Ett smått misslyckat upphottningsförsök och så Rapha Women's 100 på det.

Min satans rygg. Att den tar sådan tid på sig att anpassa sig!

Som i söndags då jag lite halvpeppt (hade blivit lagom sent ute på stan i lördags, var ju tvungen att "göra" Sandviken för att fira Fridas första tiomilare och ja, bara för att stan är lite kul för en som är där så sällan) ändå tog mig i kragen och körde Rapha Women's 100.

Innan det så tänkte jag att äsch, nu har ju min rygg mått bra så länge att jag äsch, tar bort en 50 mm-distans och vänder på styrstammen (som alltså varit lagom osexigt gubbvänd just för att behaga ryggen). Sagt och gjort - efter lite pickel var stystammen vänd och distansen borta. Aggro sittställning, racerlook, hela kittet. Förutom motorn då, seg och stel som en frystorkad vandrande pinne.

Men så for jag iväg, väl medveten om att de första milen inte skulle kännas fullt så lekfulla som vanligt. Men det som hände var värre än utebliven lekupplevelse. Ryggsmärtshelvetet bröt loss nästan omedelbart. För varje kilometer gjorde det mer och mer ont och kraften i benen försvann nästan helt och hållet.

Efter tre-fyra mil började milfarten sjunka mot oroväckande 25 km/h vilket ju var riktigt otäckt och jag fick inse - tyvärr, ryggen skulle inte läka av att jag stannade var femte km för att massera den. Det fanns bara en sak att göra - stanna mitt i skogen, langa fram verktyget och göra om jobbet med styrstammen. Hejdå aggro sittställning - jag får nog köra på gubbvänd ett tag till. 50 mm-distansen, den fick dock vara kvar i fickan. Ett pisskvätt för mänskligheten, men en liten seger för mig ändå.

Meket tog ett tag, speciellt med tanke på alla knotten som ju förstås ville kalasa på söta mig. Därefter fick det gå undan - så gott det gick men ryggen som plötsligt inte gjorde ont längre men ömmade på allt den kunde. Men jag blåste på! Åh så svalt och mystiskt och magiskt det var i skogen. Senkvällscykling, finns det något friskare?

Till slut rullade jag in i Sandviken, rätt så less på mig själv efter ganska så träliga tio mil. Tur Rickard bjöd på liten depå i form av en energikaka, och så hade jag med mig lite havredryck. Lärdom: kör inte Raphas utmaningar dagen efter fest. Köp kortare styrstam? Eller ta bort en distans i taget, lagom till 2015 så kan jag kanske köra med nedåtvänd längre styrstam… Här är Garmin-siffror, om ni orkar.

Och förresten… Finns det överhuvudtaget några kvinnliga landsvägscyklister i Sandviken-Ockelbo-Järbo-trakterna förutom mig och Frida dårå?