Sjumilakliv (fast dela på 10)

Hej.

I helgen var det sjukt vackert ute. Kallt, friskt, gyllenerött och så hav med blåhimmel på det.

Jag gav mig ut på en löptur, helt själv.
Jävligt starkt för att vara mig faktiskt. Minuttiden tenderar alltid att bli högre när jag springer själv, vet inte varför.
Men inte hade jag några större mål i söndags än att springa skallen ren på onödiga tankar.
Samt få en stund med min just nu absoluta favvomusiker Miles Kane, så otroligt bra menfrågaintevarför.
Tog mig ut på favvoåsen, Badelundaåsen. Backe upp och backe ner.
Så skönt att slippa fastna i hästskiten nu när marken frusit till lite!
Och så gott med frostnupna rönnbär när man blir lite törstig.
Älskar rönnbär, så otroligt gott menfrågaintevarför.
Tog ett par kilometer innan de träningsvärkande benen kom igång ordentligt.
Vart till slut nollkommasju mil (Peter lär mig att räkna allt i mil!).
Jobbiga, svettiga, åh så sköna!

Här får ni min lista med mina Miles Kane-favvisar. Perfekt för lugnare löpturer.

Tog ni också vara på solen i helgen som varit?

Fly girls put your hands in the air

Alltså helt seriöst.

Hade nån för ett halvår sedan frågat mig om jag kunde springa fem km så hade jag skrattat åt stollen i fråga. Jag, 5 km? Springa är ju fett tråkigt, det går fort och förresten så klarar jag knappt av att springa till bussen, typ.

Igår sprang jag och älskling nästan sju (6,82) km i varierad terräng. Det var min tredje (!) löprunda sen typ, gymnasiet. Kanske 80 % asfalt, resten skog, backe upp, backe ner. Rötter och kottar och grenar och lera och mossa och allt annat skojigt.

Det var ett av de roligaste träningspassen jag kört på länge. Jag älskade varenda meter utom de på asfalten.

Och visst, jag har rätt långt kvar till de avundsvärda under 5 min/km. Men jag är på god väg. Jag kan. Jag fixar.

Och

vilket jag aldrig trott skulle hända mig?

(den tunga gängliga flickan)

ibland känns det som att fötterna lyfter av sig själva... 

Ni vet, den flygande känslan.

Visst, den kommer mest i slutet, efter kanske sex tunga, tunga kilometer, men den kommer. Och jag tackar cyklingen för det. Utan cykling hade jag aldrig kunnat börja njuta av löpning.

I våras tog jag denna bild när jag cyklade uppe på Badelundaåsen.
Igår var det dags att anstorma den med löparsteg. Alltid lika vackert där!

Gårdagens vackra cykeltur i skogen

Igår vågade jag ut min fot på en kortare (ca 10 km) cykeltur ute i skogen. Med den oväxlade damtrallan, förstås. My kind of MTB. Ville känna på lite så jag vet om jag är redo för landsväg ihelgen.

Det är dagar som igår som gör det värt att leva, känns det som. Så jädrans underbart ute - grönt, grönt, grönt. Och friskt. Allt lever.

Nyponblommor som omringar cykelbanan.

Väl framme vid Badelundaåsen fick jag en up yours av damtrallans kedja som bestämt sig för att hoppa av. Blev kletig om händerna... Igen.

Men äsch, kedjans fixades på nolltid och jag kunde på allvar börja njuta av den sagolika skogen. Andas.

Från att varit småledsen och hängig till att le stort igen!

Log åt fårskallarna som drönade järnet.

Drömde mig bort lite vid ett av mina favvohus i Västerås. Lyllos de som bor där! Nåväl, om ett antal år så bor jag också i en flott herrgård, så det så!

Förstå, de har en allé in till gården. Jag är en alléjunkie. Jag förstår inte varför alla vägar inte är alléer!

På vägen hem kunde jag inte låta somrigheten försvinna. Så jag blev tvungen att införskaffa mig ett par snygga sommarklänningar. 

Ibland krävs det inte mycket för en lyckad cykelkväll.

Välkommen sommar!