Och så blir man aldrig "helt bra" heller. För ju bättre kondis och styrka man får, desto tyngre motstånd krävs det för att den där konstanta smärtan ska bli så outhärdlig så att man tror att nu, nu ger jag upp!..
men så ger man inte upp.
Och som vanligt - efteråt ser man tillbaka på passet med ett leende och tänker äsch, jag hade nog kunnat pressa ut mer jag! Hade jag?!
Intervaller är kärlek :)
SvaraRaderaPå't igen bara! Den där känslan är verkligen som Lina skriver: kärlek!
SvaraRadera