Igår skulle jag ha cykeltränat med klubben, efter många mentala om och men (var satans blåsigt och kallt ute). Det blev inte så. Istället blev jag tvungen att stanna kvar på jobbet och jobba intensivt med det projektet som ska levereras på måndag (jobbar som konsult). Ni kan ju tänka er hur min rastlösa kropp, van vid daglig (minst) medelintensiv motion mådde efter 8+4 timmar i kontorsstolen. Jag har inga problem att jobba under stress, snarare tvärtom. Men känslan som infann sig var ändå Men, fan va värdelös jag är som missar träningen för jobbet! Jag kände mig värdelös trots att den missade träningen inte var mitt fel. Men jo, spann jag på vidare i mina tankar, du hade ju kunnat tränat och sedan gå tillbaka till jobbet (jo tjena)... Och så höll det på. Det dåliga samvetet släppte inte taget om mig. Det kändes som om jag lika gärna kunnat sålt cykeln till första bästa ute på stan.
Jag bestämde mig för en skön sval promenad hem för att rensa tankarna och sträcka på kroppen. Träffade ett par goda vänner som satt på ett fik. Satte mig ner med dem en sväng. Vi kom in på träning och vad som driver en till att träna. En av dem berättade att hon besitter en inre drivkraft, just när det gäller träning. Att hon aldrig behöver jobba mentalt på att palla sig ut. Hennes inre drivkraft räcker gott och väl för att få henne att träna ofta och mycket. Den andre kontrade med att han saknar helt den inre drivkraften när det gäller träning. Tvärtom, all form av tvångsrörelse väcker stöter bort honom mentalt. Han trivs med den lilla motion han får i vardagen och är glad för det. Vilken skön inställning!
Och sen, efter att jag hade sagt hejdå till mina kompisar och traskade hem i skymningen, släppte det dåliga samvetet något.
Hey Katja, tänkte jag, visst, du bommade ett skönt cykelpass med dina klubbkompisar. Du har gått miste om lite bättre kondition, lite mer styrka, lite mer vighet, lite glatt cykelsnack. Du kommer att få sota för det missade passet i form av lite mer leda i kroppen än vanligt, du kommer att ha liiite kvar av det dåliga samvetet och du borde kanske ta det lite lugnt med wienerbröd just ikväll. Men kom igen, hur nyttigt är det att gå runt och må dåligt för ett missat pass? Istället för att deppa och tro att din "cykelkarriär" är över bara för att din motivation tryter då och då (typ 1-2 gånger i veckan?) så kan du släppa taget om det missade och se framåt istället. Vi är alla olika. Vissa tränar hellre mitt i natten än att väntar till morgondagen. Andra struntar helt i att träna. Och så finns det såna som du - vanliga träningsälskande människor som kanske inte är till 100 % kapabla och motiverade till att träna just varje gång utan undantag. För att de kanske måste jobba just då. Laga mat. Ta hand om sina barn. Pussas. Plugga fysik. Hälsa på en gammal vän. Och dessa de, ska inte behöva må dåligt för att de ibland prioriterar annat. Så länge det bara är ibland så lider faktiskt inte träningen ett dugg. Snarare tvärtom, tror jag.
Nu vart det ett långt inlägg, pust! Men jag tror att ni förstår. Med denna utläggning vill jag egentligen säga till alla er som nån gång råkar bomma ett träningspass för nåt annat viktigare-just-då och får dåligt samvete som kanske lämnar er mentalt förlamade:
GÖR HELT ENKELT INTE DET :)
Vi tränar för att det är kul och vi ska inte behöva associera ordet "träning" med dåligt samvete. Hellre lägga energi på nytt träningspass än på det som ändå inte kommer tillbaka!
Om en timme loggar jag ut från den här datorn, snör på mig mina nya finfina Asics och ger mig ut på en satans skön fredagsrunda längs med Svartån. Sen blir det rosé och middag med älskling och några andra.
Puss!
