I fredags gick det upp ett ordentligt halogenljus för mig - det skulle inte bli någon Engelbrektsrundan för mig och rosen. Fan också, tänkte jag när jag svepte det första glaset med antibiotika som läkarn glatt skrivit ut åt min flussiga hals.
Men bet ihop och tänkte äsch, det här kommer väl bli en fin helg ändå! Och så blev det också.
Fastän det förstås var väldigt, väldigt tomt mellan benen.
Saknade rosens sadel, alltså.
Men laddade skallen full med POM POM-ljud och studsande blixtar och log och det funkade för en snäll tant har en gång berättat för mig att om man ler så blir man automatiskt gladare även om man är lite ledsen pga. att man kanske inte ens kan prata för det gör så ont i halsen.
Huset som vårt gäng hade hyrt låg förbaskat pittoreskt till. Har ni någonsin hört talas om Gruvbyn uppe i Norberg? Just ja. Precis i en sådan där gammal gruvarbetarstuga bodde vi.
Anna hade kommit ikapp oss bilburna uppe i Norberg, hej hej! Hon hade cyklat från Fagersta i platsbesparingssyften. Och för att lapa lite kvällssol. Och så. Jag, avis, nej nej inte alls.
Under tiden de tre fungerande cyklisterna samt den Kongelige Norske Sykkelmekanikere mös med sina cyklar tog jag tag i käket omsorgsfullt utvalt och recepterat av idégivarn Anna.
Det blev satans gott kan jag lova!
((Grannen - använde havregrädde ändå, höhö. Du klagade minsann inte fast det inte var Alpro! *tungan ut*))
Efter maten var alla rätt så trötta på att lägga upp loppstrategier. Vi kunde liksom inte riktigt komma överens om vem vi skulle köra för - var och en, Anna, Valle eller Grannen. Det koms fram till i alla fall att gänget skulle hjälpas åt. Sällskapsspelet åkte fram!
Jimmy Fasad vann.
Sedan hettade det till mellan mig och Jimmy Fasad men denna blogg är varken göteborsk eller barnförbjuden så…
Usch REMIIIIXX!
Inga fler interna buskisskämt.
Nu hoppar vi till morgonen efter. Laguppställningen klar! Anna, Grannen och Valle, redo att ta sig an de fasansfulla cols de bergslagen! (här börjar ni lyssna på Hall of the Mountain King)
Det fullkomligen kryllade av Västerås CK-färger i den glada skaran cyklister som tog sig an tvåtusentrettonårs upplaga av Engelbrektsrundan. Kul! Passade på att fota de snabbhjulade rackarna. Kör hårt liksom!
Under tiden begav sig den skadade delen av gänget in i djupet av sagoskogarna för att spana in den norbergska torvdoftande gruvmiljön. Och magiskt var det.
Vi såg ett hål med kyla i. Helt seriöst, det var kanske svettiga tjugo plus ute, och sen så kom det kyla någon meter närmast hålet. Men flyttade man sig bak kanske en centimeter så försvann kylan helt! Så stod jag och flyttades, en cm fram, en cm bak. Svalkande!
Vi såg även en gammal azurvattenindränkt gruva. Sånt vatten jag bara vill hoppa i och dricka och dricka ur tills jag aldrig mer behöver dricka, om ni förstår längtan. Avråddes dock från att hoppa i och dricka, dels lite för djupt, trehundra meter sisådär, dels lite för kallt. Fan ta azurblått vatten, rena rama fusket!
Jag bejakade som vanligt min mogna sida och klättrade prompt upp på någon gammal kalkstensstump (?) med en bit av räls och pryls på. Antar att de körde malm upp på denna stumpen de, de flitiga gruvarbetarna från Harry Martinsons tid. Älskar gruvor <3 (och ja, jag vet att det var tufft och drygt och jobbigt etc men låt mig romantisera lite ibland)
Sedan såg jag skogens lena varelser, de första trevande blommorna sträcka upp sina tunna gröna händer mot den luriga försommarsolen. Ville pussa dem alla. Nöjde mig med att ta bild. Se, sommaren kom ju hit till oss ändå.
Och sedan så blev det dags för målgång för mina favoritcyklister. Och som de hade kört. Både hårt, snabbt och snyggt. Tänk va härligt när jag inte behövde langa överdragskläderna till dem.
Anna firade med att krossa kol på sina adidassolbrillor. Skål! (krossa saker = lycka, om man inte heter Thåström och är deppig dårå)
Och sedan hjälptes vi åt och dukade upp en sjujäkla somrig buffé med potätsallad och fetaost och hembakt bröd och allt och och satt och njöt och hade oss.
När stämningen blivit så pass seriös att Günther och Modern Talking åkte fram i spellistan så blev det dags för lite nightlife nere på byn.
Och sedan däckade jag vid elvasnåret.
Idag gäller seghet och Giro och drömmar om att återigen kunna cykla kanske redan om ett par dagar eller så.
Härlig helg, tack alla vänner! Tack Norberg.
Nästa år ska jag försöka se till att prioritera bort halsflussen till förmån för Engelbrektsrundan, jag lovar.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar