Mina sätt att hitta motivationen

Igår gick jag Björnömilen med en tjejkompis som förutom att vara en väldigt fin tjej även råkar vara en sjujäkla bra löperska (att komma femma på Åvarvet säger en hel del!). Snacket kretsade kring träningsmotivationen.

Träningsmotivation är en svår fråga. Jag kan i alla fall ärligt erkänna att det inte alltid varit naturligt för mig att träna så mycket som jag gör - dvs. nästan varje dag. Hur gör jag då för att hitta motivationen?

1. Min älskade Specialized 2. Cyklistfika à la Katja 3. Glada medcyklistor vid ett fik i Surahammar

Efter många år av olika träningsformer, både inom- och utomhus har jag kommit fram till att jag måste tycka det är kul för att fortsätta. Låter det självklart? Jo, kanske, men hur många gånger gör vi inte saker för att vi känner att vi måste istället för att göra något som fyller samma funktion men som faktiskt passar just oss. Alltså, tränar på sätt som passar mig oavsett vad samhället (eller kompisarna, kollegorna, släktingarna m fl rekommenderar/tycker är "rätt")?

Nu kommer alla gym-lovers att protestera, men jag har insett att gym, för mig, är något av den tristaste träningen man kan ägna sig åt. Jag får inte ut något av att "hänga" på gymmet. Gymmet har varken frisk luft, gruppkänsla, sköna vyer, spännande händelser eller färggranna fjärilar alternativt fluffiga molntussar alternativt glada bäbisar som vinkar när man cyklar förbi. Visst, gymmet befolkas av folks man kan snacka lite skit med men... Vi har fått en fantastisk natur, så varför gömma sig inomhus?

Men hörni. Detta inlägg syftar inte till att peka ut rätt och fel träningsform. Min poäng är egentligen att du måste träna det som rocks your boat för att din träning ska bli njutningsfull, meningsfull och för att du ska ha motivationen att fortsätta - för börja är vi alla duktiga på.

1. Glada cyklister framför mig vid starten till Västeråscykeln 2. Mr Boonen på omslaget av Procyckling
3. Har fortfarande inte bestämt mig för vilken cykeldator jag vill ha...

Så även om tidningarna skriver att man är en tönt som väljer rullskidor framför iron pumping på stans coolaste gym - screw them. Det är ditt resultat och ditt liv som räknas.

Men motivationen min är inte uppbyggd av enbart det faktum att jag äntligen accepterat "mina" sporter.

Det finns några fler saker:

• Snygg - och bekväm - träningsutrustning. Lyft upp handen den som tycker det kvittar vilken cykel man sitter på efter säg... sex mil. Plus så är jag ju en uppmärksamhetsjunkie - jag börjar till och med cykla (springa, dansa etc.) fortare när jag får uppmuntrande och beundrande blickar. Omoget? Låt gå. Men så är det. Känner jag mig snygg så tränar jag bättre, punkt slut.
• Inspiration i form av snygga (cykel)tidningar, reportage, andras bloggar, andras berättelser. Jag älskar exempelvis när Peter passionerat pratar cykel. Då vill jag ut och cykla direkt. 
• Stödet man får när man cyklar (eller tränar annat) i grupp. Jag brukar skoja att enda gången jag accepterar diktatorisk kommunism är när jag tränar. Led mig, peppa mig, skäll på mig, ryck upp mig. Tack :) 
• Mål. Och då menar jag mål som att jag ska nå ett visst antal mil/vecka (eller timmar/vecka) - tack Endomondo, Funbeat och annat som håller koll på ens träning elektroniskt! - och mål som i nu cyklar vi till fiket och får oss en god bakelse. En god kaka som nalkas får mina ben att trampa hårdare, jag lovar!
• Det faktum att jag när jag tränar kan sitta stilla utan stress om kvällarna, sover gott, har ingen hängande ont i ryggen (som man får när man har kontorsjobb som jag), har massa nya trevliga bekantskaper och upptäcker nya saker, varje gång, varje pass.

Här var några av mina motivationspunkter. Känner ni igen er? <3