Ode to the post-hell shower

Du är på gränsen till nervsammanbrott.

Du känner inte längre vad som finns mellan dina ben

som förresten är fortfarande trasiga sedan passet du körde igår.

Ledarens uppmaningar att visualisera den fina stigningen framför dig som för dig närmare toppen klingar avlägset, någonstans bak i skallen.

Mest av allt vill du skicka den redan tomma bidonen rakt in i ledarens hånfullt svettfria torso.

Du törs inte längre blunda för att du vet att det finns risk att du svimmar.

lite… lite till.

dunk dunk dunk
hjärtat pumpar blod
du ser ner på dina vader och åsynen av musklerna får dig att ta i lite extra

för att orka in i det sista

och sen

sjuttiofem minuters helvete senare
och förbi den där utrullningen
och stretchningen

förbi de där lugna akustiska tolkningarna av kända låtar som hör varje nedvärmning (heter det så?) till

in till skåpet
fram med tvålen, handduken

in i den gudomliga strålen
först jättehet sen plötsligt kall (om anläggningen är offentlig)
kanske lite mer balanserad hemma i din egen duschkabin

skitsamma,

den är i alla fall gudomlig när den väl blir riktigt het
splash ner på den nerkylda svanken
och så händerna kupade runt hjässan, lite lätt nedböjd
så att de varma strålarna strilar ner mot nacken
återupplivar den stela kroppen

inger dig hopp om framtida segrar
smeker dig sakta till insikt om att fan, va bra du har gjort ifrån dig.

Ja tvagningen efter träningen alltså. Vilken satans gudomlig upplevelse! Värt allt näsblod och de akustiska tolkningarna av de kända låtarna och de pinsamma stönanden du gett ifrån dig i slutet av passet.

fett värt.