You came to the wrong place if you came to see her cry

Tja!

Igår vaknade jag upp i ottan och hann knappt trycka i mig en bit otäckt flottig tacopaj (mums mums) innan Grannen och Valle dök upp utanför dörren, med pulsbälten och prylar på. Hej hopp här ska det köras motionslopp!

Men stopp nu. Inga klämkäcka bilder och skoj här. Hårt ska det vara.

Vi kör svartvitt istället.

REEEMIIIX!

Efter en brutal kolhydratuppladdning kvällen före vaknade jag av att tävlingsfordonet med två medryttare stod utanför väntandes på mig och min cykel.

Tävlingshjulen (lika med träningshjulen men det behöver vi inte skvallra om här) slängdes in i bagageutrymmet och de tre raketerna placerades snyggt på Audins tak. 

Jag bytte om från civilt till lycra och merino.

Efter en timmes glatt babblande och diverse cykelrelaterade skämt efter en timme sammanbiten koncentration anlände partygänget cyklisterna till orten Katrineholm där Ceresloppet skulle avgöras.

Väl framme möttes vi av en bilparkering med tillhörande cyklister, i snitt tvåochenhalv per bil. Man kunde skymta cyklister från SubXX, Garphyttan (coolt namn men var ligger det, nån som vet?), Eskilstuna samt andra mer eller mindre kända klubbar.

Skoj, får man träffa lite nya folks! - tänkte jag.

Motstånd. Här ska det skördas ben! - tänkte jag.

Motionsloppsnerverna gav vika och jag fick lugnas ner med en banan eller två.

Är egentligen urless på att köra trekvartsbrallor men måste erkänna att det är jäkligt smidigt nu i dessa interseasonal-tider. Slipper hålla på med benvärmare; gillar att behöva pilla med så lite som möjligt. Rumphänget beror förresten på att jag gått ner i vikt sedan jag köpt bibsen. Yey!

Nu till loppet.

Eftersom jag höll på att komma försent till starten som den proffs med känsla för fart och miltal jag är så hann jag inte sket jag i att slå på GPS:en på vare sig mobilen eller min Forerunner. Lite surt sådär i efterhand måste jag erkänna, men detta kommer inte att upprepas när jag fått hem min nya Edge.

Ceresloppets bansträckning är väldigt kuperad. Den totala höjdstigningen hamnar på runt 1072 höjdmeter och visst, det är inte Mallis men det är ändå gott om relativt branta backar på en så kort sträcka som elvaochenhalv mil. Och grejen med min rygg är ju den att den (ryggen alltså) börjar göra ont om jag tar i för hårt i backarna. Stannade fyra gånger - två depåstopp för mjölkchoklad och saft och ryggmassage, två separata "ryggstopp" som innebär att jag försöker stretcha, gnugga triggerpunkten och vinka hejdå till klungan jag kört med och vara väldigt, väldigt ledsen. Efter cirka åtta mil började jag känna av rejäla domningar i det vänstra benet (samma sida som smärtan i ländryggen) - jävligt otäckt men äsch, då hade det högra kommit igång ordentligt... Kom till slut i mål med nästintill känselbortfall i vänstra benet, men ändock rätt så nöjd. Då var klockan tjugofem över två. De elvaochenhalvmilen hade alltså tagit mig fyra timmar tjugofem minuter och med tanke på de fyra stoppen och den bistra smärtan (som resulterade i att jag hamnade mittemellan snabbmedel och medel och körde alltså cirka sextio procent av loppet själv) var jag ändå rätt så nöjd.

Fast nejfan, handen på hjärtat så var jag ändå rätt så ledsen. Känslan av att veta att man inte kan utnyttja sin fulla potential - för tro mig, jag räds inte köra slut på mig! - för att man måste stanna

proppa sig full med Voltaren

man måste släppa liksom!

höra välmenande Är allt ok? när man står där med ena benet uppslängd över sadeln

hata höra sig själv beklaga sig över ryggen fast tänk om de tror att jag egentligen är helt enkelt svag och värdelös 

 de tankarna plågade mig något oerhört.

Usch, det vart ju ett svartvitt inlägg ändå känner jag. Men som sagt, var ändå nöjd över att jag hade lyckats ta mig i mål på en medelmåttigt okej tid, glad för att de hade gått bra för mina klubbkompisar, glad åt solen, glad åt rosen som hade hållit fint och mjukt, glad åt mina ben som till skillnad från ryggen höll finfint tryck.

Släppte de onda tankarna om diskbråck, ischias (för nåt liknande har jag, nu är jag nästan helt hundra på det) på vägen hem.

Djävulskt kul att köra lopp ändå :D

På torsdag kör vi en favorit i repris, då går Västeråscykeln av stapeln. Men då har jag varit hos en sjukgymnast och kanske inte behöver stanna fyra gånger på tio mil?

//er brutalt självkritiska huskatt