Jag är på solotur med lätt packning medan Katja jobbar klart det sista innan semestern. Natthärbärge hittar jag hos bekanta ö-bor och dagarna spenderas i sadeln - i stekande sol och mördande motvind.
Denna dag vevar jag ut till det mycket rustika stenugnsbageriet i Rute på norra Gotland. Det här bageriet med kafé är ett av mina måsten på ön. Jag har slickat mig om munnen i flera dagar. Här ska fikas! De har en jätterostig gammal herrtralla med skylt vid vägen, bara en sån sak. Jag svänger av och klickar ur och drar in doften av Riktigt Bröd.
Jag stiger in i bageriet; varje randonnörs våta dröm. Mitt tränade öga spanar genast in nyttigheter som ska fylla mina depåer och ge mig lite surdegsnjutning: surdegsbröd med valnötter, surdegsbröd med vetemjöl, surdegsbröd på rågsurdeg, surdegspizza. Tranbärsbars. Äppeljuice från Österlen tappat på estetiska flaskor.
Och så finns där också min värsta fiende. Drypande av socker och smör, ljuvligt ringlad runt sin egen axel, precis tagen ur ugnen.
Den fruktade kanelbullen.
Jag tar aldrig bullar eller kakor när vi fikar med klubben. Hallå det är ju ONYTTIGT. Under dödshot tar jag en chokladboll; annars blir det oftast en präktig smörgås med ost (på stenugnsbageriet i Köping) eller en menlös fralla med banan (på det lite mer svenniga Markan i Strömsholm).
En kanelbulle, aldrig i livet.
Men nu står jag alltså här vid disken på stenugnsbageriet i Rute på min andra dag av Gotlandsturen och stirrar på den där kanelbullen. Jag måste ta tag i huvudet med båda händerna och vrida det med våld för att blicken ska riktas mot tranbärsbarsen med pumpafrön på fatet längre bort.
Slutligen ber jag om två släta surdegsfrallor, en till nu och en till imorgon frukost, och från kyldisken väljer jag en iskall lättöl att skölja ned degbiten med. Jag sätter mig i solen och slukar mitt fika. Drömmer mig tillbaka till målgången i Vätternrundan, där en sådan här lättöl kan få mig att gå över lik. Så mjuk och bubblande mot tungan, så fulländad, så nödvändig efter 30 jävliga mil.
Jag knäpper ett somrigt kort på mina korslagda cyklistben och skickar till en kompis. Vinkeln uppifrån gör att jag ser oproportionerlig ut med killer lår och minifötter.
Det är dags att cykla iväg, men jag kan inte resa mig. Jag är inte tillfredsställd, det finns tvekan i kroppen. Jag skälver när det går upp för mig vad jag måste göra, även om det är läskigt och ovant. Tur att ingen här känner mig.
Jag går in i bageriet igen och pekar på kanelbullen.
"En sån där att ta med", säger jag.
Värmen av kanelbullen i min hand är obeskrivlig. Det bildas små fettfläckar där smöret tränger igenom den bruna papperspåsen. Jag går nedför grusgången till min cykel, monterar på sadelväskan och bereder plats för bullen. Fast först tar jag en liten minitugga för att smaka, medan den fortfarande är varm. En liten tugga, ja den var varm - undrar om den verkligen är genomvarm överallt. Jag tar en liten extra minitugga till, och en till. Den exploderar i min mun. Kanel och socker smeker mitt gomsegel och letar sig ut tillsammans med mjöl och smör i varje vrå av min kropp.
Bullen tar vägen via hjärtat, och vips är den slut. Den bruna påsen prasslar i min hand och fikarasten är över. Kroppen är redo för cykling igen.
Jag blir stående med den tomma bullpåsen och inser att kanelbullen var min vän. Det var bullen jag ville ha, hela tiden.
För om jag är sugen på en macka, då är mackan nyttigast. Men om min kropp skriker efter bulle, då duger bara bulle.
Nåt att tänka på nästa gång ni ska fika.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar