tuffare pass än långa halvsega när man kör själv och mest doftar på blommorna. Att orka klättra på lill-klingan är en sak, nu gäller det att lära sig att klättra snabbt också. Speciellt med tanke på våra backars fjuttiga höjd.
• Cykla en halvtimme innan klubbpassen. För att orka med gubbsen ända från början. Verkligen en god idé.
• Fixa ordentlig bike fit? Peter tipsade om Elnas benproblem under CykelVasan. Och då var det enbart sadeln som behövde justeras nån centimeter Cykel är en materialsport och lägger jag feta penningar på utrustning så kan kan lika gärna lägga mer penningar på att lill-kroppen ska trivas till 100 % i utrustningen.
• Äta färre godsaker. Fett dålig idé.

Förresten så var det ett riktigt ögongodis-pass vi körde igår. "Grannen" kom med en ny überläcker Trek Madone, Anders visade upp sin nya Nishiki men Johan var ändå mest hi-tech med sin slanka svarta Canyon med Shimano Ultegra Di2-elväxlar.

Canyon med sin Johan! ;)

Alltså man blir ju obehagligt sugen på en ny bike. Men VILKEN?

Och vi reser oss igen... denna gång med Rapha Rising 2012!

Nu har jag head over hills småhetsat mig själv och Peter (som för övrigt genomfört förra Rapha-utmaningen Festive 500 med bravur) till att anmäla oss till årets Rapha-utmaning Rapha Rising - The Circle of Death.

Utmaningen består av följande:

Rapha is inviting riders everywhere to join the peloton (if only in spirit) by challenging them to climb the combined elevation of the Circle of Death during the period Le Tour is in the Pyrenees - 6,881 metres between July 15-22. All of the riders that complete the challenge will receive a Rapha Rising roundel celebrating their achievement, plus the chance to win a limited edition Trek Madone 6.9 (Rapha)

Med andra ord har man en vecka på sig att uppnå en total stigning på nästan sju kilometer. 

Lätt som en plätt?

Nja...

Jag kan inte riktigt påstå att jag är någon vidare bergsget - än.

Men, vi har ett litet ess i ärmen.

Under tiden för Touren kommer vi att befinna oss i ett land med väldigt vackra och ståtliga berg...

Så kanske blir inte utmaningen för omöjlig ändå. Tycker dessutom det är roligt med utmaningar även om det skulle råka skita sig för att man säg, väljer ett chilla med ett glas rosé istället för att klättra den där sista kilometern. Man är ju ändå inte mer än en solskenscyklist ;)

Här har ni en väldigt bra beskrivning av hur utmaningen går till. Här anmäler ni er till utmaningen.

Ses uppe i bergen!