fasiken
alla tjatar om att jag är så stark, så stark, så stark
det har jag alltid fått höra (senast idag)
Vad stark du är Katja! Tänk om jag besatt lika inre styrka som du!
och jag är så tacksam och glad och stolt över att människor tycker så (även om jag innerst inne är den fegaste lilla skiten som finns, ni anar inte)
men vet ni, ibland - bara ibland!
så är jag så trött, så trött, så innerligt trött på att framställas och uppfattas - och alltså spela rollen - som den starka. Det vore så förbaskat skönt att också få vara den svaga, den lättsamt oansvariga, den axellutande människan ibland.
Vet någon hur man gör?
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaTack för att du tog dig tid att skriva. Jag är väldigt lyckligt lottad som har mina vänner. De är allt. Men problemet är att när jag väl träffar dem så blir jag så glad över att få träffa dem att jag inte vill att de ska må dåligt av att umgås med mig. Så jag stojar och skrattar istället för att visa mig vek.
RaderaKram på dig, tar självklart bort din kommentar om du känner att det livit för privat :)
Hej och välkommen i klubben för perfekta tjejer!
SvaraRaderaFör ett år sedan drygt föll allt för mig. Duktiga, starka tjejen som alltid levererade och med kvalitet! Alltid glad och alert, ett leende eller stöttande ord till alla. Ingen såg sorgen och känslorna som dåldes av en glad fasad. Inte ens jag själv ville erkänna att jag egentligen inte kände mig själv. Var gick gränsen mellan fasaden och verkligheten? Vad var verkligt?
Fråga dig själv varför du alltid måste vara stark och glad när alla andra runt omkring inte är det. För det är ju OK för alla andra att ha en dålig dag men inte för oss duktiga tjejer, eller hur? Du verkar ha bra vänner, de kommer finnas där även om du är nere ibland när ni ses. Vänskap är inte bara skratt, det är tårar med.
Erkänn för dig själv att du har en gräns, med andra ord att du också är mänsklig (vet, den är svår! Vill också vara supermänniska!). Att dölja hur man mår och känner tenderar att långsamt bryta ner en inifrån tills bara den glada ytan finns kvar. Stoppa det innan det når så långt!
Nästa steg: Prata om det, det blir en del tårar när man "tvingas" erkänna att man har en gräns men det måste göras. Du verkar vara där nu. Dina vänner kommer förmodligen känna sig ännu mer delaktiga och uppskattade eller vad man ska kalla det om de får va del av både dina upp och nergångar. Förmodligen anar de hur du känner men vågar själva inte säga något...
Något jag inte väntade mig var just vad svårt och känslosamt det var att erkänna för andra att även jag hade en gräns och att den person de kände till stor del var en fasad. Det kändes som ett misslyckande men vilken lättnad när det var ute! Nu i efterhand börjar man fundera på om skådespelare vore en alternativ karriär ;-)
Det värsta var "bra" dagarna, de bra dagarna mellan de dåliga så jag inbillade mig att jag överdrev allt. Jisses vad dumt! För att en dag är bra innebär det inte att känslorna under en dålig dag är oviktiga.
Det blev långt, men ärligt. Våga ta plats! Våga vara dig själv, eller hitta dig själv först var du nu är på skalan. Du förgyller mångas vardag med din blogg så du har gott och väl bidragit till andras glädje för en lång tid. Dags för Ego-tid, lycka till!!
Bryt ihop och kom igen. Det får man, det är helt ok!
SvaraRadera